utan att svälta bort det
ibland vill jag verkligen börja skriva igen. men jag känner mig inte lika klok längre. precis som i mitt verkliga liv var jag som en pistol med träffsäkra skott, jag langade smarta tips och kloka ord på löpande band. men när det gällde mig själv var jag inte lika klok längre, jag lät det glida av. droppa av som regn på en regnjacka.
de där glädjekänslorna är sedan länge borta. det är inte så att jag mår dåligt, jag mår rätt bra, men det känns ofta grått, jag måste övertyga mig själv om att jag verkligen är värdefull. det är som att allt kämpande som jag var så enormt stolt över inte längre ger mig bekräftelsen att jag är stark. istället känner jag mig dum, och som att jag gör fel hela tiden. varje dag skäms jag över något, straffar mig med tankar åt alla andra också. för de måste ju tycka att jag är knäpp? att jag är elak och självisk?
jag har alldeles för mycket i huvudet. hela dagar går utan att jag orkar göra något och på natten snurrar de runt i huvudet, alla dessa tankar. jag får inte kontroll över något. jag längtar efter att få någon diagnos jag aldrig kommer få, för att förstå varför jag inte riktigt fungerar. varför allt jag gör styrs av mina impulsiva känslor.
jag har sommarlov och sover hur länge som helst. känns fortfarande förjävligt att vakna så sent, när jag var ätstörd gick jag upp åtta, senast nio, varje dag. jag känner mig som en klump som inte ens orkar ta en promenad. inte tjock, det vet jag, men likväl en klump.
jag hade så mycket energi när jag var anorektisk. fejkad energi, men den kom ju någonstans ifrån. min kompis sa i veckan "minns du när vi var på festival, du skuttade omkring överallt, jag visste knappt var du var". då hade jag just blivit utsläppt från slutenvården. nu kan jag knappt andas när jag gått upp för trapporna.
och alla dessa skuldkänslor. mamma som är sjuk. jag som borde hjälpa till mer. lathet, dagar som rinner iväg. att jag inte kan ha dem jag älskar nära för det blir så fel. och jag har inget sätt att ventilera! det går inte att svälta bort det längre. allt är fångat inom mig, jag känner att jag blir mer och mer avtrubbad för jag får inte släppa ut något. jag har inte ens gråtit på jag vet inte hur länge.
fan slå till mig eller något, gör så det kommer ut.
