rébellion des hormones

går igenom gamla dokument och bilder på min dator. och hittade en bild från sommaren då tankarna började snurra lite för mycket och den sommaren som jag alltid refererar till att jag var plufsig och därför började hårdbanta. att jag alltså gått upp lite extra i vikt och först tänkte gå ner de kilona sen så gick det ju som det gick.

 

och jag blir bara så chockad. herregud vad min kropp ser bra ut. normal och bra, sådär normalsmal men frisk. alltså ingenting på mig är tjockt. inte ett skit. helt otroligt, jag har verkligen tänkt att jag var jättemullig och hade massa kött hängande och bara liksom dallrade.

 

och egentligen väger jag ungefär detsamma nu. det är alltså min normalvikt, så jag ser ut när jag äter bra. och även om det finns dagar då jag känner mig plufsig så vet jag att jag är ganska smal för att vara normalviktig. jag ligger på den nedersta normalvikten, precis som jag gjorde den där sommaren för några år sedan. och nu mår jag bra med min kropp och tycker att jag är smalare än vad jag var förut när jag fortfarande åt. men jag är ju lika stor. 

 

det kanske blir lite förvirrande, men alltså jag blir så glad och så förvånad och ledsen på samma gång. jag har för fan hela tiden haft en fantastiskt snygg och slank kropp utan att jag själv kan se eller uppfatta eller känna det. och på grund av min förvrängda hjärna gjorde jag mig själv så sjuk att jag blev inlåst och fick dricka näring. är inte det helt sinnessjukt? så otroligt fel och dumt. varför kunde jag inte se det här den där sommaren?