rébellion des hormones

jag har kommit till en punkt när jag helt enkelt ser mycket fler fördelar med att bli frisk och fortsätta äta än nackdelar. förut kunde jag inte riktigt motivera mig själv för listan på fördelar med sjukdomen var längre än fördelar med att våga bli frisk. men nu, hur jag än vänder och vrider på det, kan jag inte komma på tillräckligt med orsaker till att bli sjuk igen.
jag har hittat min väg och jag vet att det är den enda vägen jag går. jag vet, med 100% säkerhet, att jag vill gå den vägen. ingen jävla avstickare, inga konstiga genvägar, ingen återvändo. jag gav den här vägen en chans, jag vågade att ta de första stegen, och nu vet jag att det verkligen är rätt.
visst händer det att jag får ångest efter eller innan maten. visst får jag vissa tankar efter varenda sak jag äter. visst har jag vissa knäppa idéer och fixeringar kvar. och visst önskar jag ibland att jag kunde få slippa, slippa kämpa, slippa äta, slippa tankarna. men jag har mycket mer kraft och energi att tänka på bra saker. jag orkar VARA GLAD. och det är en känsla som jag aldrig tänker välja bort igen. att kunna känna glädje, fyllas av glädje, le, skratta.

visst kan det kännas tungt. igår satt jag ute med en vän och solade på balkongen, och jag fick ångest över att min mage viker sig när jag sitter numera. men å andra sidan kunde jag sitta där i solen och röka och prata om en massa saker, och sen gå och äta en glass i solen.
jag kunde ta del av livet. och det är värt varenda kilo. det är värt allt. att kunna vara med och ta del av mitt liv istället för att kolla ut på andras liv från en isolerad anorektisk bubbla. nu lever jag, innan existerade jag bara. nu kan jag känna mig nöjd och glad, och leva på riktigt.

jag önskar att jag kunde skaka om alla rädda oroliga anorektiker och säga: det blir bättre. det är en kämpig väg man måste gå, men man måste våga. för vågar man kommer man mer och mer inse att man gör rätt. man kommer tvivla mindre och börja se fördelarna med att faktiskt börja bli frisk. och när tiden är inne kommer man börja kunna och vilja identifiera sig med de friska, "normala" människorna. för man kommer helt enkelt inte längre vilja identifiera sig som "den sjuka", "den anorektiska", "hon som mår så dåligt".

förut var jag så rädd för att om jag gick upp i vikt skulle ju folk inte se hur dåligt jag mådde. att jag fortfarande var sjuk i huvudet. de skulle tro att allt är mycket bättre. men nu känner jag: allt är faktiskt mycket bättre. och när det inte är det så vet de som står mig nära, de är inte dumma, de förstår att det fortfarande kan vara svårt. men jag mår så mycket bättre och jag behöver inte visa det med min kropp. nu kan jag snarare sätta ord på det. jag har inte längre behovet att visa alla hur dåligt jag mår - jag vill att andra ska associera andra saker än "hon den anorektiska". och jag har ju sanningen inom mig, jag vet att ibland mår jag dåligt och ibland är det svårt. jag behöver inte bevisa det för någon annan. jag har allt inom mig, jag kommer alltid veta hur otroligt dåligt jag mått, hur det var att vara instängd på en avdelning, hur ont det gör att börja äta, hur svårt det är att gå upp i vikt. men jag kommer också veta hur det är att våga släppa på kontrollen, våga börja ta ut svängarna, våga njuta, våga ta på sin kropp och känna att det är okej. när jag blir 70 och tänker tillbaka kommer jag tacka mig själv för att jag inte gav upp.