tre
i början av 2009 umgicks jag väldigt mycket med min barndomskompis. hon hade själv haft både anorexi och bulimi, det var något jag hade vetat om från början, men inte förrän nu började jag förstå. hon uppmärksammade min viktnedgång, först sarkastiskt, sen med mer allvar. hon nämnde ätstörning uns. och hon pratade om en jättebra bok, mattillåtet som hon skulle låna ut till mig.
jag sov över där en gång, och trodde hon hade glömt det om boken. jag letade upp den i hennes bokhylla och bläddrade igenom. det var en ärta på en tom tallrik på omslaget, sån var inte jag, jag åt ju betydligt mer än en ärta. jag hörde henne komma och la snabbt tillbaka boken. när jag skulle åka kom ropade hon till, att juste, jag skulle ju låna boken!
vägen hem, och de följande dagarna, smygläste jag den. jag visste att det började bli allvar. jag märkte att jag aldrig skulle kunna följa van der sters råd. jag ville ju inte gå upp i vikt, jag hade ju precis börjat.
jag började plugga på universitetet, tillsammans med min barndomskompis. jag hade oerhört svårt att koncentrera mig, jag behövde ha det knäpptyst runt omkring för att förstå de engelska orden i kurslitteraturen. det var alldeles för tungt. jag satt bara hemma efter kurstarten och pluggade och försökte läsa. bar med mig de tunga böckerna i en tygpåse vart jag än gick, tillsammans med frukter och andra absolut nödvändigheter, tvångsmässig som jag blev.
i slutet av januari började mamma oroa sig. en dag sa hon åt mig att vi skulle gå och väga mig inne i badrummet. jag försökte slingra mig ur, men ville inte visa för stort motstånd för att inte bli ertappad. vågen visade en alldeles för låg siffra, men högre än vad den hade varit imorse, tur för stackars mamma. hon blev ändå väldigt ledsen och jag fick lova henne att försöka äta bättre och äta ett ägg per dag. (hon tycker ägg är så bra för allt).
jag kunde inte få in ett ynket litet ägg i mitt strikta matschema och istället tappade jag mer och mer vikt.
under tiden började jag också få alltfler panikattacker. det hade redan börjat någon gång innan nyår när jag kommit hem från resan. det var fruktansvärt, jag kunde slita i saker, skrika ut min hopplöshet, falla ihop och känna mig fylld av en sorts obarmhärtig känsla att allt var förgäves.
en kväll i februari kom mamma in på mitt rum. jag satt på golvet av någon anledning. hon sa att hon misstänkte att jag hade en ätstörning. att hon hade sökt lite på internet och kollat upp mitt bmi på en hemsida, jämfört vikten vi tagit och sett att jag var väldigt underviktig. sen dess hade jag gått ner tre kilo till men det visste hon inte. jag erkände gråtandes allting, hur dåligt jag mådde, att jag kände mig äcklig och tjock och helt enkelt inte längre kunde äta mer än vad jag gjorde.
11:e februari ringde jag SCÄ. jag skämdes ihjäl mig. jag behövde säga vikt och längd, och jag skämdes att jag gett upp fastän jag var så stor. jag fick skicka in papper. nästa vecka drog mamma med mig till en läkare för hälsokontroll. samma läkare jag varit hos två veckor innan för att få sömntabletter utskrivna lite hursomhelst.
bra värden, självklart, låg ämnesomsättning. hon skickade också in en remiss till SCÄ, kanske skulle det gå snabbare då. jag var i panik. väntetid? jag behövde ju hjälp nu?
läkaren föreslog en kurator på vårdcentralen under tiden. hon skulle fråga runt vem som skulle tänkas ta hand om mig. jag fick träffa en snäll tant som var ganska bra på att lyssna på mig och min ångest.
i mitten av mars fick jag komma till ett bedömningssamtal på SCÄ. och gud så jag skämdes. hittade först inte dit. dessutom var det vid min invanda mellistid, min frukttid, och jag skämdes så otroligt över att äta ett päron på vägen dit och hoppades att ingen därifrån skulle råka se mig. ätandes.
jag kom in med gråten i halsen. satte mig i väntrummet och ville dö av skam. där satt jag. ätstörd. jag hade blivit ätstörd. en såndär idiot som inte fattade när det var dags att sluta. en idiot som inte klarade av att vara smal utan att må dåligt. så kom tanten med glasögonen. när vi gick i korridoren började jag gråta. hon verkade inte förstå vilken stor grej det var för mig, jag som alltid varit så intelligent och duktig skulle nu be om hjälp på en ätstörningsklinik.
jag fick berätta om mina föräldrar. om mina syskon. om var jag hade gått i grundskolan. gymnasiet. var jag pluggade nu. hur det var hemma. vad jag gjorde på min fritid. allt som för mig var helt irrelevant. jag ville inte sitta och tjattra, jag ville få hjälp, jag ville få bort ångesten och ätstörningen.
det enda jag fick var en ny tid och ett matschema. "det kan du försöka följa".
den närmsta månaden gick jag ner ytterligare tre kilo. jag kallar dem för anorexikilon. jag blev anorektisk. innan hade jag bara varit agnes som bantade och blev deprimerad, men efter att jag erkänt för mamma gick jag in i rollen som anorektiker. när sedan ingenting hände fastän jag börjat behandling (jag trodde ju att man kom dit och fick hjälp direkt på något sätt) var jag helt utom mig. jag fick gå dit en gång i veckan, blev vägd och tillsagd att jag skulle äta risifrutti till mellis, vilket min laktosmage ändå inte klarade, och absolut inte anorexin. kilona verkade rulla av mig, fastän jag inte längre ansträngde mig för att gå ner i vikt. det gick av sig själv. anorexikilona som jag sen fick kämpa tillbaka.
jag fick träffa läkaren på SCÄ. vi hade samtal i en timme, och när timmen led mot sitt slut sa hon "agnes, du har en allvarlig depression". jag började gråta. det var oerhört att få höra det, att någon äntligen tog mig på allvar utan att jag behövde bevisa något, att någon trodde på att jag mådde dåligt. hon sa att det syndes så fort jag kom in, på mitt ansikte. hon föreslog antidepressiva och sa åt mig att jag inte skulle få börja i terapi förrän min hjärna var mottaglig - och min kropp hade ett högre bmi. jag ville inte ha några piller.
efter några veckors vånda slutade jag på min kurs. jag hade suttit en föreläsning, bredvid min kompis, och räknat frukostens kalorier när jag fick en panikattack. jag trodde jag skulle dö och försökte säga till min kompis. hon tog det inte på allvar först, men när hon såg på mig sa hon att jag kan få en atarax. jag blev orolig och sa att då skulle jag bli trött och inte klara av att ta in vad föreläsaren sa.
i och med att jag slutade kunde jag fokusera ännu mer på ätstörningen. efter ett tag gick jag med på att börja ta antidepressiva ändå. det hade bara blivit värre. jag hade svårt att tänka tillräckligt logiskt för att knyta skon. när jag satt på bussen var det motoriskt svårt att lägga min väska på sätet bredvid. jag klarade inte av att göra saker utan att ha planerat dagen innan liggandes i mammas säng, hon hjälpte mig att samla mina tankar så jag kunde skriva upp vilken tid jag skulle vakna, äta, promenera, ringa ett samtal, läsa något, lägga mig.
och tar resten en annan gång. 2009 är jobbigast men ändå var det ett räddningsår.
ett
två
jag sov över där en gång, och trodde hon hade glömt det om boken. jag letade upp den i hennes bokhylla och bläddrade igenom. det var en ärta på en tom tallrik på omslaget, sån var inte jag, jag åt ju betydligt mer än en ärta. jag hörde henne komma och la snabbt tillbaka boken. när jag skulle åka kom ropade hon till, att juste, jag skulle ju låna boken!
vägen hem, och de följande dagarna, smygläste jag den. jag visste att det började bli allvar. jag märkte att jag aldrig skulle kunna följa van der sters råd. jag ville ju inte gå upp i vikt, jag hade ju precis börjat.
jag började plugga på universitetet, tillsammans med min barndomskompis. jag hade oerhört svårt att koncentrera mig, jag behövde ha det knäpptyst runt omkring för att förstå de engelska orden i kurslitteraturen. det var alldeles för tungt. jag satt bara hemma efter kurstarten och pluggade och försökte läsa. bar med mig de tunga böckerna i en tygpåse vart jag än gick, tillsammans med frukter och andra absolut nödvändigheter, tvångsmässig som jag blev.
i slutet av januari började mamma oroa sig. en dag sa hon åt mig att vi skulle gå och väga mig inne i badrummet. jag försökte slingra mig ur, men ville inte visa för stort motstånd för att inte bli ertappad. vågen visade en alldeles för låg siffra, men högre än vad den hade varit imorse, tur för stackars mamma. hon blev ändå väldigt ledsen och jag fick lova henne att försöka äta bättre och äta ett ägg per dag. (hon tycker ägg är så bra för allt).
jag kunde inte få in ett ynket litet ägg i mitt strikta matschema och istället tappade jag mer och mer vikt.
under tiden började jag också få alltfler panikattacker. det hade redan börjat någon gång innan nyår när jag kommit hem från resan. det var fruktansvärt, jag kunde slita i saker, skrika ut min hopplöshet, falla ihop och känna mig fylld av en sorts obarmhärtig känsla att allt var förgäves.
en kväll i februari kom mamma in på mitt rum. jag satt på golvet av någon anledning. hon sa att hon misstänkte att jag hade en ätstörning. att hon hade sökt lite på internet och kollat upp mitt bmi på en hemsida, jämfört vikten vi tagit och sett att jag var väldigt underviktig. sen dess hade jag gått ner tre kilo till men det visste hon inte. jag erkände gråtandes allting, hur dåligt jag mådde, att jag kände mig äcklig och tjock och helt enkelt inte längre kunde äta mer än vad jag gjorde.
11:e februari ringde jag SCÄ. jag skämdes ihjäl mig. jag behövde säga vikt och längd, och jag skämdes att jag gett upp fastän jag var så stor. jag fick skicka in papper. nästa vecka drog mamma med mig till en läkare för hälsokontroll. samma läkare jag varit hos två veckor innan för att få sömntabletter utskrivna lite hursomhelst.
bra värden, självklart, låg ämnesomsättning. hon skickade också in en remiss till SCÄ, kanske skulle det gå snabbare då. jag var i panik. väntetid? jag behövde ju hjälp nu?
läkaren föreslog en kurator på vårdcentralen under tiden. hon skulle fråga runt vem som skulle tänkas ta hand om mig. jag fick träffa en snäll tant som var ganska bra på att lyssna på mig och min ångest.
i mitten av mars fick jag komma till ett bedömningssamtal på SCÄ. och gud så jag skämdes. hittade först inte dit. dessutom var det vid min invanda mellistid, min frukttid, och jag skämdes så otroligt över att äta ett päron på vägen dit och hoppades att ingen därifrån skulle råka se mig. ätandes.
jag kom in med gråten i halsen. satte mig i väntrummet och ville dö av skam. där satt jag. ätstörd. jag hade blivit ätstörd. en såndär idiot som inte fattade när det var dags att sluta. en idiot som inte klarade av att vara smal utan att må dåligt. så kom tanten med glasögonen. när vi gick i korridoren började jag gråta. hon verkade inte förstå vilken stor grej det var för mig, jag som alltid varit så intelligent och duktig skulle nu be om hjälp på en ätstörningsklinik.
jag fick berätta om mina föräldrar. om mina syskon. om var jag hade gått i grundskolan. gymnasiet. var jag pluggade nu. hur det var hemma. vad jag gjorde på min fritid. allt som för mig var helt irrelevant. jag ville inte sitta och tjattra, jag ville få hjälp, jag ville få bort ångesten och ätstörningen.
det enda jag fick var en ny tid och ett matschema. "det kan du försöka följa".
den närmsta månaden gick jag ner ytterligare tre kilo. jag kallar dem för anorexikilon. jag blev anorektisk. innan hade jag bara varit agnes som bantade och blev deprimerad, men efter att jag erkänt för mamma gick jag in i rollen som anorektiker. när sedan ingenting hände fastän jag börjat behandling (jag trodde ju att man kom dit och fick hjälp direkt på något sätt) var jag helt utom mig. jag fick gå dit en gång i veckan, blev vägd och tillsagd att jag skulle äta risifrutti till mellis, vilket min laktosmage ändå inte klarade, och absolut inte anorexin. kilona verkade rulla av mig, fastän jag inte längre ansträngde mig för att gå ner i vikt. det gick av sig själv. anorexikilona som jag sen fick kämpa tillbaka.
jag fick träffa läkaren på SCÄ. vi hade samtal i en timme, och när timmen led mot sitt slut sa hon "agnes, du har en allvarlig depression". jag började gråta. det var oerhört att få höra det, att någon äntligen tog mig på allvar utan att jag behövde bevisa något, att någon trodde på att jag mådde dåligt. hon sa att det syndes så fort jag kom in, på mitt ansikte. hon föreslog antidepressiva och sa åt mig att jag inte skulle få börja i terapi förrän min hjärna var mottaglig - och min kropp hade ett högre bmi. jag ville inte ha några piller.
efter några veckors vånda slutade jag på min kurs. jag hade suttit en föreläsning, bredvid min kompis, och räknat frukostens kalorier när jag fick en panikattack. jag trodde jag skulle dö och försökte säga till min kompis. hon tog det inte på allvar först, men när hon såg på mig sa hon att jag kan få en atarax. jag blev orolig och sa att då skulle jag bli trött och inte klara av att ta in vad föreläsaren sa.
i och med att jag slutade kunde jag fokusera ännu mer på ätstörningen. efter ett tag gick jag med på att börja ta antidepressiva ändå. det hade bara blivit värre. jag hade svårt att tänka tillräckligt logiskt för att knyta skon. när jag satt på bussen var det motoriskt svårt att lägga min väska på sätet bredvid. jag klarade inte av att göra saker utan att ha planerat dagen innan liggandes i mammas säng, hon hjälpte mig att samla mina tankar så jag kunde skriva upp vilken tid jag skulle vakna, äta, promenera, ringa ett samtal, läsa något, lägga mig.
och tar resten en annan gång. 2009 är jobbigast men ändå var det ett räddningsår.
ett
två
små historier
jag tror att man som ätstörd går igenom flera olika faser som brukar vara liknande för alla anorektiker.
först finns fasen innan insjuknandet, sedan faserna under tillfriskningen.
jag har redan skrivit lite om min historia, men idag stod jag och väntade på bussen och funderade på hur jag blev sjuk egentligen. de här olika faserna innan det gick att konstatera att jag hade anorexia.
det första jag minns var när jag var åtta. och kände mig tjock. gick i tvåan då. i trean minns jag att jag satt med en dunjacka och var rädd att de andra skulle tro jag var lika tjock som dunjackan. i femman tog jag med en bild från min thailandresa något år innan, där jag tyckte jag såg helt okej smal ut bara för att försöka visa andra att jag inte alls var tjock (för det tänkte jag att jag var, men det var jag verkligen inte).
jag hade en skev kroppsuppfattning och skev uppfattning av hur andra uppfattade mig. jag var lång och stack ut och kom i puberteten tidigt.
från sexan till sjuan upptäckte jag att det gick att få uppmärksamhet genom att äta ytterst lite. i förrådet hittade jag ett par jeans som hade tillhört min syster och som jag verkligen inte fick på mig. det gjorde så ont att jag som var tio år yngre inte kunde få på mig hennes jeans. jag var den misslyckade fula. och det blev lite av en tortyr att gå in dit ibland och försöka ta på mig dem och känna mig dålig.
i åttan på idrotten fick vi lära oss att frukosten var viktigast. min kompis sa till mig "se agnes, du måste ju äta frukost annars går du ju upp i vikt". jag åt inte frukost för jag ville gå ner. efter det började jag äta frukost ändå.
sen var det mindre lyckade bantningar fram och tillbaka på gymnasiet. ibland fick jag panik och ville verkligen hitta ett bra sätt utan att behöva vara hungrig och motstå allt. en gång försökte jag kräkas upp men det enda som kom ut var lite apelsinbitar. det var inte mitt sätt.
jag brukade alltid gå ner i vikt under somrarna utomlands, men när jag var 17 gick jag upp. jag kände mig lurad. plötsligt fungerade min kropp inte som jag hade förväntat mig och all mat blev min fiende.
när jag gick sista året på gymnasiet minns jag mest att jag uppmärksammade väldigt mycket vad andra åt. speciellt de som var smala. hur lite de åt. jag var så avundsjuk på att de klarade sig på så lite när jag behövde vräka i mig.
på våren åkte klassen till ett land i afrika och alla gick ner i vikt av alldeles för lite och dålig mat. jag kände mig snygg. jag gick senare upp allt såklart, men kunde sitta och titta på bilderna och tänka att jag var glad så.
sen kom sommaren och det tog upp mer och mer av min tid.
från att bara ha varit något då och då blev det som en besatthet. det blev viktigast av allt plötsligt.
alla de här händelserna innan har säkert alla tjejer varit med om i olika former. alla. men inte alla går in i fasen att faktiskt helt strikt och kontrollerat lägga band på sina fysiska behov och svälta ner sig till skelett.
min historia är min egen, min personliga. de här sakerna kan jag sitta och minnas närsomhelst, på lektionen, i matsalen, på bussen. och ibland börjar jag gråta, för att för mig är det så oerhört laddat.
men det är historier som vemsomhelst skulle kunna ha.
det hemska är egentligen inte att det ballade ur - även om det var hemskt för mig.
det hemska är ju att det är så vanligt. att det inte anses som ätstört att hålla på som jag gjorde i 10 år.
det blir bara ätstört när jag börjar tappa kilon. och till och med jag säger att jag fick ätstörningen när jag var 18,5.
det normala är liksom inte normalt.
först finns fasen innan insjuknandet, sedan faserna under tillfriskningen.
jag har redan skrivit lite om min historia, men idag stod jag och väntade på bussen och funderade på hur jag blev sjuk egentligen. de här olika faserna innan det gick att konstatera att jag hade anorexia.
det första jag minns var när jag var åtta. och kände mig tjock. gick i tvåan då. i trean minns jag att jag satt med en dunjacka och var rädd att de andra skulle tro jag var lika tjock som dunjackan. i femman tog jag med en bild från min thailandresa något år innan, där jag tyckte jag såg helt okej smal ut bara för att försöka visa andra att jag inte alls var tjock (för det tänkte jag att jag var, men det var jag verkligen inte).
jag hade en skev kroppsuppfattning och skev uppfattning av hur andra uppfattade mig. jag var lång och stack ut och kom i puberteten tidigt.
från sexan till sjuan upptäckte jag att det gick att få uppmärksamhet genom att äta ytterst lite. i förrådet hittade jag ett par jeans som hade tillhört min syster och som jag verkligen inte fick på mig. det gjorde så ont att jag som var tio år yngre inte kunde få på mig hennes jeans. jag var den misslyckade fula. och det blev lite av en tortyr att gå in dit ibland och försöka ta på mig dem och känna mig dålig.
i åttan på idrotten fick vi lära oss att frukosten var viktigast. min kompis sa till mig "se agnes, du måste ju äta frukost annars går du ju upp i vikt". jag åt inte frukost för jag ville gå ner. efter det började jag äta frukost ändå.
sen var det mindre lyckade bantningar fram och tillbaka på gymnasiet. ibland fick jag panik och ville verkligen hitta ett bra sätt utan att behöva vara hungrig och motstå allt. en gång försökte jag kräkas upp men det enda som kom ut var lite apelsinbitar. det var inte mitt sätt.
jag brukade alltid gå ner i vikt under somrarna utomlands, men när jag var 17 gick jag upp. jag kände mig lurad. plötsligt fungerade min kropp inte som jag hade förväntat mig och all mat blev min fiende.
när jag gick sista året på gymnasiet minns jag mest att jag uppmärksammade väldigt mycket vad andra åt. speciellt de som var smala. hur lite de åt. jag var så avundsjuk på att de klarade sig på så lite när jag behövde vräka i mig.
på våren åkte klassen till ett land i afrika och alla gick ner i vikt av alldeles för lite och dålig mat. jag kände mig snygg. jag gick senare upp allt såklart, men kunde sitta och titta på bilderna och tänka att jag var glad så.
sen kom sommaren och det tog upp mer och mer av min tid.
från att bara ha varit något då och då blev det som en besatthet. det blev viktigast av allt plötsligt.
alla de här händelserna innan har säkert alla tjejer varit med om i olika former. alla. men inte alla går in i fasen att faktiskt helt strikt och kontrollerat lägga band på sina fysiska behov och svälta ner sig till skelett.
min historia är min egen, min personliga. de här sakerna kan jag sitta och minnas närsomhelst, på lektionen, i matsalen, på bussen. och ibland börjar jag gråta, för att för mig är det så oerhört laddat.
men det är historier som vemsomhelst skulle kunna ha.
det hemska är egentligen inte att det ballade ur - även om det var hemskt för mig.
det hemska är ju att det är så vanligt. att det inte anses som ätstört att hålla på som jag gjorde i 10 år.
det blir bara ätstört när jag börjar tappa kilon. och till och med jag säger att jag fick ätstörningen när jag var 18,5.
det normala är liksom inte normalt.
jag och min behandlare
- jomen jag kan ju få för mig saker, som igår när jag fick för mig att systorna i min mage har växt sig och blivit cancer och vissa organ måste opereras ut, typ njuren, och att hela mitt liv kommer vara lidande och hemskt. så tänkte jag att då kommer jag svälta mig själv igen, då är det inte värt att leva. men sen så tänkte jag att nä, alltså jag har inte anorexin som ett alternativ längre.
- men agnes, haha, du kommer nog inte få cancer i magen och få ta ut levern och även om det skulle vara så är det inte så hemskt...bara väldigt osannolikt.
- jo men du förstår inte, jag menar att när jag tänkte på hur hemskt och ovärdigt mitt liv kommer bli tänkte jag på att jag inte skulle hantera det med svält. det är över med det. jag skulle fortsätta äta. det är ju liksom första gången jag tänker så!! att jag inte längtar tillbaka eller ser det som en utväg om något hemskt händer mig!
- men agnes, haha, du kommer nog inte få cancer i magen och få ta ut levern och även om det skulle vara så är det inte så hemskt...bara väldigt osannolikt.
- jo men du förstår inte, jag menar att när jag tänkte på hur hemskt och ovärdigt mitt liv kommer bli tänkte jag på att jag inte skulle hantera det med svält. det är över med det. jag skulle fortsätta äta. det är ju liksom första gången jag tänker så!! att jag inte längtar tillbaka eller ser det som en utväg om något hemskt händer mig!
två
jag hade börjat ta p-piller i slutet av 2006. när jag under 2007 började må snäppet sämre och hade häftigare humörsvängningar och kände som att jag gick upp i vikt skyllde jag på p-pillren. varje gång jag misslyckades med att banta skyllde jag på p-pillrena, att jag inte kan gå ner i vikt pga. dem. ibland ville jag sluta bara för att kunna tappa vikt, men jag hade pojkvän och fortsatte.
i början av året började jag få utslag. först på armarna. sen på kroppen. sist i ansiktet. det kliade och gjorde ont, och ibland var jag helt röd och det sved som fan. det blev värre och värre och vissa perioder kunde jag varken ha linser eller smink och jag såg hemsk ut med rödfrasigt ansikte. jag gick till vårdcentralen, jag gick till hudspecialisten, jag testade krämer, kortison, tabletter, tog atarax och levde som i en dimma, fick testa mjällschampo på huden, farliga krämer man inte fick vistas i sol med. det blev inte bättre. mina ögon var helt röda och sved och kliade. gick till ögonspecialisten efter 4 månaders väntan. hjälpte inte. inget blev bättre. jag hade ingen allergi, inget konstigt alls. ändå var jag helt utslagen, röd, och rödögd.
till slut i samband med en ny kräm i december (efter 9 månader) och utlandsresa i februari med skolan blev det bättre. det var atropisk eksem, inget konstigt, ändå hade det tagit 9 månader innan jag fick bra hjälp.
jag och min pojkvän gjorde slut den vintern. jag tog det hårdare än vad jag velat erkänna, och allt gick nedåt. jag började känna mig extremt ensam. jag har alltid känt mig ensam och utanför i viss mån, men det blev mycket värre nu. jag hade ingen grund att stå på, inga riktigt nära vänner som fanns tillgängliga, allt var så flyktigt.
på våren tog jag studenten. jag tackade ja till att vara hårmodell tre veckor innan, och de klippte av allt hår och gav mig nån sorts grekisk/svamp frisyr. jag såg hemsk ut och mådde så dåligt av att se ut så. hela sommaren var fruktansvärd. jag mådde så otroligt dåligt med mig själv, jag kände mig fel, allt var fel. jag var så utanför, jag hade ingen självrespekt. jag skämdes så otroligt över mig själv. och jag betedde mig jättekonstigt, jag sket i andra och var så självisk. min bästa killkompis hade blivit kär i mig, och jag utnyttjade det i min ensamhet, jag klarade mig inte utan honom så vi fortsatte att umgås, fastän vi antagligen inte borde ha gjort det. men jag var så ensam, och jag var självisk. det kändes som att allt gick fel.
under sommaren började jag på kbt-behandling för min ångest och nedstämdhet. jag minns att psykologen ritade upp en bulle och sa att längst in är man svårt deprimerad, och gjorde en prick längst ut att där var jag. jag var lite deppig men inte deprimerad. jag var liksom inte tillräckligt dålig. den behandlingen gav mig ingenting.
jag försökte banta, men det var alltid misslyckanden. alla dessa misslyckanden började rada upp sig allt mer och mer, och jag förlorade mig själv någonstans där. jag kände inte igen mig själv. jag blev någon jag inte ville vara.
jag jobbade på hösten, och flyttade till min brors lägenhet när han åkte utomlands, i fyra månader. ensamheten började tära på mig. jag vantrivdes på jobbet, det är det ytligaste stället jag varit på, med ytliga själviska människor. jag höll mig för mig själv, lyssnade på musik. sen var jag så trött och utmattad hemma. jag försökte alltid bjuda över folk för att inte vara så ensam. men jag minns min inflyttningsfest - jag hade gått runt och knackat på hos grannarna för att säga att jag skulle ha fest. så kom lördagen, och fyra personer kom. det gjorde så ont, alla sms som sa "jag kan förresten inte". det var som att det avspeglade mitt liv. det fanns inte riktigt någon där.
i oktober sa jag och min killkompis (som jag umgicks med varje dag) upp kontakten. tills vidare. han hade den senaste tiden börjat uppmärksamma att jag kunde bli förbannad om han hade för mycket smör i stekpannan och jämt ville veta vad som fanns i maten.
jag tänkte att jag inte bryr mig, men det var som ett startskott. det kändes som att jag inte hade någon, och allt var mitt eget fel. jag började umgås med kompisar som festade mycket istället. det var en kille som började visa väldigt mycket intresse för mig den här tiden, och jag blev väl antagligen lite kär. då dissade han mig på elakaste sättet och sa en massa saker att jag hade varit så på och fått för mig saker. han hade spelat ut mig, och jag klarade inte av det. det blev totalt kaos. jag började försöka äta mindre, och började träna mer. samtidigt blev jag mer isolerad, jag slutade umgås så mycket med folk, förutom på helgerna då jag gick ut och festade till 6 på morgonen. det var första riktiga festen jag var på som jag först försökte spy. jag hade ätit dåligt och det fanns mat där, bara sallad och knäckebröd, men jag ville bevisa att jag tog mitt bantande på allvar. med min kompis stod jag inne på toan och försökte spy och försökte berätta för henne att jag hade problem med maten. nästa dag hade hon glömt vårat samtal. och jag fortsatte, nästa dag gjorde jag samma sak.
det var väldigt dramatiskt. jag fick ta piller och starka sömntabletter mot den enorma ångest av spyandet. jag hade redan börjat ta för mycket sömntabletter och kunde inte sova utan dem. jag skämdes så över att inte ha tillräckligt med kontroll och behöva spy, så jag drog åt snaran ännu mer. jag tog bantningspiller som såklart inte gjorde någon skillnad. misslyckat.
jag började vara aktiv på en pro-ana sida. det var förödande. i min ensamhet blev det som en falsk gemenskap där jag fick så många destruktiva tips.
jag köpte en våg. jag kände mig så smart den dagen, där jag gick med vågen i tygpåsen och kollade på människorna på fridhemsplan. de fattade ju inte att man behövde ha fullständig kontroll om man ville lyckas! nu skulle jag bevisa alla att jag kunde gå ner i vikt. vågen blev min bästa vän och min värsta fiende.
det gick trögt, därför planerade jag en speciell diet jag hittat på internet. det var veckan efter min födelsedag, min 19-årsdag. det var sista dagen jag skulle få äta mycket och av vad jag ville. den kvällen mådde jag så illa av alla goda saker jag stoppat i mig att jag var tvungen att spy, och det var inte frivilligt. veckan efter började allvaret.
jag minns en kompis som kommit hem till mig och jag hade glömt mitt matschema på kylen. hon frågade bestört "är det där det du ska äta?" och jag fräste något åt henne och tog bort lappen. jag var förbannad så fort någon ifrågasatte min genialitet. min hemlighet som skulle bevisa att jag också klarade av att göra någonting.
jag gick ner i vikt, men inte lika mycket som "man skulle". misslyckande. misslyckad. det går inte, och jag vill inte ens, förklara hur misslyckad jag var. inget dög, och jag var tvungen att köra hårdare. i en panikattack beställde jag illegala piller från internet som skulle få mig mer aktiv och mindre hungrig. mindre hungrig blev jag inte - jag var ju ständigt hungrig! varför var just jag så misslyckad när alla andra verkade lyckas tappa aptiten av pillret? men jag var bara hungrig, ville bara ha mer och mer. jag använde pillren för att orka träna men fick ökad ångest av dem.
ingen sa något. det märktes väl inte. jag umgicks ju inte regelbundet med någon. jag behövde gå ner mer. jag räknade inte kalorier då, utan gick efter vad jag trodde var det nyttigaste. ibland kunde jag smsa kompisar och fråga vilket av två alternativ var nyttigast, något de förståss inte visste. jag var väldigt besatt av nyttigheter. och jag slog mig själv så mycket, vad jag än gjorde var det inte tillräckligt bra, och den enda glädjen jag kände under den här perioden var den korta glädjen när vågen visade mindre.
i december hade jag börjat få lite lätta kommentarer, men det räckte inte. jag skulle ut och resa i tre veckor och slutade på mitt jobb, fick en kokbok i avskedspresent.
på resan bestämde jag att inte förstöra allt med att svälta. jag åt, försökte ta det "nyttigaste" men jag åt ändå och hade en underbar tid. den bästa i mitt liv just då. jag gick också upp i vikt, men det gjorde inte så mycket, för jag visste vad jag skulle göra när jag kom hem. jag var smal, men inte mager. vid den här tiden hade jag gått ner hälften av alla kilon jag gick ner totalt. jag hade egentligen nått mitt första mål, min målvikt. min s.k. idealvikt.
ändå räckte det inte. för tänk om jag skulle tappa kontrollen och gå upp, då skulle jag ju vara tjock? jag behövde ha marginal.
när jag kom hem till sverige flyttade jag hem. min familj hade uppmärksammat min viktnedgång men tog det inte på sånt allvar än. jag tog det på allvar, nu skulle jag verkligen göra allt för att gå ner i vikt, det var faktiskt mitt enda mål. jag hade drömmar, men framtiden blev diffus och mindre viktig. jag hade köpt bantningspiller i usa också och jag hade en plan. jag hade en hemsk nyårsnatt och det året, 2009, blev hemskt.
andra delen var svårare än första. fortsätter med tredje en annan gång.
(och som sagt, om någon känner sig påverkad så tar jag genast bort inlägget)
i början av året började jag få utslag. först på armarna. sen på kroppen. sist i ansiktet. det kliade och gjorde ont, och ibland var jag helt röd och det sved som fan. det blev värre och värre och vissa perioder kunde jag varken ha linser eller smink och jag såg hemsk ut med rödfrasigt ansikte. jag gick till vårdcentralen, jag gick till hudspecialisten, jag testade krämer, kortison, tabletter, tog atarax och levde som i en dimma, fick testa mjällschampo på huden, farliga krämer man inte fick vistas i sol med. det blev inte bättre. mina ögon var helt röda och sved och kliade. gick till ögonspecialisten efter 4 månaders väntan. hjälpte inte. inget blev bättre. jag hade ingen allergi, inget konstigt alls. ändå var jag helt utslagen, röd, och rödögd.
till slut i samband med en ny kräm i december (efter 9 månader) och utlandsresa i februari med skolan blev det bättre. det var atropisk eksem, inget konstigt, ändå hade det tagit 9 månader innan jag fick bra hjälp.
jag och min pojkvän gjorde slut den vintern. jag tog det hårdare än vad jag velat erkänna, och allt gick nedåt. jag började känna mig extremt ensam. jag har alltid känt mig ensam och utanför i viss mån, men det blev mycket värre nu. jag hade ingen grund att stå på, inga riktigt nära vänner som fanns tillgängliga, allt var så flyktigt.
på våren tog jag studenten. jag tackade ja till att vara hårmodell tre veckor innan, och de klippte av allt hår och gav mig nån sorts grekisk/svamp frisyr. jag såg hemsk ut och mådde så dåligt av att se ut så. hela sommaren var fruktansvärd. jag mådde så otroligt dåligt med mig själv, jag kände mig fel, allt var fel. jag var så utanför, jag hade ingen självrespekt. jag skämdes så otroligt över mig själv. och jag betedde mig jättekonstigt, jag sket i andra och var så självisk. min bästa killkompis hade blivit kär i mig, och jag utnyttjade det i min ensamhet, jag klarade mig inte utan honom så vi fortsatte att umgås, fastän vi antagligen inte borde ha gjort det. men jag var så ensam, och jag var självisk. det kändes som att allt gick fel.
under sommaren började jag på kbt-behandling för min ångest och nedstämdhet. jag minns att psykologen ritade upp en bulle och sa att längst in är man svårt deprimerad, och gjorde en prick längst ut att där var jag. jag var lite deppig men inte deprimerad. jag var liksom inte tillräckligt dålig. den behandlingen gav mig ingenting.
jag försökte banta, men det var alltid misslyckanden. alla dessa misslyckanden började rada upp sig allt mer och mer, och jag förlorade mig själv någonstans där. jag kände inte igen mig själv. jag blev någon jag inte ville vara.
jag jobbade på hösten, och flyttade till min brors lägenhet när han åkte utomlands, i fyra månader. ensamheten började tära på mig. jag vantrivdes på jobbet, det är det ytligaste stället jag varit på, med ytliga själviska människor. jag höll mig för mig själv, lyssnade på musik. sen var jag så trött och utmattad hemma. jag försökte alltid bjuda över folk för att inte vara så ensam. men jag minns min inflyttningsfest - jag hade gått runt och knackat på hos grannarna för att säga att jag skulle ha fest. så kom lördagen, och fyra personer kom. det gjorde så ont, alla sms som sa "jag kan förresten inte". det var som att det avspeglade mitt liv. det fanns inte riktigt någon där.
i oktober sa jag och min killkompis (som jag umgicks med varje dag) upp kontakten. tills vidare. han hade den senaste tiden börjat uppmärksamma att jag kunde bli förbannad om han hade för mycket smör i stekpannan och jämt ville veta vad som fanns i maten.
jag tänkte att jag inte bryr mig, men det var som ett startskott. det kändes som att jag inte hade någon, och allt var mitt eget fel. jag började umgås med kompisar som festade mycket istället. det var en kille som började visa väldigt mycket intresse för mig den här tiden, och jag blev väl antagligen lite kär. då dissade han mig på elakaste sättet och sa en massa saker att jag hade varit så på och fått för mig saker. han hade spelat ut mig, och jag klarade inte av det. det blev totalt kaos. jag började försöka äta mindre, och började träna mer. samtidigt blev jag mer isolerad, jag slutade umgås så mycket med folk, förutom på helgerna då jag gick ut och festade till 6 på morgonen. det var första riktiga festen jag var på som jag först försökte spy. jag hade ätit dåligt och det fanns mat där, bara sallad och knäckebröd, men jag ville bevisa att jag tog mitt bantande på allvar. med min kompis stod jag inne på toan och försökte spy och försökte berätta för henne att jag hade problem med maten. nästa dag hade hon glömt vårat samtal. och jag fortsatte, nästa dag gjorde jag samma sak.
det var väldigt dramatiskt. jag fick ta piller och starka sömntabletter mot den enorma ångest av spyandet. jag hade redan börjat ta för mycket sömntabletter och kunde inte sova utan dem. jag skämdes så över att inte ha tillräckligt med kontroll och behöva spy, så jag drog åt snaran ännu mer. jag tog bantningspiller som såklart inte gjorde någon skillnad. misslyckat.
jag började vara aktiv på en pro-ana sida. det var förödande. i min ensamhet blev det som en falsk gemenskap där jag fick så många destruktiva tips.
jag köpte en våg. jag kände mig så smart den dagen, där jag gick med vågen i tygpåsen och kollade på människorna på fridhemsplan. de fattade ju inte att man behövde ha fullständig kontroll om man ville lyckas! nu skulle jag bevisa alla att jag kunde gå ner i vikt. vågen blev min bästa vän och min värsta fiende.
det gick trögt, därför planerade jag en speciell diet jag hittat på internet. det var veckan efter min födelsedag, min 19-årsdag. det var sista dagen jag skulle få äta mycket och av vad jag ville. den kvällen mådde jag så illa av alla goda saker jag stoppat i mig att jag var tvungen att spy, och det var inte frivilligt. veckan efter började allvaret.
jag minns en kompis som kommit hem till mig och jag hade glömt mitt matschema på kylen. hon frågade bestört "är det där det du ska äta?" och jag fräste något åt henne och tog bort lappen. jag var förbannad så fort någon ifrågasatte min genialitet. min hemlighet som skulle bevisa att jag också klarade av att göra någonting.
jag gick ner i vikt, men inte lika mycket som "man skulle". misslyckande. misslyckad. det går inte, och jag vill inte ens, förklara hur misslyckad jag var. inget dög, och jag var tvungen att köra hårdare. i en panikattack beställde jag illegala piller från internet som skulle få mig mer aktiv och mindre hungrig. mindre hungrig blev jag inte - jag var ju ständigt hungrig! varför var just jag så misslyckad när alla andra verkade lyckas tappa aptiten av pillret? men jag var bara hungrig, ville bara ha mer och mer. jag använde pillren för att orka träna men fick ökad ångest av dem.
ingen sa något. det märktes väl inte. jag umgicks ju inte regelbundet med någon. jag behövde gå ner mer. jag räknade inte kalorier då, utan gick efter vad jag trodde var det nyttigaste. ibland kunde jag smsa kompisar och fråga vilket av två alternativ var nyttigast, något de förståss inte visste. jag var väldigt besatt av nyttigheter. och jag slog mig själv så mycket, vad jag än gjorde var det inte tillräckligt bra, och den enda glädjen jag kände under den här perioden var den korta glädjen när vågen visade mindre.
i december hade jag börjat få lite lätta kommentarer, men det räckte inte. jag skulle ut och resa i tre veckor och slutade på mitt jobb, fick en kokbok i avskedspresent.
på resan bestämde jag att inte förstöra allt med att svälta. jag åt, försökte ta det "nyttigaste" men jag åt ändå och hade en underbar tid. den bästa i mitt liv just då. jag gick också upp i vikt, men det gjorde inte så mycket, för jag visste vad jag skulle göra när jag kom hem. jag var smal, men inte mager. vid den här tiden hade jag gått ner hälften av alla kilon jag gick ner totalt. jag hade egentligen nått mitt första mål, min målvikt. min s.k. idealvikt.
ändå räckte det inte. för tänk om jag skulle tappa kontrollen och gå upp, då skulle jag ju vara tjock? jag behövde ha marginal.
när jag kom hem till sverige flyttade jag hem. min familj hade uppmärksammat min viktnedgång men tog det inte på sånt allvar än. jag tog det på allvar, nu skulle jag verkligen göra allt för att gå ner i vikt, det var faktiskt mitt enda mål. jag hade drömmar, men framtiden blev diffus och mindre viktig. jag hade köpt bantningspiller i usa också och jag hade en plan. jag hade en hemsk nyårsnatt och det året, 2009, blev hemskt.
andra delen var svårare än första. fortsätter med tredje en annan gång.
(och som sagt, om någon känner sig påverkad så tar jag genast bort inlägget)
ett
det känns så utlämnande, naket att skriva ner min historia. jag vet inte riktigt var det börjar och jag vet inte hur det slutar. dessutom är det så oerhört privat. jag tror inte jag suttit ner med någon och faktiskt berättat om allt, bara små glimtar. det är så mycket.
och varje gång jag försöker förklara varför jag fick anorexi är det av en annan orsak. det finns så många orsaker, och att säga att det endast beror på ditten eller datten håller inte. det är oerhört komplext. jag har också fått för mig att någon läsare kanske vet vem jag är, och det känns väldigt läskigt.
jag ska dela upp det så blir det nog lättare. jag vet inte riktigt vad för syfte det här har, och kan hända att jag raderar det.
den första gången jag började se min kropp som ett hinder var när jag var åtta år. en ny tjej började i klassen och var slank och hade magtröja, och jag påverkades så mycket av det av någon anledning. jag kommer ihåg att jag slutade bre så mycket smör på brödet och när jag satt med min dunjacka trodde jag att folk skulle tro att jag var lika tjock som dunjackan.
åren flöt på. mina föräldrar bråkade mer och mer. ibland var det riktigt hetskt med både psykiskt och fysiskt våld. när jag började mellanstadiet trodde jag långa perioder att de skulle separera, vilket jag önskade mer än något annat, jag ville ha det lugnt hemma och känna mig trygg. jag brukade låsa min dörr för att jag kände mig så otrygg. i skolan kände jag mig utanför och mobbad, och hierarkin i klassen var fruktansvärd.
på sommarlovet från sexan till sjuan var jag på ett läger där en av mina bästa kompisar också var. hon hade ätstörningar och vägrade äta ordentligt, och jag försökte också att inte äta, jag ville också bli smal. och framförallt ville jag få uppmärksamhet. jag minns att vi åt kyckling och jag petade lite och då sa en kille som jag gillade att "du äter ju knappt något" och jag blev glad av det. så jag fortsatte. jag gick ner ganska mycket i vikt, från pubertetsmulligheten till lite väl smal. jag fick bristningar på ryggen och brösten för att jag samtidigt växte. folk har i efterhand sagt att de trodde jag kanske fått anorexi. vilket jag inte hade direkt, och jag återgick till att äta som jag brukade sen.
under tiden blev det bara värre hemma. jag ville inte vara hemma men jag hade ingenstans att ta vägen. jag kände mig utanför för jag var annorlunda. mina föräldrar var inte svenskar, vilket är ovanligt i det området, jag var konstig och hade konstiga intressen. jag kände ingen tillhörighet, mina vänner bodde långt bort och jag hade många identitetskriser. jag växlade stil från töntig till hiphop till hårdrock till punk. det är fan inte lätt när man inte hör hemma någonstans.
jag hade väldigt lätt för mig i skolan och fick alltid bäst betyg, men det hjälpte ju inte.
från nian har jag läst min dagbok i vilken jag varannan dag gråter över hur dåligt jag mår både i skolan och hemma. att jag vill ha hemstudier för att slippa gå till skolan, att folk kallar mig för en massa saker, att folk seriöst retas för att jag blivit vegetarian. jag var deprimerad och jag rev sår i armen vilket min mamma upptäckte och drog iväg mig till bup. där sa de att "du är inte deprimerad agnes, så du behöver inte komma tillbaka men du kan ringa om du vill". efter första mötet. senare sa folk att det är en "tonårsdepression". så ingen tog det på allvar. vissa tillfällen försökte jag spy men det var för jobbigt så jag struntade i de försöken.
jag engagerade mig i alla fall i djurrätt och politik och försökte visa mig säker och cool. jag hade rött tuperat hår, nitar och slitna strumpbyxor vilket var det direkt motsatta till alla på min skola som bara bar märkeskläder, typ JL.
jag och två kompisar brukade ibland försöka banta tillsammans. säga att vi inte ska äta något "onyttigt" eller så tipsade min kompis om att äta knäckebröd med gräddfil en hel vecka, eller äta banan istället för godis. jag klarade det aldrig och hatade mig själv för min svaghet, att jag alltid föll för chokladen och godiset. jag kände mig mycket större än alla andra, vilket jag alltid hade varit. jag hade kommit i puberteten först, jag var längst av alla mina vänner. störst, klumpigast, konstigast. dessa perioder värvades med perioder att jag låtsades skita i vad andra tyckte, åt vad jag ville, gjorde vad jag ville. för samtidigt som jag försökte banta och ville bli smal så tyckte jag det var så dåligt att andra gjorde så, att det var så onödigt. eftersom alla var smalare än mig.
men i min dagbok hade jag ändå satt upp mål att sluta äta godis och choklad.
jag minns inte exakt vad som hände under första året på gymnasiet. jag kommer ihåg delicatobollarna från skolautomaten men ibland fick jag för mig att banta och åt knappt mat. en tjej i min klass hade anorexi vilket jag inte hade förståelse för, för jag sa framför henne vid en lunch att "jag vill inte äta, jag vill gå ner i vikt". jag fick en utskällning av min kompis och gick iväg gråtandes för jag kände seriöst att jag ville gå ner i vikt och mådde skit. jag skäms för det där fortfarande, nu när jag vet hur det känns att få höra sådana kommentarer när man faktiskt har anorexi. om jag någon gång kunde få be om ursäkt... hon blev inlagd ett halvår senare och sen dess har jag inte hört av henne.
men överlag var det inget speciellt, mina deppsvackor blev dock värre och värre. jag försvann verkligen, drog mig undan och var helt isolerad. jag kommer ihåg en gång när jag hade suttit ensam i skolan i tre dagar så kom en kompis och undrade hur det var med mig för jag såg så fruktansvärt nedstämd ut och satt hela tiden för mig själv.
vid ett besök hos skolsystern kom det fram att jag inte pratar med min pappa mer än bråkar och att han antagligen har någon störning, och skolsystern ville ha ett möte med oss. till slut sa jag ja, men sen undvek jag henne resten av gymnasietiden för att slippa. jag klickade inte direkt med någon från gymnasiet och har idag ingen kontakt med någon, och jag kände mig väldigt ensam hela gymnasiet.
under andra året hade jag återigen gått ner i vikt. ganska mycket vilket en kompis påpekade 'att jag såg ut som ett barn från auschwitz'. det var inte alls så allvarligt, men jag var smal. jag kan dock inte minnas att jag gjorde det medvetet. den sommaren hade min kompis kommit hem från att ha bott utomlands och blivit allvarlig anorektisk, och även om hon inte påverkade mig lika aktivt denna gång (eftersom jag inte behövde uppmärksamhet pga maten kände jag) så kan det ha påverkat mig genom att jag ändå drog in på maten.
i övrigt var den sommaren 2006 min bästa sommar, jag mådde jättebra, jag gjorde en massa saker, upplevde så mycket. jag blev tillsammans med en kille för första gången också. jag hade inte så mycket problem med mig själv under den perioden, jag var ganska smal men mådde bra. under en lång period hände inget särskilt vad jag kan minnas.
i slutet av tvåan blev jag tillsammans med en annan kille och åt vad jag ville i princip, lyxiga pannkaksfrukostar och en massa chips, eftersom han gjorde det. jag gick upp i vikt igen, men var fullständigt normalviktig, och när trean började började problemen.
sen kommer den jobbiga biten någon annan gång.
om någon känner sig påverkad på minsta sätt så säg till och jag tar genast bort inlägget.
och varje gång jag försöker förklara varför jag fick anorexi är det av en annan orsak. det finns så många orsaker, och att säga att det endast beror på ditten eller datten håller inte. det är oerhört komplext. jag har också fått för mig att någon läsare kanske vet vem jag är, och det känns väldigt läskigt.
jag ska dela upp det så blir det nog lättare. jag vet inte riktigt vad för syfte det här har, och kan hända att jag raderar det.
den första gången jag började se min kropp som ett hinder var när jag var åtta år. en ny tjej började i klassen och var slank och hade magtröja, och jag påverkades så mycket av det av någon anledning. jag kommer ihåg att jag slutade bre så mycket smör på brödet och när jag satt med min dunjacka trodde jag att folk skulle tro att jag var lika tjock som dunjackan.
åren flöt på. mina föräldrar bråkade mer och mer. ibland var det riktigt hetskt med både psykiskt och fysiskt våld. när jag började mellanstadiet trodde jag långa perioder att de skulle separera, vilket jag önskade mer än något annat, jag ville ha det lugnt hemma och känna mig trygg. jag brukade låsa min dörr för att jag kände mig så otrygg. i skolan kände jag mig utanför och mobbad, och hierarkin i klassen var fruktansvärd.
på sommarlovet från sexan till sjuan var jag på ett läger där en av mina bästa kompisar också var. hon hade ätstörningar och vägrade äta ordentligt, och jag försökte också att inte äta, jag ville också bli smal. och framförallt ville jag få uppmärksamhet. jag minns att vi åt kyckling och jag petade lite och då sa en kille som jag gillade att "du äter ju knappt något" och jag blev glad av det. så jag fortsatte. jag gick ner ganska mycket i vikt, från pubertetsmulligheten till lite väl smal. jag fick bristningar på ryggen och brösten för att jag samtidigt växte. folk har i efterhand sagt att de trodde jag kanske fått anorexi. vilket jag inte hade direkt, och jag återgick till att äta som jag brukade sen.
under tiden blev det bara värre hemma. jag ville inte vara hemma men jag hade ingenstans att ta vägen. jag kände mig utanför för jag var annorlunda. mina föräldrar var inte svenskar, vilket är ovanligt i det området, jag var konstig och hade konstiga intressen. jag kände ingen tillhörighet, mina vänner bodde långt bort och jag hade många identitetskriser. jag växlade stil från töntig till hiphop till hårdrock till punk. det är fan inte lätt när man inte hör hemma någonstans.
jag hade väldigt lätt för mig i skolan och fick alltid bäst betyg, men det hjälpte ju inte.
från nian har jag läst min dagbok i vilken jag varannan dag gråter över hur dåligt jag mår både i skolan och hemma. att jag vill ha hemstudier för att slippa gå till skolan, att folk kallar mig för en massa saker, att folk seriöst retas för att jag blivit vegetarian. jag var deprimerad och jag rev sår i armen vilket min mamma upptäckte och drog iväg mig till bup. där sa de att "du är inte deprimerad agnes, så du behöver inte komma tillbaka men du kan ringa om du vill". efter första mötet. senare sa folk att det är en "tonårsdepression". så ingen tog det på allvar. vissa tillfällen försökte jag spy men det var för jobbigt så jag struntade i de försöken.
jag engagerade mig i alla fall i djurrätt och politik och försökte visa mig säker och cool. jag hade rött tuperat hår, nitar och slitna strumpbyxor vilket var det direkt motsatta till alla på min skola som bara bar märkeskläder, typ JL.
jag och två kompisar brukade ibland försöka banta tillsammans. säga att vi inte ska äta något "onyttigt" eller så tipsade min kompis om att äta knäckebröd med gräddfil en hel vecka, eller äta banan istället för godis. jag klarade det aldrig och hatade mig själv för min svaghet, att jag alltid föll för chokladen och godiset. jag kände mig mycket större än alla andra, vilket jag alltid hade varit. jag hade kommit i puberteten först, jag var längst av alla mina vänner. störst, klumpigast, konstigast. dessa perioder värvades med perioder att jag låtsades skita i vad andra tyckte, åt vad jag ville, gjorde vad jag ville. för samtidigt som jag försökte banta och ville bli smal så tyckte jag det var så dåligt att andra gjorde så, att det var så onödigt. eftersom alla var smalare än mig.
men i min dagbok hade jag ändå satt upp mål att sluta äta godis och choklad.
jag minns inte exakt vad som hände under första året på gymnasiet. jag kommer ihåg delicatobollarna från skolautomaten men ibland fick jag för mig att banta och åt knappt mat. en tjej i min klass hade anorexi vilket jag inte hade förståelse för, för jag sa framför henne vid en lunch att "jag vill inte äta, jag vill gå ner i vikt". jag fick en utskällning av min kompis och gick iväg gråtandes för jag kände seriöst att jag ville gå ner i vikt och mådde skit. jag skäms för det där fortfarande, nu när jag vet hur det känns att få höra sådana kommentarer när man faktiskt har anorexi. om jag någon gång kunde få be om ursäkt... hon blev inlagd ett halvår senare och sen dess har jag inte hört av henne.
men överlag var det inget speciellt, mina deppsvackor blev dock värre och värre. jag försvann verkligen, drog mig undan och var helt isolerad. jag kommer ihåg en gång när jag hade suttit ensam i skolan i tre dagar så kom en kompis och undrade hur det var med mig för jag såg så fruktansvärt nedstämd ut och satt hela tiden för mig själv.
vid ett besök hos skolsystern kom det fram att jag inte pratar med min pappa mer än bråkar och att han antagligen har någon störning, och skolsystern ville ha ett möte med oss. till slut sa jag ja, men sen undvek jag henne resten av gymnasietiden för att slippa. jag klickade inte direkt med någon från gymnasiet och har idag ingen kontakt med någon, och jag kände mig väldigt ensam hela gymnasiet.
under andra året hade jag återigen gått ner i vikt. ganska mycket vilket en kompis påpekade 'att jag såg ut som ett barn från auschwitz'. det var inte alls så allvarligt, men jag var smal. jag kan dock inte minnas att jag gjorde det medvetet. den sommaren hade min kompis kommit hem från att ha bott utomlands och blivit allvarlig anorektisk, och även om hon inte påverkade mig lika aktivt denna gång (eftersom jag inte behövde uppmärksamhet pga maten kände jag) så kan det ha påverkat mig genom att jag ändå drog in på maten.
i övrigt var den sommaren 2006 min bästa sommar, jag mådde jättebra, jag gjorde en massa saker, upplevde så mycket. jag blev tillsammans med en kille för första gången också. jag hade inte så mycket problem med mig själv under den perioden, jag var ganska smal men mådde bra. under en lång period hände inget särskilt vad jag kan minnas.
i slutet av tvåan blev jag tillsammans med en annan kille och åt vad jag ville i princip, lyxiga pannkaksfrukostar och en massa chips, eftersom han gjorde det. jag gick upp i vikt igen, men var fullständigt normalviktig, och när trean började började problemen.
sen kommer den jobbiga biten någon annan gång.
om någon känner sig påverkad på minsta sätt så säg till och jag tar genast bort inlägget.
svar
det är en trygghet att få vara anonym och kunna skriva det jag verkligen vill här. och jag kommer fortsätta att vara rätt anonym, men jag besvarar självklart alla frågor så gott jag kan. (obs har skrivit om frågorna lite, är så sparsam och enkel av mig)
1. hur tacklar du andras tyck och tänkande kring mat?
det är ju det jag inte riktigt kan tackla. det är väl mer att jag skyddar mig antingen genom att säga vad jag själv tycker och vet (eftersom jag faktiskt vet mycket bättre än "normala" människor om mat och vikt) eller om jag mår dåligt av det går jag därifrån. ingen tvingar mig att lyssna och jag undviker gärna. ingen är av stål och särskilt inte de som har en ätstörning redan.
och observera: den som säger att man ska äta sig mätt på grönsaker och frukt är ju helt klart dum i huvudet. hoppas det inte var en dietist?! självklart blir man inte mätt på frukt utan bara full i magen, det fyller ut. det ger ingen energi - så vad ska kroppen leva på? vad ska organen leva på? vad ska hjärnan leva på? hjärtat? humöret? cellerna?
2. hur mycket och när borde man träna?
man brukar rekommendera att inte träna innan man uppnått ett stabilare bmi. man kan ta kortare promenader innan, men det är oftast bara att man håller kvar sjukdomen (som för mig).
mina dietister har sagt att äter man enligt mitt schema, 6 gånger per dag, kan man träna 3 timmar i veckan utan att man behöver lägga till något extra. det gäller när man har en stabil vikt och alltså har "råd" att förlora energi - kroppen sköter det automatiskt och balanserar ut det. detsamma gäller om man äter utöver 3 gånger i veckan - kroppen kan hantera det och anpassar sitt energiupptag utefter vad den får.
har man en ätstörning rekommenderar jag starkt att inte träna överhuvudtaget. det leder inte till något gott. träna kan man göra när man har en frisk kropp och gör det för att man mår bra av det, för att man kan njuta av det eller vill bygga muskler eller dylikt. träna ska man inte göra om man har en ätstörning, i synnerlighet inte om man är mycket underviktig.
och jag är väldigt försiktig. det räcker att jag tar en snabb promenad och jag hamnar i samma känslor och tankar som förut. inte på samma sätt och inte lika starkt, men jag kan känna det. jag har börjat på afrikansk dans men bara lyckats komma iväg en gång för jag har varit så sjuk. och när jag var där gick jag innan lektionen var slut för jag kände att där gick min gräns, och fortsätter jag blir det bara destruktivt. det var oerhört skönt! (köpte naturgodis efter)
3. har du fått en stabil vikt på det du äter och följer du/kommer du följa ditt matschema länge?
man brukar säga att man ska vänta ett år efter att man nått en sund vikt för att veta exakt hur vikten ser ut, och eftersom man pendlar speciellt som tjej så finns det inte EN siffra. jag har sedan tidigt i somras varit över ett normalt bmi och har inte märkt någon skillnad - alltså jag fortsätter inte upp i vikt. och man måste verkligen vänta för det känns obekvämt, det gör det. det är ovant helt enkelt, från att ha gått runt underviktig till att vara normalviktig. jag har inte varit det så länge och har inte vant mig riktigt än - om ett år är det min naturliga utgångspunkt och jag kommer antagligen ha en annan inställning. (dock tycker jag mycket om att jag ser ut som en kvinna ska se ut nu).
jag äter efter schemat på ett ungefär, har det i bakhuvudet hela tiden. ibland kollar jag upp så jag vet vad jag behöver. och jag kommer följa det ett bra tag för att ha kvar regelbundenheten och inte råka falla tillbaka.
(men mitt mål är att bara kunna lyssna på min kropp, kunna äta chips en hel dag om jag nu vill det eller äta lasagne till frukost liksom. göra det min kropp vill. men det får ta sin tid)
4. vad pluggar du och hur ser dina framtidsdrömmar ut?
jag pluggar skrivande (reportage) och fotografi. och ibland vet jag helt säkert vad jag vill göra, och ibland inte. som nu. jag vet faktiskt inte. men det ska vara något skapande. helst något som har med kultur, skrivande, fotografering och konst att göra.
min sjukdomshistoria kanske jag skriver en annan gång, det skulle ta för lång tid nu.
5. äter du någonsin utöver matschemat?
åh ja. alltså mitt matschema följer jag bara på ett ungefär. i början var det EXAKT, det fick absolut inte vara en till köttbulle (helst en mindre i så fall) eller absolut inte vara mer än 1 dl müsli. men det höll sjukdomen kvar så jag försöker släppa det så gott som möjligt. jag mäter inte och jag väger inte. därför blir det ibland mer, ibland mindre. och äter jag t.ex. godis så äter jag så mycket jag vill ha - kanske är det utöver schemat, kanske inte. och jag har tre listor på saker man kan äta utöver min matlista per vecka utan att vikten går upp.
dock har jag svårt för att spontanäta mellan t.ex. lunch och eftermiddagsmål, 6 mål om dagen räcker för mig. gräddglass är därmed ett mellanmål. (isglass kan jag äta närsomhelst, jag tänker inte fjanta mig med några ynka kalorier)
6. vad äter du till frukost och har du tips på brödsorter?
jag har börjat variera mig jättemycket! i två år har jag bara ätit gröt och lagt till två bröd för att få det fullvärdigt. men nu äter jag ibland fil med flingor + 2 bröd eller 3 bröd + frukt + juice.
till gröten har jag lingonsylt och äppelmos, kanel och mjölk samt 2 bröd. alltid med smör på och pålägg!
mina favoritbröd är frökusar, lingongrova och balansbröd som man rostar. brukar också köpa surdegslimpor eller dinkelbröd som jag skär upp för det är lite mer av en utmaning, och otroligt gott.
7. när du äter ben&jerrys hur mycket äter du, hur mycket är ett mellanmål?
det med gräddglass är jättesvårt för jag har börjat bara lägga upp utan att hålla på och räkna ut i huvudet. men det är inte särskilt stor skillnad på olika glassorter, och det ska vara ett halvt gräddglasspaket (GB 500 ml) med lite sås/sylt på, så då ska det vara ett halvt ben&jerrys paket. glass är inte så farligt som man tror. och ibland köper jag såna små ben&jerrys som ibland finns på pressbyrån, då äter jag upp hela bara. men tänker jag efter kanske jag tar typ 1/3 till 1/2 av det stora paketet, det varierar verkligen.
8. vad var det som gjorde att du vände och vågade ta steget mot friskheten?
sjukt svår fråga. jag tror jag tar upp det när jag skriver ner min sjukdomshistoria istället.
9. när du gick på scä, åt ni dressing på salladen? gör du det nu?
för det första vet jag inte vad du menar med 'när jag gick på scä'. jag har gått på olika avdelningar där och olika behandlingar och alla var olika. det finns behandlingar där andra säger åt en vad man ska äta, på dagvården t.ex. sen finns det idun där man får ta helt eget ansvar. vågar man inte göra förändringar är det ingen idé att börja där.
ingenstans behöver man ta dressing på sin sallad, vissa gör det, vissa inte. jag gör det inte för det har jag aldrig i mitt liv gjort, sen jag var liten har mamma fått göra egen sallad till mig utan dressing. den enda dressingen jag tycker är god är rhode island på pastasallad.
(du kanske ska maila mig istället om du har så många frågor om scä, och eftersom scä har så många avdelningar får du specifiera dig, alla är ju olika. svarar gärna på alla dina frågor om scä men blir väldigt långt här)
10. vad är en okej mängd nötter/naturgodis/russin till mellanmål?
jag brukar ta en näve. en dryg dl. med naturgodis är det annorlunda för det är mitt personliga knark och jag orkar inte pina mig själv med att inte få äta så mycket/lite jag vill, så jag tar helt enkelt det jag vill ha och äter det jag känner för. det blir oftast kanske runt 1,5-2 hg. och nötter är faktiskt ett jättebra mellanmål, blanda så blir det mycket godare!
11. hur gör du med alkohol, dricker du istället för mat etc?
jag var också rädd för alkohol ett tag. om jag drack fick jag kompensera i dagar efteråt. sen när jag började äta drack jag alkohol istället för kvällsmålet. men jag var fortfarande så svag, blev snabbt trött och hungrig och orkade helt enkelt inte gå ut. så jag KOMPENSERAR ALDRIG BORT ALKOHOL. alkohol är inget som kroppen har behov av, så om man dricker är det för att man förhoppningsvis) vill ha kul, och då får man faktiskt ge det till sig själv. går man ut 1-2 gånger i veckan händer inget med kroppen av att dricka alkohol. att däremot byta ut mat mot alkohol kan faktiskt vara livsfarligt. det tär på kroppen och hämmar dessutom b-vitaminer - därför är det viktigt att äta kött om man dricker mycket alkohol.
(jag dricker i genomsnitt en gång i veckan)
12. har du några tips på mellanmål? har fastnat i en-smörgås-med-pålägg-och-en-frukt-träsket!
åååh, har varit i alla mellanmålsträsk. det värsta var när jag frågade min dietist om gröt fick vara ett mellanmål. då åt jag gröt till frukost sen tre gånger till mellanmålen, bara variation på vad jag hade på gröten. fy?
har jättemånga förslag och kan lägga upp dem imorgon i ett eget inlägg!
13. finns det fortfarande saker du inte klarar av att äta?
ja det finns det. har en liten lista. men jag vill inte skriva ner det för det kan sätta igång tankar hos folk. jag blev själv påverkad av väldigt mycket som nästan-friska kunde tycka var svårt. blir det fortfarande. blir nästan chockad om någon snackar om vitt bröd eller glass - något som för mig blivit fullständigt naturligt.
men det finns fortfarande förbjudna saker, helt ologiskt, men jag betar av dem med tiden :)
14. hur gick det till med dina näringsdrycker?
först hade jag näringsdrycker som mellanmål. sen blev jag inlagd och fick vanlig mat. på dagvården fick jag en extra näringsdryck på förmiddagen för att min vikt stod stilla, och de hotade med en extra till om jag inte ökade i vikt, så jag la på ett kål. hellre vanlig mat än extra näringsdrycker.
när jag slutade på dagvården slutade jag med extra näringsdryck och drack dem ibland som mellanmål. det var i höstas och jag mådde inte bra och gick inte upp i vikt eftersom jag sket i extra näringsdryck och inte åt ordentligt. när mitt näringsdrycksförråd tog slut åt jag istället riktiga mellanmål. tyvärr vet jag därför inte vad som händer med vikten om man tar bort dem. men det är viktigt att man äter tre vanliga mellanmål och i såna fall dricker näringsdrycker utöver det. sedan kan man ta bort dem men har sin vanliga mat kvar. skulle väl kännas mest naturligt för mig i alla fall. (men fråga någon annan, t.ex. en dietist)
15. om jag räknar rätt äter du ca 2700 kcal om dagen. är inte det normala för tjejer 2100?
jag har tjatat och tjatat på mina dietiser om det här. och jag vet inte riktigt själv. jag har stört mig så jävla mycket på de här näringsdeklarationerna ni vet, att en människa ska ha 2000 kcal om dagen. men vadå äter jag 700 kcal för mycket då? då kommer jag ju bli tjock som en bulle?
men jag har inte blivit tjock och enligt scä är det såhär man ska äta.
ca 65% går åt kroppens alla funktioner såsom hjärnan, organen och hjärtat. dessa arbetar inte bara under dagen utan under natten också, för man dör ju inte när man sover utan kroppen jobbar på om än i lägre takt (därför behöver vi inte vakna var tredje timme och äta under natten)
ca 15% går åt det vi gör aktivt. gå i trappor, ställa sig upp, tvätta, diska, gå, lyfta, riva morötter etc.
resterande procent går åt att smälta maten. det krävs energi för att använda upp energi.
tyvärr kommer du alltid få höra olika. jag har hört olika t.o.m. på scä. och det är bland det jobbigaste jag har fått kämpa med. vem ska man lyssna på? den som säger minst kalorier?
jag vet att capio t.ex. inte har förmiddagsmellis (tror jag iaf?) och därmed ett helt mellanmål mindre. men jag skulle inte klara av de 5 timmar jag har mellan frukost och lunch utan att min blodsockerhalt sjunker i botten och sista timmen på lektionen går åt att tänka på lunchen. jag äter hellre så jag faktiskt blir mätt och har råd att göra av med energi.
mitt matschema är ett allmänt schema. även överviktiga på scä går efter det schemat. dock säger de att det är speciellt när man är underviktig som mellanmålen behöver se ut så. har man en normalvikt och stabil i maten klarar man av en dag att äta en frukt som mellis, vilket jag klarar av om jag äter ordentligt resterande 5 måltiderna. men så fort jag äter frukt flera dagar i rad (bara till ett mellis) så blir det obalans och jag blir allmänt hungrigare. det är för att min kropp har råd att tappa lite kalorier från dagens mat, men tappar den för mycket blir den rädd för svält igen.
oj. det här tog lång tid. hoppas ni fick svar på det ni ville, jag är så ovan vid att skriva direkt till läsare.
1. hur tacklar du andras tyck och tänkande kring mat?
det är ju det jag inte riktigt kan tackla. det är väl mer att jag skyddar mig antingen genom att säga vad jag själv tycker och vet (eftersom jag faktiskt vet mycket bättre än "normala" människor om mat och vikt) eller om jag mår dåligt av det går jag därifrån. ingen tvingar mig att lyssna och jag undviker gärna. ingen är av stål och särskilt inte de som har en ätstörning redan.
och observera: den som säger att man ska äta sig mätt på grönsaker och frukt är ju helt klart dum i huvudet. hoppas det inte var en dietist?! självklart blir man inte mätt på frukt utan bara full i magen, det fyller ut. det ger ingen energi - så vad ska kroppen leva på? vad ska organen leva på? vad ska hjärnan leva på? hjärtat? humöret? cellerna?
2. hur mycket och när borde man träna?
man brukar rekommendera att inte träna innan man uppnått ett stabilare bmi. man kan ta kortare promenader innan, men det är oftast bara att man håller kvar sjukdomen (som för mig).
mina dietister har sagt att äter man enligt mitt schema, 6 gånger per dag, kan man träna 3 timmar i veckan utan att man behöver lägga till något extra. det gäller när man har en stabil vikt och alltså har "råd" att förlora energi - kroppen sköter det automatiskt och balanserar ut det. detsamma gäller om man äter utöver 3 gånger i veckan - kroppen kan hantera det och anpassar sitt energiupptag utefter vad den får.
har man en ätstörning rekommenderar jag starkt att inte träna överhuvudtaget. det leder inte till något gott. träna kan man göra när man har en frisk kropp och gör det för att man mår bra av det, för att man kan njuta av det eller vill bygga muskler eller dylikt. träna ska man inte göra om man har en ätstörning, i synnerlighet inte om man är mycket underviktig.
och jag är väldigt försiktig. det räcker att jag tar en snabb promenad och jag hamnar i samma känslor och tankar som förut. inte på samma sätt och inte lika starkt, men jag kan känna det. jag har börjat på afrikansk dans men bara lyckats komma iväg en gång för jag har varit så sjuk. och när jag var där gick jag innan lektionen var slut för jag kände att där gick min gräns, och fortsätter jag blir det bara destruktivt. det var oerhört skönt! (köpte naturgodis efter)
3. har du fått en stabil vikt på det du äter och följer du/kommer du följa ditt matschema länge?
man brukar säga att man ska vänta ett år efter att man nått en sund vikt för att veta exakt hur vikten ser ut, och eftersom man pendlar speciellt som tjej så finns det inte EN siffra. jag har sedan tidigt i somras varit över ett normalt bmi och har inte märkt någon skillnad - alltså jag fortsätter inte upp i vikt. och man måste verkligen vänta för det känns obekvämt, det gör det. det är ovant helt enkelt, från att ha gått runt underviktig till att vara normalviktig. jag har inte varit det så länge och har inte vant mig riktigt än - om ett år är det min naturliga utgångspunkt och jag kommer antagligen ha en annan inställning. (dock tycker jag mycket om att jag ser ut som en kvinna ska se ut nu).
jag äter efter schemat på ett ungefär, har det i bakhuvudet hela tiden. ibland kollar jag upp så jag vet vad jag behöver. och jag kommer följa det ett bra tag för att ha kvar regelbundenheten och inte råka falla tillbaka.
(men mitt mål är att bara kunna lyssna på min kropp, kunna äta chips en hel dag om jag nu vill det eller äta lasagne till frukost liksom. göra det min kropp vill. men det får ta sin tid)
4. vad pluggar du och hur ser dina framtidsdrömmar ut?
jag pluggar skrivande (reportage) och fotografi. och ibland vet jag helt säkert vad jag vill göra, och ibland inte. som nu. jag vet faktiskt inte. men det ska vara något skapande. helst något som har med kultur, skrivande, fotografering och konst att göra.
min sjukdomshistoria kanske jag skriver en annan gång, det skulle ta för lång tid nu.
5. äter du någonsin utöver matschemat?
åh ja. alltså mitt matschema följer jag bara på ett ungefär. i början var det EXAKT, det fick absolut inte vara en till köttbulle (helst en mindre i så fall) eller absolut inte vara mer än 1 dl müsli. men det höll sjukdomen kvar så jag försöker släppa det så gott som möjligt. jag mäter inte och jag väger inte. därför blir det ibland mer, ibland mindre. och äter jag t.ex. godis så äter jag så mycket jag vill ha - kanske är det utöver schemat, kanske inte. och jag har tre listor på saker man kan äta utöver min matlista per vecka utan att vikten går upp.
dock har jag svårt för att spontanäta mellan t.ex. lunch och eftermiddagsmål, 6 mål om dagen räcker för mig. gräddglass är därmed ett mellanmål. (isglass kan jag äta närsomhelst, jag tänker inte fjanta mig med några ynka kalorier)
6. vad äter du till frukost och har du tips på brödsorter?
jag har börjat variera mig jättemycket! i två år har jag bara ätit gröt och lagt till två bröd för att få det fullvärdigt. men nu äter jag ibland fil med flingor + 2 bröd eller 3 bröd + frukt + juice.
till gröten har jag lingonsylt och äppelmos, kanel och mjölk samt 2 bröd. alltid med smör på och pålägg!
mina favoritbröd är frökusar, lingongrova och balansbröd som man rostar. brukar också köpa surdegslimpor eller dinkelbröd som jag skär upp för det är lite mer av en utmaning, och otroligt gott.
7. när du äter ben&jerrys hur mycket äter du, hur mycket är ett mellanmål?
det med gräddglass är jättesvårt för jag har börjat bara lägga upp utan att hålla på och räkna ut i huvudet. men det är inte särskilt stor skillnad på olika glassorter, och det ska vara ett halvt gräddglasspaket (GB 500 ml) med lite sås/sylt på, så då ska det vara ett halvt ben&jerrys paket. glass är inte så farligt som man tror. och ibland köper jag såna små ben&jerrys som ibland finns på pressbyrån, då äter jag upp hela bara. men tänker jag efter kanske jag tar typ 1/3 till 1/2 av det stora paketet, det varierar verkligen.
8. vad var det som gjorde att du vände och vågade ta steget mot friskheten?
sjukt svår fråga. jag tror jag tar upp det när jag skriver ner min sjukdomshistoria istället.
9. när du gick på scä, åt ni dressing på salladen? gör du det nu?
för det första vet jag inte vad du menar med 'när jag gick på scä'. jag har gått på olika avdelningar där och olika behandlingar och alla var olika. det finns behandlingar där andra säger åt en vad man ska äta, på dagvården t.ex. sen finns det idun där man får ta helt eget ansvar. vågar man inte göra förändringar är det ingen idé att börja där.
ingenstans behöver man ta dressing på sin sallad, vissa gör det, vissa inte. jag gör det inte för det har jag aldrig i mitt liv gjort, sen jag var liten har mamma fått göra egen sallad till mig utan dressing. den enda dressingen jag tycker är god är rhode island på pastasallad.
(du kanske ska maila mig istället om du har så många frågor om scä, och eftersom scä har så många avdelningar får du specifiera dig, alla är ju olika. svarar gärna på alla dina frågor om scä men blir väldigt långt här)
10. vad är en okej mängd nötter/naturgodis/russin till mellanmål?
jag brukar ta en näve. en dryg dl. med naturgodis är det annorlunda för det är mitt personliga knark och jag orkar inte pina mig själv med att inte få äta så mycket/lite jag vill, så jag tar helt enkelt det jag vill ha och äter det jag känner för. det blir oftast kanske runt 1,5-2 hg. och nötter är faktiskt ett jättebra mellanmål, blanda så blir det mycket godare!
11. hur gör du med alkohol, dricker du istället för mat etc?
jag var också rädd för alkohol ett tag. om jag drack fick jag kompensera i dagar efteråt. sen när jag började äta drack jag alkohol istället för kvällsmålet. men jag var fortfarande så svag, blev snabbt trött och hungrig och orkade helt enkelt inte gå ut. så jag KOMPENSERAR ALDRIG BORT ALKOHOL. alkohol är inget som kroppen har behov av, så om man dricker är det för att man förhoppningsvis) vill ha kul, och då får man faktiskt ge det till sig själv. går man ut 1-2 gånger i veckan händer inget med kroppen av att dricka alkohol. att däremot byta ut mat mot alkohol kan faktiskt vara livsfarligt. det tär på kroppen och hämmar dessutom b-vitaminer - därför är det viktigt att äta kött om man dricker mycket alkohol.
(jag dricker i genomsnitt en gång i veckan)
12. har du några tips på mellanmål? har fastnat i en-smörgås-med-pålägg-och-en-frukt-träsket!
åååh, har varit i alla mellanmålsträsk. det värsta var när jag frågade min dietist om gröt fick vara ett mellanmål. då åt jag gröt till frukost sen tre gånger till mellanmålen, bara variation på vad jag hade på gröten. fy?
har jättemånga förslag och kan lägga upp dem imorgon i ett eget inlägg!
13. finns det fortfarande saker du inte klarar av att äta?
ja det finns det. har en liten lista. men jag vill inte skriva ner det för det kan sätta igång tankar hos folk. jag blev själv påverkad av väldigt mycket som nästan-friska kunde tycka var svårt. blir det fortfarande. blir nästan chockad om någon snackar om vitt bröd eller glass - något som för mig blivit fullständigt naturligt.
men det finns fortfarande förbjudna saker, helt ologiskt, men jag betar av dem med tiden :)
14. hur gick det till med dina näringsdrycker?
först hade jag näringsdrycker som mellanmål. sen blev jag inlagd och fick vanlig mat. på dagvården fick jag en extra näringsdryck på förmiddagen för att min vikt stod stilla, och de hotade med en extra till om jag inte ökade i vikt, så jag la på ett kål. hellre vanlig mat än extra näringsdrycker.
när jag slutade på dagvården slutade jag med extra näringsdryck och drack dem ibland som mellanmål. det var i höstas och jag mådde inte bra och gick inte upp i vikt eftersom jag sket i extra näringsdryck och inte åt ordentligt. när mitt näringsdrycksförråd tog slut åt jag istället riktiga mellanmål. tyvärr vet jag därför inte vad som händer med vikten om man tar bort dem. men det är viktigt att man äter tre vanliga mellanmål och i såna fall dricker näringsdrycker utöver det. sedan kan man ta bort dem men har sin vanliga mat kvar. skulle väl kännas mest naturligt för mig i alla fall. (men fråga någon annan, t.ex. en dietist)
15. om jag räknar rätt äter du ca 2700 kcal om dagen. är inte det normala för tjejer 2100?
jag har tjatat och tjatat på mina dietiser om det här. och jag vet inte riktigt själv. jag har stört mig så jävla mycket på de här näringsdeklarationerna ni vet, att en människa ska ha 2000 kcal om dagen. men vadå äter jag 700 kcal för mycket då? då kommer jag ju bli tjock som en bulle?
men jag har inte blivit tjock och enligt scä är det såhär man ska äta.
ca 65% går åt kroppens alla funktioner såsom hjärnan, organen och hjärtat. dessa arbetar inte bara under dagen utan under natten också, för man dör ju inte när man sover utan kroppen jobbar på om än i lägre takt (därför behöver vi inte vakna var tredje timme och äta under natten)
ca 15% går åt det vi gör aktivt. gå i trappor, ställa sig upp, tvätta, diska, gå, lyfta, riva morötter etc.
resterande procent går åt att smälta maten. det krävs energi för att använda upp energi.
tyvärr kommer du alltid få höra olika. jag har hört olika t.o.m. på scä. och det är bland det jobbigaste jag har fått kämpa med. vem ska man lyssna på? den som säger minst kalorier?
jag vet att capio t.ex. inte har förmiddagsmellis (tror jag iaf?) och därmed ett helt mellanmål mindre. men jag skulle inte klara av de 5 timmar jag har mellan frukost och lunch utan att min blodsockerhalt sjunker i botten och sista timmen på lektionen går åt att tänka på lunchen. jag äter hellre så jag faktiskt blir mätt och har råd att göra av med energi.
mitt matschema är ett allmänt schema. även överviktiga på scä går efter det schemat. dock säger de att det är speciellt när man är underviktig som mellanmålen behöver se ut så. har man en normalvikt och stabil i maten klarar man av en dag att äta en frukt som mellis, vilket jag klarar av om jag äter ordentligt resterande 5 måltiderna. men så fort jag äter frukt flera dagar i rad (bara till ett mellis) så blir det obalans och jag blir allmänt hungrigare. det är för att min kropp har råd att tappa lite kalorier från dagens mat, men tappar den för mycket blir den rädd för svält igen.
oj. det här tog lång tid. hoppas ni fick svar på det ni ville, jag är så ovan vid att skriva direkt till läsare.
