rébellion des hormones

ibland vill jag verkligen börja skriva igen. men jag känner mig inte lika klok längre. precis som i mitt verkliga liv var jag som en pistol med träffsäkra skott, jag langade smarta tips och kloka ord på löpande band. men när det gällde mig själv var jag inte lika klok längre, jag lät det glida av. droppa av som regn på en regnjacka.

har funderat lite på vad jag ska göra med den här bloggen. den är ganska död nu, jag har liksom inte riktigt något att skriva eftersom jag mer eller mindre lämnat ätstörningen bakom mig. jag är frisk i den mån att jag inte hanterar min ångest eller olika problem genom svält eller kompensation. det är snarare att jag hellre äter riktigt bra så jag har ork att överleva ångesten.

ångest har nog alla. det är bara att vissa har så jävla mycket ångest att det bubblar över, det är inget man bara kan gå runt med utan man tvingas att försöka göra något åt det.

ibland märker jag av friskhetstecken. det ploppar upp lite då och då, utan att jag tänkt på det.
i fredags satt jag på lunchen och åt. försökte tänka på att äta lugnt och tugga eftersom jag börjat skynda i mig maten för att få det vara över.
en vän skulle skynda till bussen och sa när hon ställt sig upp och kollade vilka som skulle med bussen "vad mycket mat du tog".
jag kollade ner på min tallrik och undrade vad det var som var så mycket. all sallad kanske såg mycket ut. eller var det poatisklyftorna som var lite utspridda och tog plats? hon kunde väl ändå inte mena att det var mycket med två biffar liksom.
jag fortsatte i alla fall äta. sa ingenting. det var en perfekt tallrik mat, med allt det min kropp behöver för att må bra. jag brydde mig verkligen inte.

för ett år sen hade jag tagit några tuggor till sen gått och slängt allt. jag skulle minsann inte vara någon som "åt mycket". det var ju det som eggade mig i början, jag ville vara en lillätare, en sån som inte behövde särskilt mycket i magen.

nu är jag en normalätare. det är bäst av allt. att äta tillräckligt. jag äter varken för mycket eller för lite. och det vet jag.

matilda påminde mig om ett gammalt inlägg. om hur det var när jag var sjuk.
det är så lätt att glömma. och på ett sätt är det bra - tänk om man skulle minnas varenda hemska dag man haft i sitt liv, man skulle ju förtäras. iställe har vi vår självbevarelsedrift som gärna förskönar gamla minnen.
detta gör det också svårt att ibland släppa ätstörningen.
ibland kommer jag på mig själv om att drömma mig tillbaka.
tänk, jag drömmer mig tillbaka till ett stadie där jag inte kunde planera, inte klarade av att följa konversationer, inte kunde gå in i en mataffär, fick panikattacker, inte umgicks med folk, planerade mina aktiviteter tillsammans med mamma, hade blåmärken i baken och hade inga intressen.
konstigt.
men när jag drömmer mig tillbaka ser jag bara de bra sakerna. de är mycket få - och blir färre med tiden - men det var skönt att slippa ansvaret. att inte ha andra problem, bara anorexin. vara instängd i en byggnad, slippa leva, slippa möta livet motgångar, slippa göra saker själv. kändes ju bra att vara smal... eller?

visst är det konstigt hur man glömmer. hur man kan få för sig att det var bra.
anorexi är verkligen inte bra. sluta försköna det. alla med anorexi mår piss. det finns inte en glad anorektiker. aldrig träffat någon, aldrig hört tala om någon. det är skit. jag mådde fruktansvärt. jag har aldrig varit med om värre. och ska aldrig tillbaka.

har man en normalvikt, dvs. ett normalt bmi behöver man inte banta. då är man ju bra som man är. som jag. jag har en normalvikt, en helt normal vikt. där jag legat i ett par månader nu.
är man underviktig behöver man definitivt inte banta.
banta kan man behöva om man har en övervikt. ett överviktigt bmi som inte beror på att man är fullproppad av muskler (och det vet nog var och en om man elittränar eller så).

så alla som vill banta hälsosamt. varför? är alla verkligen överviktiga?
och vad innebär en hälsosam bantning egentligen?
vad vill man uppnå med en hälsosam bantning?
för att det ska vara hälsosamt måste det vara hållbart.
det vill säga, en bantning, eller diet, som går ut på att förlora mycket vikt på kort tid är ohållbart. det varar en kort tid - men vad händer sen? man kan inte leva på kokta ägg resten av livet (eller bananer eller vad det är för grejer de hittar på). oftast är det massa vätska man förlorar och gör att man rasar i vikt.
men det är de enkla knepen folk vill ta till. förlora vikt snabbt nu direkt. vilket resulterar i misslyckanden - antingen genom viktuppgång igen eller anorexi. i mitt fall sistnämnda.

en hållbar, hälsosam bantning är väl i så fall att äta tillräckligt av allt? att äta det som kroppen gör av med och ha lite extra ifall man blir sjuk eller inte hinner äta någon dag.
man kan ju inte sätta in 20 kronor på banken sen ta ut 100 kr och tro att banken kan fortsätta fungera. 20 kr ger 20 kr, eventuellt lite ränta ibland.
det är som jag äter nu.
är man överviktig och behöver gå ner i vikt ska man äta så. tillräckligt av allt, regelbundet, varierat. då hamnar kroppen till slut på sin normalvikt. det kan ta tid, javisst, eftersom man inte använder sig av fula knep som "ta bort alla kolhydrater, då blir det knas i kroppen för den använder upp allt fett för att ha igång hjärnan tihiii". utan då börjar kroppen jobba på riktigt.
om man är underviktig ska man inte hålla på med dieter. då ska man äta som jag. då får kroppen allt den behöver och kan nå sin sunda vikt.

alla de här tricken. det här hälsosamma. min storebror har börjat med lågkaloridieten, och jag kan inget annat än håna honom. alltså så dum var jag inte ens som anorektisk. jag fattade att man behöver alla delar. men han är gammal nog och får sitta och skita ut fett i toaletten eller vad man gör. det jag menar är att det inte finns genvägar till en normalvikt. det finns inga genidrag för att förlora vikt och vara kvar på den nya låga vikten. då måste man fortsätta svälta sig.
ändå kommer nya störda dieter hela tiden. ändå fortsätter det. vet inte hur många dieter jag hittade när jag var sjuk och ville gå ner ännu mer. varför finns alla de här sjuka dieterna? varför tror vi på dem?
ja egentligen är det väl för att vi blir matade med det och alla har dålig självkänsla och vill nå en sorts perfektion och tror att det går genom att svälta ner sin kropp. men ändå. kan vi inte komma längre?

ibland kommer det små höjdpunkter, eller startpunkter, eller vändpunkter, eller så.
liksom allt dalar, allt känns mörkt och trögt som en mörk trögflytande vätska från hjärnan, sipprandes genom kroppen, skapar tomhet och hopplöshet.
men så vänder det.
man kommer till en liten vändpunkt, och inte behöver det vara så jävla märkvärdigt. jag hade inte någon speciell superhändelse som gjorde att jag började äta och träna på att må bra. det var mer en process. men under processen händer saker som gör att man får en knuff framåt. att man känner att nej nu fan får det vara nog, nu ska jag kämpa på. man får liksom extra energi, fastän det känts som att den varit helt puts väck.
jag försöker surfa på den energin så länge jag kan. efter ett tag kan den ta slut, men jag vet att den ändå kommer.
nu var det en rejäl gråtattack och min mamma som sa bra saker. helt utmattad la mig ner och somnade, och på morgonen kände jag att nu jävlar ska det göras förändringar.

jag började faktiskt skriva ner tre bra saker som hänt under dagen, helst inte prestationer. och jag kan gå omkring och försöka tänka ut de tre bästa sakerna, vilket gör att jag tänker mer på bra saker. och samlar dem på ett papper.

ni är helt underbara! jag blev så glad och tårögd av alla kommentarer jag fått efter några dagar borta från bloggen. och det känns fantastiskt att veta att det finns andra som tänker som jag, som håller med och tycker det är vettigt.
om jag utgår från mig själv tänker jag att alla med en ätstörning har det förjävligt med att börja äta ordentligt (och kanske gå upp i vikt om det behövs). jag tror inte att det finns någon som tycker det är kul. som tycker om att lämna den trygga ätstörningen, som tycker om att behöva gå upp i vikt.
det är inte för inte som man börjat svälta sig. även om det är en sorts hantering av ångesten så har man ändå valt svält för att kunna gå ner i vikt. sökandet efter någon sorts perfektion. fly från sig själv. bli bättre, smalare, oövervinnerlig.
klart man vill gå ner i vikt om man har anorexi. de flesta sorts ätstörningar är ett försök att gå ner i vikt (även om detta inte behöver vara den största orsaken det ätstörningen!). men det är klart man inte vill gå upp i vikt.
det är klart man mår skitjävlapissfuckingdåligt av att behöva gå upp i vikt.
jag har träffat en enda tjej som sa att hon njutit av att tvingas gå upp i vikt på slutenvården, men hon åt inte särskilt mycket mat utan drack mest näringsdrycker hela tiden, och när hon blev utskriven tappade hon en massa kilon igen.
jag vet att det är så jobbigt. kroppen förändras, börjar leva, börjar bölja och frodas, hormonerna krånglar och kryllar, man börjar svettas, blöda, kroppsvätskor och större kläder.
man kanske vill gå upp i vikt intellektuellt - för att man vill bli frisk och man vet att det är det rätta. men man VILL ju inte. och kanske tycker man ibland att det ska bli underbart att få se kvinnlig ut igen, med riktiga höfter, mage och bröst. det tycker jag i alla fall. men jag tyckte ändå det var bajsjobbigt att gå upp.

det jag egentligen menar är att alla tycker det är jobbigt. skillnaden är att vissa gör det ändå, för de kämpar på riktigt, och vissa gör det inte. sen skiter jag i hur mycket man klagar. jag klagar för mig själv så mycket jag vill. men jag har gått upp i vikt och fortsätter äta bra, så då kan jag klaga.
klaga ska man inte om man inte gör något för att bli frisk. bli frisk är något man gör. inte något som bara händer.

det var dagens frustration.

jag blev så otroligt glad när jag såg kommentarerna idag!
det känns väldigt lugnande att andra tycker och känner som jag. den här gånger är det ju inte något negativt att det finns fler. känns bra att veta att andra också är över bmi 19. alla verkar eftersträva att ligga preciiis på gränsen till vad som är sunt, med risk att falla tillbaka närsomhelst. bmi 19 är gränsen. inte det normala. dessutom är det bara en siffra. så länge man försöker eftersträva en viss vikt eller ett visst bmi sitter sjukdomen kvar. det bästa att göra är att släppa på tyglarna. (och magda jag är så otroligt stolt över dig!)
precis som jessica kommenterade tycker jag också att många ätstörningsbloggar handlar om tjejer som kämpar och kämpar, äter massa godis och choklad och stoooora mängder mat men som ändå inte "lyckas" gå upp i vikt.

jag vet att det faktiskt är svårare än vad man tror att gå upp i vikt. jag har ju själv fått gå den helvetesresan. men helt ärligt, är det inte så att det är en själv som gör det fruktansvärt svårt? genom att inte äta tillräckligt, genom att kompensera på luriga vägar?
så fort jag på riktigt vågade lyssna på min behandlare och äta som jag skulle och sluta träna bort något började jag gå upp i vikt. innan hade jag "kämpat" med vikten. dvs, allt jag åt kompenserade jag bort, eller så åt jag alltid i underkant. det är klart att det inte går då.
jag kan erkänna att jag inte gjorde som jag lärde. ibland gör jag inte det nu heller. det är så lätt att prata, säga saker, veta hur andra ska kunna må bra. men när det kommer till en själv... nja.

kanske stämmer det med alla de som verkar äta bara godis och choklad och massa fet mat hela dagarna men ändå tappar vikt på sina viktmätningar hos terapisten, men jag mår dåligt av det, och jag har väldigt svårt att tro på dem. man kan äta rätt mycket godis, man kan äta rätt mycket mat utan att gå upp i vikt. men då vet man också hur mycket det är. då ska man inte säga att ojsan hoppsan nu råkade jag gå ner igen.

kanske är jag orättvis. jag menar inte att trampa någon på tårna. jag vet hur det är när vikten är som ett lotteri, man tror man äter så jävla mycket men så går man ner ändå. det var så hela hösten för mig. jag fick utskällningar, jag fick lova att äta utöver schemat, att sluta promenera. men helt ärligt: jag följde ju inte riktigt råden. sen tyckte jag det var så himla konstigt (fast ändå YES!!) att jag inte gått upp ett gram.

sluta snacka, börja käka.

känns grymt att få kommentarer. det visar att det finns så många andra som tänker i samma banor som jag. som sitter och ruvar på en massa tankar.
jag är i alla fall en tänkare. jag får aldrig tyst på mina tankar. det kanske var därför jag blev så beroende av sömntabletter. att bara få tyst på allt.
nu ska jag försöka få tyst på tankarna på kroppsvänligare sätt. medveten närvaro typ, bara lyckas vara i nuet och tänka på det jag gör just nu, för tillfället. trycka på tangenterna, lukta på mina fingrar som luktar apelsin, kolla på skärmen som lyser lite för starkt.

jag har vägt mig för första gången sedan maj. självklart vet jag att jag gått upp sedan dess. jag tror att det var runt då jag började komma över bmi 19, liksom gränsen för vad som anses normalt, och även om jag önskade så att min kropp skulle stanna där så visste jag att jag skulle gå upp.
jag vet inte riktigt varför jag vägde mig nu. för att inte vara rädd för siffrorna. jag har undvikit det och lyckats bli friskare snabbare, vågen höll mig tillbaka otroligt länge, siffrorna hade en jävla makt över mig.
jag vill kunna se min vikt lite då och då och ändå må bra. inte lägga så stor vikt på vikten.
men självklart bubblade ångesten i magen. jag har nämligen aldrig i hela mitt liv vägt så mycket som nu. även om det är fullständigt normalt. det är inte så att jag är helt förstörd, jag menar jag blir ju inte tjockare av att se ett par högre siffror. men jag undrar varför det är så. varför jag gått upp mer än vad jag vägde innan ätstörningen. om jag vägde mindre innan för att jag redan innan tänkte på vad jag åt? eller om jag helt enkelt hade fortsatt växa lite på bredden även om jag inte blivit ätstörd?
eller om det är så att när man går upp i vikt från att ha varit anorektisk lägger kroppen på sig lite extra av rädsla att förlora allt igen? har för mig att min behandlare sa något om det, och att kroppen sedan släpper det ifrån sig.

nu spelar det egentligen inte ett jävla dugg att jag väger 2 kg mer än innan min anorexi. alltså. det är två mjölkpaket. det är inget jag tänker låta påverka mig. det låter ju löjligt. skulle jag bry mig om min bästa vän gick upp 2 kg? skulle jag märka det? är det någon skillnad på någon som går upp eller ner 2 kg?
men jag undrar ju ändå. siffror är ändå heliga på ett makabert sätt. någon som har ett hum?

nu ska jag återgå till att träna på att älska alla mina kilon, till och med de jag fått på köpet.

när är man frisk egentligen? vad är det att vara frisk?
är jag frisk om jag kan äta allt?
är jag frisk om jag har en sund, välfungerande kropp?
är jag frisk när jag inte längre har ångest?

det finns en väldigt stor gråzon. där inne någonstans befinner jag mig. jag kommer kanske alltid att bära med mig en bit av ätstörningen, behöva vara extra noga med att inte tappa för mycket i vikt och att vakta min självkänsla. men det är oerhört svårt att säga vad frisk är.
det behöver inte vara för att man kommit över bmi 19. eller för att man utan problem äter pizza. eller för att någon friskförklarat en. det är mer komplext än så.

oftast känner jag mig stark. ibland vågar jag mig till och med på att tänka tyst för mig själv att jag kanske faktiskt är frisk. frisk från ätstörningen. eftersom den inte styr min vardag längre (mer än vissa mattider som ibland fortfarande kan ställa till det för mig).
men så kommer de där nätterna.
igår natt kunde jag inte somna. det var en vända-och-vrida-på-sig natt. jag hade ren ångest. den tog över allt. jag vet inte exakt vad jag hade ångest över, ibland var det något specifikt, ibland fyllde den bara mina lungor och den här känslan av att vara fast i en oändlig hopplöshet var så stark.
tankarna bara snurrade. jag tänker alldeles för mycket, jag är en Tänkare.
en lucka till anorexin öppnades och vips var sjukdomen ute. jag började fundera hur jag skulle lyckas bli smal igen, eftersom jag blivit så oerhört tjock nu. jag började planera. hur jag skulle försöka motionera, men det är så jävla trist, så istället skulle jag börja svälta successivt. inte så mycket, bara lite. kanske lite extra ifall att. jag skulle inte göra några misstag som förra gången.
och jag blir rädd av dessa tankar. jag kommer på mig själv att jag inte riktigt är frisk. att jag har så oerhört lätt att falla tillbaka.
sådana här tankar är rätt så vanliga, skillnaden är att jag inte längre lyssnar på dem. men ibland är de så starka, de tar över, och de blir farliga. jag vet att lyssnar jag på någon tanke, börjar förbjuda viss mat eller äter mindre, så har jag börjat gå på en helt fel väg. och det är jävligt svårt att gå tillbaka.

jag glömmer så lätt. glömmer vilken enorm ångest jag hade under min anorexi.
och jag glömmer det viktigaste, vilken kämpe jag är, att jag faktiskt tagit mig ur anorexin. en ångest och depressionssjukdom som tar över hjärnan och förstör kroppen, en sjukdom som isolerar och degenererar, en sjukdom som är hälsovådlig och dödlig. och jag har tagit mig ur det. jag är till snudden på frisk.
det är inte alla som gjort det. det är inte alla som har klarat av det. och jag måste helt enkelt förstå hur bra jag är, hur stark jag är som inte gett upp.
och faktiskt inte ge upp. även om det är skit just nu.

på nyårsafton kom min kompis till mig och bad mig fixa "det bra ljuset" i badrummet. vi har ett vanligt kallt, blåaktigt ljus och så har vi små spotlights i taket med ett varmt ljus. tyvärr är den lite krånglig att sätta på med knappen.
i varje fall ville hon ha det varma ljuset eftersom "man ser bättre ut i det".
jag sätter aldrig på det kalla ljuset. eventuellt om jag ska klämma någon liten finne. annars har jag alltid bara spotlightsen med varmt ljus som jag alltid ser bättre ut i, där varenda por inte syns och det känns helt enkelt tryggare.
jag hatar kallt ljus.

idag var jag ute i klädbutikerna.
oftast går det bra och jag har inga problem med att se mig själv i en stor spegel i ett trångt rum. för det mesta är jag ju nöjd med min kropp och vant mig vid min storlek. jag väljer hellre lite större storlekar, absolut inte mindre som jag gjorde förr bara för att må dåligt.
jag har tänkt på det innan men det slog mig verkligen idag att det är så jävla dåligt ljus i provrummen. varför? varför är butikerna inte kloka nog att sätta in ett riktigt bra ljus så varenda liten skavank och pormask inte ska synas? i vissa provrum är det så rått och kallt ljus att jag inte ens orkar prova, eller i alla fall tittar jag inte på mitt ansikte.
i vissa speglar ser jag helt möglig ut, eller som att jag fått någon sjukdom i ansiktet.
idag kändes det så. allt som kan vara lite rött (munsår, finnar, utslag) blev illrött. ringarna under ögonen såg ut som svarta tallrikar. håret fick ett råttfärgat, dött och torrt lyster. mina armar dallrade och såg enorma ut då det bildades skuggor av det skumma ljuset. jag såg helt enkelt fruktansvärd ut.
köpte inget. var ledsen. kände mig tjock och ful.
så jävla konstigt verkligen att ljuset spelar så stor roll och att det ändå är så dåligt ljus i de flesta provrummen.

jag sitter på en liten flygplats och ser fram emot 3 timmars väntan innan mitt plan går. var orolig att bussen skulle fastna eller så, så jag åkte i god tid. (såklart kom bussen fram tidigare än den normalt brukar göra). jag sitter och mumsar på min matsäck och har suttit här kanske 10 minuter.
framför mig är en stor skärm uppsatt som speglar sig i en glasvägg, så det ser ut som två tvskärmar bredvid varandra. det visas bara reklam. redan det är ju lite äckligt, jag tycker inte om reklam, all denna press på att konsumera, ha mer, ha bättre. det visas lite klockreklam, väder i olika städer, ett meddelande från polisen. så jag har suttit här lite drygt 10 minuter och precis nu visades för fjärde gången en reklam från Life. med tagline "bli smalare med fat burn!" fat burn är en dryck på flaska och innehåller l-karoten. jag vet inte vad l-karoten är, men karoten finns i morötter. jag har inte hört att man blir smal av att äta morötter.
(kanske BARA morötter?).
det stör mig förbannat mycket att jag sitter här och bombarderas av Lifes jävla reklam med nån dryck som ska kunna göra mig smal. jag har inget att säga förutom att jag blir jävligt irriterad.

förra året var det en extrainsatt dietistgrupp den här dagen. inför julen. inför julmaten.
jag gick mest för att jag inte hade något annat för mig. jag var inte så orolig för själva julmaten för min familj äter inte särskilt mycket julmat, mest bara lite finare mat än vanligt. dvs. inget stort julbord. jag var bara orolig över att det skulle bli oregelbundet.
men jag vet att det var flera som hade panik. några som knappt kunde stå emot att svälta sig för att "få äta" på julen. eller några som oroade sig för att ångesten skulle ta över och de skulle behöva göra toalettbesök under dagen.
den här julen vet jag hur jag ska hantera julmaten. i år blir det annorlunda, jag ska resa iväg och kommer fira jul med en annan familj, med andra traditioner och tonvis av mat. men jag är faktiskt inte orolig. jag vet hur mycket mat jag behöver och hur mycket jag kan äta, och då går jag efter det. jag har lärt mig rätt bra. och jag vet att blir det mer än vanligt kommer jag inte gå upp av det.

men julen är också mer än mat. oron över mat. det är socialt. man behöver umgås, kanske med fler än bara den närmaste familjen. och det ÄR ansträngande. det är jobbigt att vara i sociala sammanhang hela dagen och dessutom behöva äta annorlunda, kanske på annorlunda tider och med så otroligt mycket valmöjligheter.

ett tips som min dietist hade förra året:
tänk tre tallrikar. en med kall mat, en med varm mat och en för dessert.
på de två första lägger man en potatis var och sedan lite av varje varm respektive kall grej. som en tallriksmodell, allt ska ha sin plats.
och därefter en dessert på den tredje tallriken. småkakor, knäck, eller vad det nu kan vara.
och allt är verkligen helt okej. det är okej att äta allt, att få smaka av allt, och att få njuta av julen.

även om det bara är två som skrivit om inlägget innan så är det fler än vad det borde vara.
alltså det är inte såhär det ska vara.
en ska inte kunna tänka tillbaka och komma på att "juste när jag var 8 år försökte jag dölja mina lår".

jag minns någon gång kanke i mellan-högstadiet när en kompis berättade att hennes mamma, som var sjuksyster, fick ta hand om en anorektisk patient på sjukhuset. hur hon tog enorma steg för att göra sig av med det hon åt. och att min kompis hört om en 7-åring som åt papper bara.

just det med pappret etsade sig fast. och att man måste ta stora steg om man är anorektisk.
alltså konstiga saker. vem äter papper? vem går runt med enorma kliv på stan?
vilken 7-åring bryr sig om sitt utseende, sin vikt och svälter sig? kanske en?

men så fel jag har haft. under min sjukdom har jag förstått ett och annat. såg de unga personer på avdelningen, barn, och såg dokumentärfilmer om anorektiska barn. att en 7-åring svälter sig är inte längre konstigt. att en 9-åring försöker dölja sina lår när hon sitter är inte längre konstigt. att avdelningen var full med inte ännu byxmyndiga är inte längre konstigt.
bara oerhört och fruktansvärt skrämmande.

det tar längre tid än vad man tror.
jag vill så gärna skynda mig fram. vara i mål. leva livet fullt ut. vara helt frisk och känna mig stark.
men jag är inte riktigt där än.
jag avslutade min behandling i september och har fortfarande samtal, det kan inte ske på så kort tid.
men att vara i det här mellanläget, där man inte längre är sjuk men ännu inte helt frisk och kan ha svackor eller bli påverkad av ätstörning, den är så jävla jobbig.
det känns segt som geléråttor. i en värld som sågs som svart och vit finns det plötsligt tuentals olika nyanser och jag har inte kommit fram till det vita från det svarta. istället slängs jag bland mörka och ljusa färger med olika mättnad och nyanser.
och det är självklart jobbigt att känna att man inte helt klarar av att släppa sjukdomen. att den ibland förpestar hela min hjärna och får mig att börja gråta över mig själv och hopplösheten, eller att välja ett äckligare alternativ för att jag inte får äta det som är gott.
det är förbannat irriterande.
men det är inte svart och vitt. man är inte jättesjuk sen superfrisk.
det kanske tar ett år innan jag helt och hållet har släppt det. kanske kommer få kämpa med tankar då och då.
men det tar ju definitivt längre tid än ett par månader att vänja mig vid min nya underbara kropp och all god mat och alla nya smaker och nya känslor som dyker upp hela tiden.

och så måste jag inse att livet inte är rosa bara för att man inte har anorexi. nu kommer alla andra problem fram.
bara det att jag orkar ta itu med dem numera.

jag fick en fråga för länge sen om hur det gick till när jag valde att faktiskt kämpa för att bli fri från anorexin.
jag har tänkt på det så jävla mycket, för det är inte en lätt fråga.
det var ingen specifik dag, det var inte att någon sa något speciellt som fick mig att totalvända.
men mina tankar blev starkare, och även om det var en längre process började jag tänka klart på hela sjukdomen.
jag insåg ju rätt tidigt att jag var sjuk, så jag hade sjukdomsinsikt större delen av min sjuka period. jag "ville" bli frisk från början men blev bara sjukare. jag klarade inte av att försöka på riktigt.
men efter en tid började jag tänka på framtiden. inte sådär "ah den dagen när jag sitter och äter pizza och skrattar med mina kompisar" som jag så ofta gjorde när jag dagdrömde om ett frisk liv, utan på riktigt.
vad vill jag med mitt liv? var vill jag vara om ett år? om fem? hur vill jag må? vad vill jag göra?
och även om jag ibland vill må dåligt, för det känns som att jag förtjänar det och vill göra det värre genom att vara självdestruktiv, så är det ju inte dåligt jag vill må, inte på riktigt.
jag försökte tänka på hur jag inte ville ha det - som jag ville ha det var det så lätt att sitta och dagdrömma om men istället för att göra något satt jag bara och väntade på framtiden.
jag ville inte må sådär dåligt. jag ville inte förlora möjligheten att få barn. jag ville inte sitta hemma isolerad och ensam. jag ville inte tänka på mat hela tiden. jag ville inte drömma om godsaker jag aldrig skulle få smaka. jag ville inte ha ont i kroppen och ha fula blåmärken på svanskotan. jag ville inte skämmas. jag ville inte vara en börda för min mamma. jag ville inte förlora mina vänner. jag ville inte ha de här stora hindret i mitt liv. jag ville inte missa mer av livet.
och ju mer jag tänkte på det desto klarare blev det att det kommer fortsätta vara såhär förjävligt så länge jag inte gör riktiga förändringar. förändrar mitt sätt att "leva" på riktigt. inte bara en extra macka per dag, utan faktiskt extra måltider, näringsdrycker, ingen träning, strama åt de jobbiga tankarna, vägra lyssna och våga gå emot anorektiska tankar. så jag började fan kämpa på riktigt.

verkligheten är hård. inget kommer förändras av sig själv. man blir inte frisk av sig själv. man blir frisk med hjälp av sig själv. man blir frisk om man vill bli frisk och GÖR något åt det.
att gång på gång sitta på lpt på en ätstörningsklinik och bli sondad och vägra äta och lura behandlare och sin familj är inte att vilja bli frisk. det finns en skillnad - de finns de som suttit inne, gråtit och skrikit, blivit sondade och tvångsvårdade men som ändå bestämt sig och vågat göra förändringar och nu kan sitta och äta morotskaka med mig och prata om sex och fest och planer inför framtiden.
det är inte ett val att bli sjuk. det är ett val att bli frisk.

jag kom överens med mig själv om att inte lägga mig i konversationer angående mat och dieter och nyttigt och hälsosamt. jag vet att jag vet så mycket bättre än alla andra. lite som att de snackar om matematiska lösningar medan jag sitter på facit.
och det räcker att jag vet att jag vet bättre. jag behöver inte övertyga andra. jag har själv varit där. trott att det fungerar att ta bort vissa livsmedel. att bara jag slutar äta sötsaker går jag ner i vikt. jag trodde ju själv det som alla andra tror. men jag lärde mig den hårda vägen och vet bättre, och det räcker att jag har den kunskapen.
jag är en sån som känner ett ansvar så fort jag tror att jag skulle kunna hjälpa andra med min kunskap. därför vill jag lägga mig i. jag vill ju att de ska veta att det inte är som de tror.
det enda jag lägger mig i är om någon helt absurt vill gå ner i vikt. jag blir för arg. som min klasskompis. hon är helt normal, kanske lite mulligare än genomsnittet, men fortfarande normal. hon behöver inte banta med andra ord. det hon skulle kunna göra är att äta mer regelbundet och ordentliga måltider. men istället dricker hon lightläsk och äter inget som anses som "onyttigt" och dricker smoothies och äter mackor.
det fungerar ju inte så, och det kommer bara slå tillbaka på henne. sen när fungerar det att äta mackor istället för lagad mat?
en diet fungerar ju naturligtvis inte om den inte är hållbar, och hur hållbar är en diet som förbjuder livsviktiga LIVSmedel eller gör att man tappar humöret och är hungrig hela tiden? hur ska det vara hållbart att aldrig få äta det man tycker är gott? och även om man går ner i vikt - var i helvete ska man få alla näringsämnen ifrån om man valt bort en massa livsmedel?
jag kan inte övertala för det räcker med att övertala mig själv. men jag tar illa vid och säger ifrån.

tyvärr är bantning oftast ett symtom. jag kan inte förändra personens självkänsla. och bakom all bantning av normalstora människor ligger en dålig självkänsla. ingen ska komma och säga att en person med normalt bmi som börjar banta har en bra självkänsla. det var därför jag valde att inte lyssna till mitt sunda förnuft, det skulle inte ha hjälpt med en arg expert som sa åt mig att jag ska äta enligt tallriksmodellen, inte när min dåliga självkänsla tagit över. jävla dåliga självkänslor.

jag skriver utifrån mig själv. ingen annan.
hur andras ätstörningar ser ut kan inte jag veta.
eller hur snabbt andra blivit friska eller hur pass friska de blivit.
eller hur sjuka andra är.
ätstörningar kan man varken räkna i kg eller bmi.
det finns liksom inte mått för en ätstörning, det sitter i huvudet.

jag vet de som gått upp i vikt och inte haft problem med sin kropp.
jag vet de som gått upp och sedan gått ner.
jag vet de som bara kan äta godis men inte riktig mat.
och tvärtom.
de som tränar utan problem.
de som inte kan ta en promenad utan att anorexin tar över.
de som samtidigt är deprimerade och de som inte har andra symtom utvöver ätstörningen.

ätstörningar har några saker gemensamt - det handlar om något annat än mat egentligen men hanteras genom mat på något sätt, att man inte lyssnar till kroppens behov, och att det är en ångest- och depressionssjukdom.

resten kan vara helt olika, därför kan jag bara tala utifrån mig själv men känna igen mig i andra.