dåochnu
en väldigt najs grej jag kom på idag är att jag inte längre skäms för att äta.
i vissa sammanhang - javisst, men inte lika mycket längre.
jag kan oftare äta ute på stan eller på bussen.
och framförallt - jag kan äta godis och choklad och "förbjudna" saker.
jag känner mig liksom mer berättigad att göra det. jag ser normalare ut, ingen ser att jag har en ätstörning, ingen tycker det är konstigt att jag står med en godispåse.
när jag var mycket magrare kunde jag helt enkelt inte äta sånt framför andra för det kändes som att alla kollade och tänkte "hon som är så benig, hur kan hon äta sånt?" och antingen fatta att jag var sjuk eller vara avundsjuka på "hon smala som kan äta hur mycket hon vill".
men de kunde ju inte veta, de kunde inte veta att jag faktiskt gått upp flera kilo i vikt redan, eller att det kanske var första gången som jag köpte en glass.
det kändes som att som mager hade jag inte rätt att äta vissa saker. men nu när jag börjar närma normalvikt kan jag göra det, för det är normalt, det passar mig nu. ingen kommer kolla konstigt på mig. jag smälter mer in i mängden, och det är fan skönt. jag känner mig mer avslappnad och skäms inte ett dugg när jag köper godis längre. jag vill faktiskt inte bli sedd som "hon anorektiska" eller nåt. visst vill jag vara smal, men hellre friskt smal än sjukt smal. och hellre vara fri? hellre få vara glad? hellre få äta goda grejer? hellre få njuta av VÄRLDENS GODASTE BRÖD SOM JAG BAKAT SJÄLV! ja tack.
Vill bara säga att jag tycker du verkar vara en otroligt stark tjej som tagit kontrollen över ditt liv igen. Hittade nyligen hit och efter att ha läst igenom många av dina inlägg har jag tre ord at säga dig. Keep it up!
Kramar
Åh vad jag gillar dina inlägg. Det är faktiskt den enda ätstörningsbloggen som jag fortfarande följer dagligen.
Jag skämms för att äta blannd folk jag inte känner för att jag känner hur dom tittar på mig med förakt och då inte för att jag på något sätt är smal utan tvärt om. Jag skäms när jag handlar mjölk för jag tänker att folk måste undra varför jag köper mellanmjölken och inte minimjölk.
Jag skäms även att äta när jag är själv. Ändå gången jag inte skämms för att äta är när jag är med folk som jag känner väl. Det är knepigt, borde kanske vara annorlunda. Men en del av mig vill ju äta ochh med människor ommkring mig så blir ju det så mycket lättare. Tex har lunchen på jobbet aldrig riktigt varit ett problem, för jag vet att domm innte skulle tillåta mig att inte äta.
Kämpa på. Du är som jennifer säger stark!
SÅ bra gjort!!!! Blir så glad av dina inlägg, känns som man får ny energi och kraft att ta tag i det :) Keep it up!
jennie, sådär kan jag också känna. det finns egentligen inte mycket logik - ibland skäms jag inför vänner, ibland skäms jag inför okända, ibland skäms jag inte ett dugg. men jag har kommit så pass långt att jag insett: jag gör det BARA FÖR MIG SJÄLV.
jag har alltid jämfört, sneglat på andra, inte tagit mer än andra. men varför? det är ingen som vinner på det. jag äter för min egen skull, och jag vet vad JAG behöver för att må bra. andra kanske inte har nån aning, men då är jag hellre den som "sticker ut" och går emot hälsotrender och bantningshets och visar att såhär SKA man äta.
jag försöker tänka att genom att äta ordentligt hjälper jag mig själv men kanske också andra.
när jag var sjukare slutade jag umgås med vänner som åt väldigt lite och jag drogs automatiskt till de med ett normalt förhållande till mat, jag behövde helt enkelt förebilder.
nu vill jag bli en förebild.
