mataffär
jag kan inte längre koncentrera mig på enkla saker som att lägga väskan ordentligt på sätet bredvid i bussen.
jag tappar allt, sitter i minuter och tänker en tanke för att verkligen uppfatta den, vet inte vad jag säger och kan inte lyssna.
jag hade aldrig trott att det kunde bli en sånhär stor skillnad.
jag planerar vad jag ska äta på tisdag redan nu. jag får ångest för att jag inte vet hur jag ska göra efter dramalektionen innan träningen om jag ska sova hos en kompis på måndagen. vad ska jag äta?
åt sushi ikväll. mycket sushi. det trycker ut magen. det var så gott och jag kunde inte sluta. och nu trycker det och gör ont.
har bara ätit gröt och frukt och sojamjölk annars.
och jag har gråtit, för jag har sumpat allt själv, jag har förstört allt själv.
och jag är så rädd för att bli tjockare än vad jag var i somras. jag vill inte se ut så.
och nu? ibland tycker jag att jag är så vacker. eller mycket vackrare än innan. och ibland ser jag äcklig ut, mina revben är äckliga och jag skäms att visa dem, sen tycker jag plötsligt att mina armar är så otroligt vackra.
jag har ingen lust till något. jag vet inte vad jag vill. jag kan inte bestämma mig.
jag kan stå i 10 minuter framför ett par örhängen på ur&penn och inte kunna bestämma mig för om jag ska köpa eller inte.
jag står ännu längre framför knäckebröden i affären. jag hatar att gå till mataffären. det är helt sjukt ångestfyllt, helt jävla sjukt.
ciabatta
idag var jag på andra delen av hälsokontrollen, allt ser bra ut förutom min ämnesomsättning och de hormonerna som är väldigt låga. såklart.
efteråt gick jag och mamma och fikade.
efter en massa velande tog jag till slut en ciabatta med mozarella och tomat. och fetaost och typ creme cheese märkte jag när jag började äta, och olivolja såklart.
så otroligt gott, men varje tugga gjorde ont och jag lämnade en bit av brödet och har haft ångest sen dess.
ångest för en jävla ciabatta med egentligen inget onyttigt på.
det förstörde hela dagen. och jag är hungrig men jag VÅGAR INTE äta mer.
och ett jävla ägg, hur kan ett ägg få mig att känna mig så nersmutsad? det är bara ett ägg, ett nyttigt, näringsrikt ägg.
"mycket". jag orkar inte. jag orkar inte med mina sjuka tankar som jag kan se på utifrån men inte kan tysta ner.
snö
igår bestämde jag mig.
jag måste acceptera att jag kommer gå upp i vikt.
jag måste släppa på kontrollen och släppa tanken att jag kommer kunna stanna kvar på denna vikt.
skedar med bulgur
det känns totalt hopplöst, allt känns totalt hopplöst.
meningslöst.
och jag har inte lust till något, inget alls.
idag gjorde mamma spenat-chévre lasagne och hade lagt upp en stor bit på min tallrik, mest för att den var så varm och skulle svalna lite tills jag kom, sen åt jag lite mer än halva och hade sån enorm ångest av att vi satt där med storebror och lillebrors kompis och jag ville ju äta mer men kunde inte och det blev inte ens gott fastän det var en av mina favoriträtter sen hade jag sån ÅNGEST över ALLT och den här äckliga känslan som långsamt kramar ur mig allt bra.
jag står ut.
och jag äter bulgur. en massa bulgur, kan inte sluta tänka på bulgur. skedar med bulgur.
jag mår illa nu. jag mår illa, min mage mår illa, inte min hjärna. inte just nu.
vänd om
jag vill bli fri.
men hur?
det är liksom så motsägelsefullt.
och det jag vill stämmer inte överrens med hur jag vill må.
jag vill bli frisk för jag orkar inte må dåligt. jag orkar inte bryta ihop, jag orkar inte vara såhär sjukt okoncentrerad och inte kunna sova utan imovane för att jag oroar mig och tänker på mat och planerar vad jag ska äta nästa dag.
jag vill inte vara såhär ledsen och argsint och ha de här humörsvängningarna.
jag vill inte ha ont i magen hela tiden. den är spänd och drar ihop sig hela tiden, om inte helt svullen.
men jag vill tycka om mig själv och mitt utseende. och hur ska jag kunna göra det om jag tycker att jag är sjukt mycket finare nu än när jag vägde 15 kg mer? hur ska jag kunna må bra både psykiskt och fysiskt om jag väger mer än nu?
jag är mer nöjd med mitt utseende nu. jag är rädd för att gå upp, rädd för att äcklas och få ångest och känna mig mjuk och stor och klumpig och äcklig. jag är rädd för att inte kunna ta på mina hårda ben. jag är rädd för att inte våga visa mig i bikini eller shorts för att jag känner mig mullig.
jag har inte sett på mig själv som en fet person, men jag har sett mig som mullig, och jag vill inte vara mullig för jag mådde inte bra så.
men kanske bättre än nu.. jag försöker tänka att mina bröst kanske växer till sig igen.
och SCÄ kanske kan hjälpa att få bort de där ångesttankarna som kommer med ätande och viktuppgång.
men det är en helvetes väntan tills dess, och innan kommer jag inte klara av att se hur vågen visar mer.
och det är så jävla jobbigt att folk vet. jag behöver trygghet och bekräftelse, men på rätt sätt. jag behöver nån att prata med men som inte dömer. det känns som att jag "inte har rätt" att kalla mig sjuk. eller inte har rätt att få vård. som att det egentligen är en världslig sak och jag får skylla mig själv och andra kanske tycker att jag bara kan skärpa mig så blir jag frisk.
som att jag inte försökt.
jävla jävla ångest. och just nu. just nu. så blir jag mullig till sommaren igen. helt i onödan, allt var helt i onödan. HELVETE.
