paus
jag vill skita i alla krav, men lik förbannat finns de där hela tiden. om det inte är mina egna sjuka krav på mig själv så är det kraven att kämpa och bli frisk. att jag hela tiden ska vara så duktig och äta och inte klaga.
men jag orkar inte alltid. ibland vill jag skrika JAG KÄNNER MIG ASÄCKLIG OCH TJOCK OCH JAG HATAR DEN HÄR VIDRIGA FETA MATEN SOM DRYPER AV FETT OCH JAG KOMMER BLI TJOCK BARA JAG PETAR PÅ DEN MED GAFFELN OCH ÄTER JAG NÅGOT SÖTT KOMMER DET FASTNA PÅ MINA KINDER FÖR MIN KROPP ÄR HELT JÄVLA FEL!
för ibland känner jag så.
skillnaden är att jag bestämt mig att jag får tänka så om de här tankarna kommer (vilket händer mycket sällan numera), jag får tillåta mig att ha ångest, gråta, känna mig äcklig, hata maten, MEN: jag ska fortsätta äta.
det är bara så, punkt slut.
idag började jag gråta på ett café. framför min stora ciabatta. jag grät på en allmän plats på grund av de här jävla tankarna. och jag tänkte "okej inte kul att gråta inför människor och ha sån här ångest, men nu torkar jag tårarna och äter upp mackan och dricker upp latten". så gjorde jag det.
för det är skillnaden på att bara snacka massa skit sen fortsätta vara ätstörd och att faktiskt kämpa och göra förändringar.
förresten. de senaste två veckorna har jag ätit njutningsmellanmål MINST EN GÅNG OM DAGEN. lösgodis, naturgodis, glass och morotskaka/paj. det "nyttigaste" av dessa var mörk choklad med mandelbitar i (och jag vill poängtera att det är en fet myt att mörk choklad skulle skilja sig energimässigt från mjölkchoklad, det är ungefär lika många kalorier). och hur mycket har jag gått upp på två veckor? 2 hg. 2 små futtiga hekto, fastän jag ätit normalt och dessutom haft de här godsakerna varje dag. det bara är så, man kan inte i förväg veta hur kroppen reagerar och vikten är flexibel - ena gången går man upp lite mer, sen händer fan inte ett skit. viktuppgången är väldigt ojämn och det är inte allt vad eller hur mycket man äter som spelar roll, kroppen har en massa fuffens för sig. problemet är väl att min hjärna vägrar förstå det fastän min kropp bevisar det gång på gång. inget sker över en dag.
bra skrivet! att du kämpade dig igenom situationen på caféet var galet starkt!
Du är så otroligt stark Vanja! Det är jobbigt, drygt, hemskt, tungt och många gånger bara skittrist att jobba sig tillbaka och upp igen. MEN det ger lön för mödan och slitet kommer ta dig tillbaka till livet igen, inte bara tillbaka till en flytande livssituation, där dagarna går ut på att hålla huvudet flytande över ytan. Utan tillbaka till livet, den sprakande och färggranna och fantastiska värld som har så otroligt mycket att erbjuda. Snart är du där och kan njuta och studsa runt av knäpp lycka du också!
Ett så himla lustigt sammanträffande vad gäller glassen. Var och handlade igår och på hyllan med alla andra laktosfria produkter fanns en lapp som aldrig varit där förut, att det nu fanns laktosfri glass i frysdiken!!! Vilken lycka! 4 olika sorter fanns det än så länge, men verkar inte vara samma som du hittade. Dessa förpackningar var i plastlådor och på 1,2 liter... till det saftiga priset på 40kr.. meeen, jag ska allt ta och köpa hem en låda här nu snart och provsmaka. Som sagt, glass är min grej och mitt mums! (:
Ha en riktigt fin dag och ta hand om dig!
kram
ååå, du är BÄST!
Jag älskar att läasa dina inlägg
för jag får så mkt styrka o ny energi
och ny motivation!!
Jag känner igen mej så väl i hur du tänker
och i dina situationer!
och visst får man tillåta sej att låta ångesten
släppas ut - men huvudaken e att man går på
och fortsätter ändå!
efter nåra ggr är det inte lika jobbigt längre!
Men tänk va SKÖNT när vi inte behöver TÄNKA
alls innan!!
We WILL GET THERE!
<3
FYY vad stark du är, ser verkligen upp till dig vännen"! allt du står emot och jobbar med är GRYMT måste jag säga!
när rösten inom oss skriker att vi nte är värda maten att vi är tjocka och fula och att mat är farligt är det inte lätt att stå emot, men med din styrka och kämpande så vinner du så mycket hela tiden. det där du skriver om njutningsmellanmål ska jag verkligen ta till mig, men sedan säger det samtidigt innom mig att ja men min kropp är inte som din! JAG KOMMER rusa upp i vikt. men jag vill precis som du våga och utforska allt det underbara som jag går miste om . ett liv med förbud är inte ett hälsosamt liv, ett hälsosamt liv är det där man tillåter sig och njuter av livets allt goda då kan man uppnå god hälsa. men varför kan jag då inte tillämpa detta??Vågar inte och tror verkligen att jag är så onormal att jag bara kommer att rusa i vikt m.m.
gumman vill inte att d ska må skit som du gör...vill att du ska sprudla med livsglädje. fatta vilket hästjobb du gör och vad grym du är, inte många som hade fixat ciabatta situationen tex.
DU ÄR EN STOR FÖREBILD!
KRAMAR
Go kväll i stugan ;) !!
Va sjuukt gott!
Älskar både blåbär o banan!
Nåt jag får fortsätt me from now on! =)
Det e så sjukt va man fått för sej att
man inte får äta osv.!
Klart man får äta ALLT! Why not liksom?!
Jaa, turkyoghurt, hehe!
Den e så underbart kräääämig o lite söt
i smaken! Oj - är du laktosintolerant?
Iofs rätt så vanligt nuförtiden, jobbigt?!
Ibland brukar jag undra om jag inte e det
också, men jag äter mjölkprodukter t varje mål
o rätt så mkt också hehe - skulle aldrig klara
mej om jag va så begränsad. Men det kanske går bra
ändå?
Är det inte svårt att äta på resturang då om det inte står alltid va det är i? t.ex. i såser o sånt?
Brukar du "utmana" dej me nåt nytt varje dag?
Iaf så är det så skönt o läsa om dej för du kommer FRAMÅT hela tiden! Du är sååå BRA! ;)
stor kram*
Hej har du något tips på hur man accepterar ett BMI som är högre än 20? Om kroppen exempelvis trivdes allra bäst på BMI 24,5 och hamnar där av sig själv trots att man håller sig stenhårt till dagvårdens matschema.. hur hanterar man det? Känner mig helt PANISKT rädd för att det ska bli så. Vågen tickar uppåt, två kilo upp denna vecka.. och jag är normalviktig för länge sedan..
magda, jag undrar lite hur länge du varit "normalviktig"? för det räcker inte med bara några veckor över bmi 19 för att det säkert ska vara ens normala vikt. ens bmi kan förändras hela tiden, och det normala är att vikten pendlar mellan 1 till 3 kilo i månaden. att vågen visar 2 kg mer betyder alltså ingenting - det kan vara vätska eller bara en uppåtpendling av oförklarliga orsaker.
jag har inget tips på hur man ska acceptera ett högre bmi än 20 eftersom det man behöver acceptera är ens kropp - oavsett bmi. jag tror inte du ska hålla på att väga dig, varför ska siffrorna avgöra hur du mår?
du har nått en sundare vikt, låt det vara så. vad har vägningen för funktion? den förvirrar bara just för att kroppen har inte en konstant vikt - väger du 64 kg kommer du inte väga så varenda dag i resten av ditt liv. det kan pendla mellan 60 till 70 utan att det skulle vara konstigt.
du behöver helt enkelt acceptera att din kropp vet bäst och vet vad den mår bra av, och att du måste lära dig att tycka om din kropp som den helst vill vara.
Har haft över BMI 19 i ett par veckor och det fortsätter uppåt.. nu är det väl litet över 20. Saken är den att innan jag började odla ätstörning och aktivt handla efter tankar jag haft sedan barnsben så hade jag ett BMI på 25,4. Jag kan inte för mitt liv komma ihåg att jag åt speciellt för mycket då.. men det kanske jag gjorde.. hur som helst så känns det som att jag hellre offrar tre tår än hamnar på det BMI:et igen. Känner vämjelse och förakt för hur jag såg ut då. Och hur jag tvingades föra mig.. aldrig bekväm, osäker och ledsen ledsen. Samtidigt vill jag bli helt frisk. Dysmorfofobi och ocd ovanpå det. Jippi!
magda det är ju just det att du kan inte veta vad din kropp mår bra av. jag är också fruktansvärt rädd för vad min kropp EGENTLIGEN vill ha för bmi. jag har aldrig haft högre än nånting mellan 19-20 men sen så har jag alltid haft lite konstig relation till mat och jag kan ju inte veta, även om jag åt normalt så kanske jag inte riktigt gjorde det.. förstår du vad jag menar?
om du håller benhårt på att äta det din kropp behöver kommer den hitta sin ungefärliga vikt. och detta ÄR ETT MÅSTE för att kunna bli frisk. det går helt enkelt inte att bli frisk om man fortsätter kontrollera sin kroppsvikt eller ligger i underkant.
det är jättesvårt att acceptera, och jag tänker också "men innan jag började rasa i vikt hatade jag mig själv och min vidriga kropp och då var jag normalviktig så jag kommer inte stå ut den här gången".
men att bli frisk är ju att trivas med sin kropp också, och blir du fri från tankarna kommer du inte längre känna förakt för dig själv. våga vara DU och våga låta din kropp vara DIN KROPP. var inte orolig inför framtiden, för du kan inte veta i förväg hur du kommer känna och tycka.
