rébellion des hormones

man måste aktivt göra något åt att slippa det där mörka svältande helvetet. det kommer inte att gå av sig själv, plötsligt någon dag vakna i sin säng och vara frisk, glad, lycklig. det kommer inte att hända, även om jag önskar det varje dag, att tankarna ska försvinna.
virrvarr. i ultrarapid. som ett band som ibland spolas bakåt, snabbt, snabbt.

min mamma sa "killarna kanske inte fattar att du har anorexi, men de märker att något inte stämmer, att du inte mår bra. och på de grunderna går det inte att skapa ett förhållande".
hon har rätt.
jag känner: jag vill ha ömhet, kärlek, bekräftelse, någon att älska, någon som älskar, någon som tar hand om mig.
jag vet: jag vill kunna ta men också ge. det jag kan ge nu räcker inte, jag måste kunna ge mig själv och uppskatta det jag ger. jag måste vara säker och oberoende av andras bekräftelse. jag måste vara stark och klara mig själv och inte låta min självkänsla bygga på någon annans åsikter och känslor.

jag känner mig så otroligt ensam. övergiven, bortglömd. i gränslandet där ingen finns.
anorexin höll mig i handen, det var min bästa vän, som sa vad jag skulle göra och tycka, hur jag skulle gå mer och mer mot "perfektionen", hur jag skulle få kontroll. den fanns där och tog hand om mig, en trygghet som jag skapade i mitt huvud. tvångsbeteenden som behövdes för överlevnaden.

hon var min bästa vän. den sämsta bästa vän jag någonsin haft. och egentligen var jag så otroligt ensam då också. allt jag hade var henne, mina utstickande ben och allt det svarta.
nu jag kan åtminstone umgås, göra saker, skapa. även om nackdelen är att tankarna går på högvarv och jag känner mig äckligare och större än någonsin förut.
men ärligt talat - låter de tankarna en att vara någonsin? hur benig man än blir räcker det aldrig. man mår aldrig bra.
då väljer jag hellre att känna mig äcklig men kunna fungera än att sitta ensam hemma och aldrig få ta det lugnt och skrika för att få bort ensamheten och det svarta kladdet som kramar om hjärtat.