rébellion des hormones

förut läste jag några böcker och bloggar om hur anorektiker smusslar och ljuger och manipulerar.
jag tänkte alltid att sådär gör ju inte jag, jag ljuger inte om att jag ätit hos en kompis eller såna saker, och jag tänkte att jag antagligen inte är en riktig anorektiker. (visst är det intressant hur många anledningar det finns till att man inte är anorektiker?).

men nu när jag ser tillbaka märker jag att jag visst höll på så. jag ljög om att jag redan ätit, särskilt om jag var med vänner och jag ville inte att de skulle följa mitt exempel så jag sa "jag har redan ätit två mackor så jag äter bara lite gröt nu". jag ville inte att de skulle härma mig eller tycka att jag är "jobbig och anorektiskt". jag brukade alltid börja ett samtal med "åh jag smakade den chokladen idag, guuud vad god" eller "åh jag åt massa till middag!" så att folk skulle förstå att jag inte är anorektiskt och äter. jag brukade säga "jag åt nog för snabbt, är asmätt nu..." eller "jag har ätit godis hela helgen, jag är mest sugen på ett äpple nu". jag hade mina små knep. jag gjorde till och med dumheter - vilket jag skäms så jävla mycket för nu - och gömde mat i fickan och servetten. ja...
men jag ljög inte så mycket för jag har så jävla svårt för att inte vara ärlig. istället isolerade jag mig. jag träffade helt enkelt inte folk så slapp jag ljuga och jag slapp komma på anledningar till att äta mindre eller äta något annat. om jag satt hemma själv behövde jag inte förklara, låtsas, gömma, ljuga. jag åt det lilla jag åt varje dag och slapp frågor, blickar, pikar. jag slapp också livet.
det var inget roligt. jag tycker det är mycket roligare att sitta med sina två bästa vänner i en äcklig skinnsoffa, se en film med en sjukt snygg skådespelare i och äta popcorn ur en stor skål. och dessutom smaka av den nya marabouchokladen. det är något roligare än att sitta isolerad med sin äppelhalva hemma.