vänd om
jag vill bli fri.
men hur?
det är liksom så motsägelsefullt.
och det jag vill stämmer inte överrens med hur jag vill må.
jag vill bli frisk för jag orkar inte må dåligt. jag orkar inte bryta ihop, jag orkar inte vara såhär sjukt okoncentrerad och inte kunna sova utan imovane för att jag oroar mig och tänker på mat och planerar vad jag ska äta nästa dag.
jag vill inte vara såhär ledsen och argsint och ha de här humörsvängningarna.
jag vill inte ha ont i magen hela tiden. den är spänd och drar ihop sig hela tiden, om inte helt svullen.
men jag vill tycka om mig själv och mitt utseende. och hur ska jag kunna göra det om jag tycker att jag är sjukt mycket finare nu än när jag vägde 15 kg mer? hur ska jag kunna må bra både psykiskt och fysiskt om jag väger mer än nu?
jag är mer nöjd med mitt utseende nu. jag är rädd för att gå upp, rädd för att äcklas och få ångest och känna mig mjuk och stor och klumpig och äcklig. jag är rädd för att inte kunna ta på mina hårda ben. jag är rädd för att inte våga visa mig i bikini eller shorts för att jag känner mig mullig.
jag har inte sett på mig själv som en fet person, men jag har sett mig som mullig, och jag vill inte vara mullig för jag mådde inte bra så.
men kanske bättre än nu.. jag försöker tänka att mina bröst kanske växer till sig igen.
och SCÄ kanske kan hjälpa att få bort de där ångesttankarna som kommer med ätande och viktuppgång.
men det är en helvetes väntan tills dess, och innan kommer jag inte klara av att se hur vågen visar mer.
och det är så jävla jobbigt att folk vet. jag behöver trygghet och bekräftelse, men på rätt sätt. jag behöver nån att prata med men som inte dömer. det känns som att jag "inte har rätt" att kalla mig sjuk. eller inte har rätt att få vård. som att det egentligen är en världslig sak och jag får skylla mig själv och andra kanske tycker att jag bara kan skärpa mig så blir jag frisk.
som att jag inte försökt.
jävla jävla ångest. och just nu. just nu. så blir jag mullig till sommaren igen. helt i onödan, allt var helt i onödan. HELVETE.
hej lillsoppan, jag har varit där du är.
visst, det blir aldrig exakt samma men jag känner igen mig så otroligt mycket. och vet du vad? du kan tycka om dig själv trots att du går upp i vikt. jag gick upp tjugo kilon och jag som trott att jag skulle ta livet av mig, på riktigt, om det hände, jag struntade i det. för det är viktigare att må bra. jag började älska mig själv istället för att hata, det tog ett jävla tag men det GÅR. du kommer få ångest. du kommer känna dig klumpig osv. men det kommer du antagligen göra även om du inte går upp i vikt heller.
åh. jag vill bara säga att du kommer inte dö av att jobba på att bli frisk. tvärtom. keep it up och lycka till med allt, jag hoppas på dig.
