rébellion des hormones

alla alla alla förutom jag.
alla är värda mat. förutom jag.
alla är alla förutom jag.
är jag liksom utanför alla andra då?
eller varför är jag inte med i "alla"?

vi satt i ring. tio personer. och jag tittade på alla och tänkte
VAD GÖR DU HÄR DU FINA MÄNNISKA?? VARFÖR ÄR DU HÄR?! VARFÖR I DET HÄR HUSET? VARFÖR TYCKER DU INTE OM DIG SJÄLV NÄR DU ÄR EN SÅN UNIK OCH SPECIELL OCH FIN PERSON?
VARFÖR ÄTER DU INTE?
VARFÖR MISSHANDLAR DU DIG SJÄLV?
VARFÖR MÅR DU DÅLIGT?
just då ville jag bara gråta. jag satt och stirrade på den fjuniga fula turkosa mattan och ville gråta. något jävla ljud från någon jävla maskin utanför lät så att allt bara blev ett kaos i huvudet. jag ville bara skrika åt alla att de måste förstå att de är värda något bättre. de måste äta, de måste kämpa, de måste tycka om sig själva.

sen kom jag på att jag är jag. och att det inkluderar alla förutom mig. jag inkluderas inte. jag tycker inte allt det där om mig själv. fastän jag också sitter i ringen som dem. men dem är bättre än jag. dem är mer värda. jag vill hjälpa dem, jag vill inte hjälpa mig själv. vad tjänar det till?

ibland upptäcker jag det. som en blixt från himlen. ikväll. på gatan. jag gick ut och stängde dörren och tittade inte tillbaka på mina kompisar som satt kvar. började gå på gatan. och plötsligt kom det: jag är jag. någon iakttar mig. ser hur ful jag är. hur äcklig jag är. och ser att jag försöker dölja det. och jag gick och kände det i ansiktet och höll om mig med båda armarna och försökte hålla minen. ner i tunnelbanan. på bussen.

varför är jag utanför? jag vill inkludera mig själv. jag vill inte gå på gatan och känna mig ovärdig att gå där.
gatan är smutsigare än jag. inte tvärtom. jag sitter där i ringen. jag är en av alla för de andra där. jag inkluderas också, jag ska också vara värd något. jag är värd. jag bara ser det inte.

jag lovade att inte skriva sånt. inte nervärdera mig själv i den här bloggen.
men allt snurrar snurrar och ingen finns här. jag och tangenterna och en jävla massa motvind.