rébellion des hormones

jag var tvångsmässigt besatt av promenader. gå ut och röra mig, ibland med gåpinnar, i min storebrors enorma fula dunjacka från 90-talet så jag inte skulle frysa arslet av mig. promenader, eller snarare powerwalking.
jag gick runt och skämdes och var rädd att någon jag kände skulle se mig. det var inte normalt att gå med gåstavar när man knappt kunde sitta på en stol utan att det gjorde ont. jag visste ju det, så jag försökte gå där jag inte skulle träffa på någon, men jag var ju tvungen att gå.
jag kunde få panikattacker eller bara sätta mig på golvet och gråta om jag inte fick min promenad. en gång hade jag varit ute i bara 20 minuter visade det sig och när jag upptäckte det fick jag en sån attack att jag bara skrek och grät och var helt förtvivlad, det var första gången min storebror såg mig så för han var just på besök, och jag skämdes så otroligt, men det var så mycket värre att inte ha gått 40 minuter som jag hade planerat, det var ju det enda som verkligen spelade roll.

i september hade jag och min behandlare på dagvården en deal - antingen går jag upp ett kilo över helgen eller så måste jag ta en till näringsdryck till maten där. så jag gick ingen promenad den helgen och efter det blev det lättare att gå emot. istället för att tvinga ut mig själv och gågågå satte jag mig med min värmekudde och kollade på serier.
fan vad många serier jag har avverkat.
men det fungerade. sen september har jag fått ångest bara av tanken av att "promenera"  för det är så sammankopplat med anorexin. att tvinga mig själv att gå långa sträckor, att gå istället för att ta tunnelbanan eller bussen, att planera in träffar en timme senare så jag kunde GÅ dit.

men så idag tänkte jag att nu går jag en promenad. det är 30 cm snö och solsken. och jag satt på sängen ett tag och funderade på om det var för att förbränna frukosten eller för att faktiskt ta en promenad. och jagvisste inte om jag skulle våga eller om jag skulle hamna i fröbränna-kalorier-och-kompensera-tänkte.
jag gick i alla fall ut, gick som en kyckling i den stora dunjackan från 90-talet och extra strumpbyxor och vadade mig fram i snön.

och det var så vackert. jag kunde stanna upp och titta mig omkring. titta på allt som är snötäckt, på solen som skiner på grantopparna som är helt vita. sjön som är igenfrusen och täckt av snö. och jag ställde mig där en stund och började gråta för jag hatar att min jävla hjärna genast började tänka "nu har jag gått såhär länge och säkert bränt kalorier och vad duktig jag är". jag stod där tills tankarna tog slut och jag stod emot att försöka komma ihåg hur mycket man förbränner.

för det spelar ingen jävla roll.

jag vill kunna ta en promenad utan att det har något med min vikt, min mat eller kalorier att göra. jag vill kunna promenera för att få frisk luft, se hur vacker skogen är och få d-vitamin av vintersolen.

och jag ska aldrig mer träna.