vad frisk är
och när man klarar av livets hårda prövningar utan att genast hantera det med svält/kräkningar/hetsätningar.
och när kroppen känns stabil, det känns att det ändå är rätt kropp man är i.
då tror jag man är typ frisk.
jag tror inte på någon exakt definiering eller stenhård gräns. det finns helt enkelt inte.
men det går absolut att bli frisk. även om FRISK är så diffust.
det är ens egen upplevelse. känner man sig frisk är man det.
mindre ensam
och det är inte konstigt att man känner sig ensam. ibland.
men när ensamheten kryper in i skinnet och sitter fast var man än befinner sig, vad man än gör. som en sorts tomhet på relationer. man känner inte längre av andra. de runtomkring existerar men deras omtanke och deras kärlek når inte fram. man är fast i en bubbla av ensamhet.
jag försöker vända ensamheten till att bara vara själv.
det är en stor skillnad på att vara ensam och att vara själv.
och mår man inte bra känner man sig ofta ensam.
i friskhetsprocessen ingår en sorts social rehabilitering, när man börjar umgås med folk, upptäcka nya bekantskaper, vågar prata mer, vågar släppa in andra (även om jag fortfarande har jättesvårt för det).
men det går inte alltid att göra det på en gång. och jag har svårt att släppa folk för nära. jag håller dem på avstånd, har jättekul när jag är med dem men sen tar jag avstånd. och sitter hemma. ensam/själv.
i såna lägen, när man inte är tillräckligt stabil och behöver närhet och tröst, kan det vara utomordentligt bra med ett husdjur. det är vetenskapligt bevisat att det hjälper. att man helt enkelt känner sig lite mindre ensam.
det kanske finns en viss skillnad på hur pass stor interaktionen är mellan människan och djuret, en hoppande böna kanske inte ger samma närhet som en hund. men jag sitter här med mina fingrar i pälsen på min katt och känner mig så lugn. känner mig Mindre Ensam. han är min friskkatt. som tycker om mig hur jag än ser ut. som äter när han är hungrig, sover när han är trött, precis som jag ska göra. som kommer efter mig in på toan och som sitter och väntar på mig vid ytterdörren. det är fint att ha en vän, även om vi inte pratar samma språk.
ett litet försök
en svår uppmaning
men vet inte vad jag ska skriva.
upp till kamp
när väggarna närmar sig, när kläderna krymper, när omtanken försvinner.
man måste ta hand om varandra, men också om sig själv.
när det gäller anorexi kan jag inte säga att man inte ska vara självisk. det är nödvändigt. man måste vara självisk för att överleva. men har man kommit så långt att man överlevt, att man åter lever, att man blivit starkare måste man ta hand om andra. sina vänner, sin familj, sina medmänniskor.
inte för att man känner krav att göra det eller får dåligt samvete om man inte är där för andra.
utan för att man orkar. för att någon tog hand om en själv när man mådde hemskt. för att det finns folk som behöver all hjälp, som man en gång själv behövde.
att skita i andra, att bara bry sig om sina egna framgångar och materiella ting är sjukt. men att bry sig om sitt inre och sitt välmående, fysiskt såväl som fysiskt, leder till att man också kan bry sig om andra.
det känns extra viktigt nu. sverige förändras, men tack och lov gör jag det också. och jag tänker inte låta varken anorexin, depressionen eller den egoistiska individualistiska främlingsfientliga politken göra.
när man klarat sig ur det värsta i i ätstörningen får man energi över till annat och upptäcker världen omkring en. man kommer på hur man vill ha det, hur världen ska se ut för att man ska må ännu bättre. självklart räcker det inte att äta, ha en sund vikt och kunna bekämpa dåliga tankar. omgivningen måste också vara bra, miljön man lever i, de man umgås med, allt omkring en.
upp till kamp säger jag. mot allt som förtrycker en, som får en att känna sig mindre, känna sig utsatt.
kämpa för dig själv för att kämpa för andra.
herregud
idag är jag ledsen, besviken och rädd.
jag tänker inte på mina problem för jag tycker samhällsproblemet är viktigare. kanske för att jag bryr mig mer om politik och samhällsfrågor än om sjukdomar numera.
ett samhälle där vi inte längre bryr oss varandra utan bara om oss själva. där oliktänkande är detsamma som fel och blir ett utanförskap. där de svaga går under, där de annorlunda förtrycks.
jag tycker det här är fruktansvärt. jag är i sorg och jag tänker bär svart.
4 år av det här?
det här
jag minns inte riktigt vad jag tänkte kring anorexi innan jag blev sjuk. hur jag förhöll mig till anorektiker. till min kompis och de jag kände som var sjuka. jag kan inte minnas att jag tänkte jättemycket på det förutom när jag oroade mig när läget var riktigt allvarligt. när tjejen i klassen försvann för hon blev inlagd. men jag minns inte riktigt hur jag tänkte, mina fördomar och allt det där.
nu tvingar jag mig till att inte komma ihåg hur jag tänkte när jag var sjuk. varför, varför inte. det är inte längre ett ultimatum så jag ska inte behöva tänka vid varenda eviga måltid. idag har varit en svår dag så jag tog hand om mig själv genom att äta ben&jerrys, grillbaguette med mycket ost och muffin från muffinfabriken. gott. och så ska det vara. jag äter inte bara för att överleva, jag äter faktiskt för att njuta också.
härsitterman
justnu
nu är det bara över allt. jag känner mig så otroligt ensam. jag vill ha någon som håller om mig och säger att jag är så fin och duktig som klarat mig såhär långt, nån som säger att jag inte alls är tjock och plufsig, nån som säger att det gör inget att jag inte har mer än 1000 kr att leva på fram till augusti och att det inte gör något att jag sitter hemma på dagarna när jag inte har behandlingsvecka, någon som seriöst säger att jag är vackrare nu än för 5 kilo sen (för 10 kilo sen vet jag ju att jag är vackrare), någon som säger att min kropp och min personlighet är underbar. den här någon måste framförallt vara jag, men jag sitter bara och har ångest just nu så mig kan man inte räkna med just nu.
och folk säger ju det här hela tiden men jag tror inte på dem. jag är en last. jag är en massa extra pengar, extra tid. jag tar upp andras dyrbara tid. åh. jag har så mycket ånger och ångest.
jag sitter uppe istället för att bara lägga mig ner och sova.
jag ska lägga mig och längta till frukosten för det är alltid en bra start och imorgon ska de här jävla känslorna försvinna. jag ska baka bröd igen och jag ska ordna upp mitt liv och utplåna ångesten och göra något fint till någon jag tycker om och köpa något fint till mig eller nä juste det har jag inte råd med. men det ska gå. jag kan bara inte gråta just nu. kom ut då jävla kukkänslor förihelvete så jag slipper er!!! gråt då nån jävla gång!
men nej, de stannar stilla kvar där de bosatt sig och förpestar mitt inre. tack ska ni ha.
folding chair
i've got a perfect body
but sometimes i forget
i've got a perfect body
cause my eyelashes catch my sweat
yes they do
magsjuk
har fatt medicin fran kubaner, italienare och mexikaner, alla forsoker hjalpa.
vet inte vad man kan gora, kan knappt dricka vatten och jag lar ju vara uttorkad av att allt kommer ut one way or another. vore ju bra om jag atminstone kunde fa i mig frukt, men inte ens det.
annars ar ju kubansk mat inte den godaste ska gud veta.
men jag star ut.
smakar och testar saker.
(forutom nuda nar jag inte kan ata nanting).
hej jag vill bli frisk och kunna njuta av resan, typ nu.
snurra
sittandes i en jävla tekopp
istället för en häst
isande kyla är det jag hatar mest
kylan vill tränga sig in överallt, den motiverar till att gå upp i vikt, skaffa sig ett skyddande lager runt sina sköra darrande ben.
som sälar. alla tycker nog att sälar är söta djur.
tillbaka
många kilon kvar.
och det går rätt bra, visst går det rätt bra. men nu är det en svacka, en paniksvacka, jag känner paniken krypandes längst ryggraden. som en liten elchock som sprider sig från nåstans i mitten av ryggen och vidare uppåt, upp mot huvudet.
och maten som ligger där och gör mig äcklig och vidrig.
maten som jag tvingar mig själv att äta.
men ikväll gick det inte. åt en smulpaj när jag var och fikade och det var något äckligt grejs på som kletade ut sig på skeden och efter det kunde jag inte äta något annat och gick på bio och köpte cola light men fick för mig att de gett vanlig cola och fick jätteångest och har ätit några frukter sen dess. inte alls bra.
imorgon ska jag på lunchgrupp. äta en massa mat.
jag hatar det här, jag hatar att äta. jag önskar att man kunde slippa själva ätandet.
jag vill inte backa. men vad ska jag ta mig till när paniken bara växer?
mataffär
jag kan inte längre koncentrera mig på enkla saker som att lägga väskan ordentligt på sätet bredvid i bussen.
jag tappar allt, sitter i minuter och tänker en tanke för att verkligen uppfatta den, vet inte vad jag säger och kan inte lyssna.
jag hade aldrig trott att det kunde bli en sånhär stor skillnad.
jag planerar vad jag ska äta på tisdag redan nu. jag får ångest för att jag inte vet hur jag ska göra efter dramalektionen innan träningen om jag ska sova hos en kompis på måndagen. vad ska jag äta?
åt sushi ikväll. mycket sushi. det trycker ut magen. det var så gott och jag kunde inte sluta. och nu trycker det och gör ont.
har bara ätit gröt och frukt och sojamjölk annars.
och jag har gråtit, för jag har sumpat allt själv, jag har förstört allt själv.
och jag är så rädd för att bli tjockare än vad jag var i somras. jag vill inte se ut så.
och nu? ibland tycker jag att jag är så vacker. eller mycket vackrare än innan. och ibland ser jag äcklig ut, mina revben är äckliga och jag skäms att visa dem, sen tycker jag plötsligt att mina armar är så otroligt vackra.
jag har ingen lust till något. jag vet inte vad jag vill. jag kan inte bestämma mig.
jag kan stå i 10 minuter framför ett par örhängen på ur&penn och inte kunna bestämma mig för om jag ska köpa eller inte.
jag står ännu längre framför knäckebröden i affären. jag hatar att gå till mataffären. det är helt sjukt ångestfyllt, helt jävla sjukt.
ciabatta
idag var jag på andra delen av hälsokontrollen, allt ser bra ut förutom min ämnesomsättning och de hormonerna som är väldigt låga. såklart.
efteråt gick jag och mamma och fikade.
efter en massa velande tog jag till slut en ciabatta med mozarella och tomat. och fetaost och typ creme cheese märkte jag när jag började äta, och olivolja såklart.
så otroligt gott, men varje tugga gjorde ont och jag lämnade en bit av brödet och har haft ångest sen dess.
ångest för en jävla ciabatta med egentligen inget onyttigt på.
det förstörde hela dagen. och jag är hungrig men jag VÅGAR INTE äta mer.
och ett jävla ägg, hur kan ett ägg få mig att känna mig så nersmutsad? det är bara ett ägg, ett nyttigt, näringsrikt ägg.
"mycket". jag orkar inte. jag orkar inte med mina sjuka tankar som jag kan se på utifrån men inte kan tysta ner.
snö
igår bestämde jag mig.
jag måste acceptera att jag kommer gå upp i vikt.
jag måste släppa på kontrollen och släppa tanken att jag kommer kunna stanna kvar på denna vikt.
skedar med bulgur
det känns totalt hopplöst, allt känns totalt hopplöst.
meningslöst.
och jag har inte lust till något, inget alls.
idag gjorde mamma spenat-chévre lasagne och hade lagt upp en stor bit på min tallrik, mest för att den var så varm och skulle svalna lite tills jag kom, sen åt jag lite mer än halva och hade sån enorm ångest av att vi satt där med storebror och lillebrors kompis och jag ville ju äta mer men kunde inte och det blev inte ens gott fastän det var en av mina favoriträtter sen hade jag sån ÅNGEST över ALLT och den här äckliga känslan som långsamt kramar ur mig allt bra.
jag står ut.
och jag äter bulgur. en massa bulgur, kan inte sluta tänka på bulgur. skedar med bulgur.
jag mår illa nu. jag mår illa, min mage mår illa, inte min hjärna. inte just nu.
vänd om
jag vill bli fri.
men hur?
det är liksom så motsägelsefullt.
och det jag vill stämmer inte överrens med hur jag vill må.
jag vill bli frisk för jag orkar inte må dåligt. jag orkar inte bryta ihop, jag orkar inte vara såhär sjukt okoncentrerad och inte kunna sova utan imovane för att jag oroar mig och tänker på mat och planerar vad jag ska äta nästa dag.
jag vill inte vara såhär ledsen och argsint och ha de här humörsvängningarna.
jag vill inte ha ont i magen hela tiden. den är spänd och drar ihop sig hela tiden, om inte helt svullen.
men jag vill tycka om mig själv och mitt utseende. och hur ska jag kunna göra det om jag tycker att jag är sjukt mycket finare nu än när jag vägde 15 kg mer? hur ska jag kunna må bra både psykiskt och fysiskt om jag väger mer än nu?
jag är mer nöjd med mitt utseende nu. jag är rädd för att gå upp, rädd för att äcklas och få ångest och känna mig mjuk och stor och klumpig och äcklig. jag är rädd för att inte kunna ta på mina hårda ben. jag är rädd för att inte våga visa mig i bikini eller shorts för att jag känner mig mullig.
jag har inte sett på mig själv som en fet person, men jag har sett mig som mullig, och jag vill inte vara mullig för jag mådde inte bra så.
men kanske bättre än nu.. jag försöker tänka att mina bröst kanske växer till sig igen.
och SCÄ kanske kan hjälpa att få bort de där ångesttankarna som kommer med ätande och viktuppgång.
men det är en helvetes väntan tills dess, och innan kommer jag inte klara av att se hur vågen visar mer.
och det är så jävla jobbigt att folk vet. jag behöver trygghet och bekräftelse, men på rätt sätt. jag behöver nån att prata med men som inte dömer. det känns som att jag "inte har rätt" att kalla mig sjuk. eller inte har rätt att få vård. som att det egentligen är en världslig sak och jag får skylla mig själv och andra kanske tycker att jag bara kan skärpa mig så blir jag frisk.
som att jag inte försökt.
jävla jävla ångest. och just nu. just nu. så blir jag mullig till sommaren igen. helt i onödan, allt var helt i onödan. HELVETE.
