rébellion des hormones

jag borde anamma flygplansperspektivet och se mig själv uppifrån - se alla uppifrån - och inte framifrån när jag blinkar mot min spegelbild och bara ser någon som är ful och äcklig och alldeles för klumpig.

och när jag känner mig som en stor klump av kött som bara väller fram och förstör allt ska jag se mig själv uppifrån, som en liten liten prick, en prick som alla andra prickar.

ett annat perspektiv är tidsperspektivet, eller snarare långtidsperspektivet. att inte fastna i nuet för mycket utan se framåt. även om det är hemskt NU, även om min mage är helt uppblåst och gör ont och innehåller en massa julmat och socker och fett och allt jag vill slippa så är det bara NU. om en månad kommer jag inte minnas hur jag känner precis nu. om ett år har tankarna förhoppningsvis normaliserats och ätandet blivit mer automatiskt och lättsamt. om fem år ska jag ha liv fyllt av andra saker, kanske jobb, kanske en fin lägenhet, jag ska göra saker, skapa, uppleva, skratta. då kommer det inte spela någon roll att jag sitter och känner mig tjock och äcklig just NU.

det är bara en känsla. en känsla. en K Ä N S L A. det är inte verkligheten. för i verkligheten är det normala att äta och kunna njuta av maten på speciella dagar såsom julen.

det är det normala.

att jag är underviktig och känner mig som en jävla fet klump är inte verkligheten och det är inte normalt.

flygplansperspektiv och långtidsperspektiv.