jag tror jag har klarat det
av någon anledning, vilket jag inte trodde skulle vara möjligt någonsin, vill jag inte skriva om ätstörningar och problem. det är inte längre mitt största problem.
förstår ni?
ätstörningen är inte längre mitt största problem!
det är helt fantastiskt!
jag är liksom...fri?
även om det gnager lite ibland, det händer att jag förfäras över mina kolossala ben eller blir ledsen över dagens ideal och får dåligt samvete över att jag äter alla mina måltider, så är det som en liten sticka i fingret.
det påverkar mig inte längre.
enda sättet det påverkar mig är att jag ständigt påminns om hur stark jag varit som kämpat mig hit. tyvärr glömmer jag det lätt - hur svårt det faktiskt var. ibland får jag för mig att "det var ju bara att äta". men alla som kämpar mot en ätstörning vet så väl att det inte "bara är att äta".
och även om jag bara ätit hade jag ju mått lika jävla pissigt om jag inte jobbat med mig själv. och fan vad jag jobbat med mig själv alltså.
jag må inte vara världens starkaste och självsäkraste, men jag kommer fotrsätta kämpa hela tiden, varje dag.
något jag känner mig helt säker på är att jag aldrig - ALDRIG - mer kommer försöka lösa mina problem genom självsvält. dels för att jag förstått att det inte löser något alls, men också för att jag helt enkelt inte vill vara sådär smal, energilös, ledsen, ångestfylld. jag har problem att ta itu med och ibland är det motigt, så jag behöver verkligen inte förvärra mina förutsättningar ytterligare.
jag tror att jag faktiskt klarat det. jag är på den säkra sidan och jag är säker. jag har gjort så mycket på sistone, jag har hållit tal framför sjukt mycket människor, jag har arrangerat klubb, jag har rest, jag har träffat nya människor. jag kan sitta i en park och njuta av ett stort paket glass och dricka öl. jag vågar säga om jag är hungrig och behöver äta istället för att sitta och ha blodsockerfall. jag vågar. och jag kan och jag har kämpat som fan för det här, det ska jag aldrig glömma.
jag kan
livet?
helt ärligt för att jag faktiskt haft fullt upp med livet.
inte så att jag gjort många saker, tvärtom, jag har sett galet många filmer, bara legat i soffan framför kaminen, ätit god mat och rest. inget anmärkningsvärt har hänt direkt, ändå har jag haft fullt upp.
jag har kommit på mig själv med att ibland helt glömma bort ätstörningen.
det är en sån enorm skillnad om man jämför med för exakt ett år sedan. då åt jag en korv för första gången på år på nyårsnatten och hade sån ångest över det på nyårsdagen.
nu har jag ätit... ja jag vet fan inte vad det är jag mumsat i mig de senaste dagarna, men den där ångesten har inte kommit. fick ett litet ångeststick i magen imorse, den där som ibland kommer när jag börjar tänka på att jag INTE VET (och därmed tappat kontrollen) men jag motade bort den snabbt.
jag behöver inte veta.
jag behöver inte tänka på att jag åt lite som jag kände för, absolut inte enligt ett exakt matschema, och kanske inte enligt tallriksmodellen. det gör inget. det händer ibland och det händer för att jag vill. jag äter godsakerna för att just då känns det underbart och gott. och då ska det inte spela någon roll några timmar efter, eller nästa dag.
då är det inget att diskutera.
och det är så fantastiskt när jag plötsligt upptäcker att jag ätit lite oregelbundet, eller i alla fall annan mat, andra mängder, ibland gått efter ögat och tagit mer. och att jag INTE fått ångest över det!
det är stort!
stort, och det smyger sig på, vilket är både underbart och också jobbigt. jag ville ju att det skulle gå från en dag till en annan. men det smyger sig på och det är när jag blickar tillbaka som jag upptäcker vilka fantastiska framsteg jag gjort.
och att jag inte för något i världen vill byta tillbaka min nuvarande kropp till den för ett år sedan, till den ångesten, till den ensamheten, hungern och mörkret. nej tack.
jag tycker att det är helt underbart. och härligt med ett nytt år utan en ständigt pockande ätstörning. ett nytt år då jag har en stabil grund, äntligen, för första gången.
sen är inte allt superperfekt. så är det bara. jag är sjuk, har groteskt munsår, min pojkvän åker hem imorgon istället för 3e vilket jag trodde, mina bästa vänner åker iväg i två månader och jag blir ensam i mörka kalla sverige.
men jag har en grund. jag står på stadiga ben. jag kan äta av mina ascoola chokladbollar lite när jag vill och är så mycket tryggare i mig själv. helt enkelt.
baka kaka
och nu när jag började skriva det kom jag på hur stört det egentligen är. att jag förut bakat men inte ätit av det, eller helt enkelt inte bakat alls för att det varit för jobbigt att inte få äta av det själv.
bakar man ska man baka åt sig själv också. man ska göra det gott för sig själv också.
och jag är en jävel på att baka!
resa igen
ar ute och reser igen (visst ar det underbart att fa resa bara sadar, utan att ha oros-orkan i magen) och kommer hem pa fredag.
och ska smaka en massa saker tills dess.
jag älskar min mamma
när jag inte kan skratta lyfter jag upp mina mungipor så jag får ett leende på läpparna, som sen smälter ihop med ett riktigt leende.
och fastän jag av vemsomhelst skulle anses som frisk så vet min mamma exakt hur jag tänker. hon ser att jag mår bra, att jag är glad och skrattar och gör saker, men hon ser också om jag oroar mig, är ledsen, får panik. och hon tröttnar aldrig. alla borde få ha en sån person. någon som inte fastnar vid "du är anorektiker" eller "du är frisk nu". utan någon som ser hur man är just nu, här och nu.
en vinnare
smaker
nu blev det en kexchoklad. det är så mycket barndom och sälen över det, när vi varje dag köpte 4 för 20:-
jättegott och helt fantastiskt att det är ännu en annan smak - det smakar inte som "alla choklad med kex".
det är därför det inte räcker med att äta en sorts choklad och bestämma att man hatar choklad och inte behöver äta något mer. och det är därför man inte kan äta en pizza med skinka och sen säga att man hatar pizza och det har inte med ätstörningen att göra. för tänk om pizza med räkor är värsta hiten? eller om nu marabou apelsinkrokant inte var så god så är lindt 70% med blåbär det?
jag älskar smaker! och är glad över att jag om och om igen får upptäcka att smaker faktiskt inte tar slut och kan varieras i en oändlighet. det gör livet mycket intressantare, det ger vardagen lite färg.
mina ben är fina
jag stod i solen på gatan och väntade på en kompis som hade fått syn på mig, och plötsligt hörde jag en gubbe bakom mig säga "vad snygga ben du har".
jag tänkte att usch, jag tänker inte vända mig om, säkert en snuskgubbe.
men så hörde jag hans fru "ja, visst har hon snygga ben!!".
så jag vände mig om, och bakom mig på en bänk satt en äldre kvinna och man och värmde sig i solen och kollade leende på mig och fortsatte "ja tur att man har såna kvinnoben att visa upp! vad tycker du om mina, dem är väl också snygga?" och så skrockade dem, och kvinnan lyfte upp sina ben och frågade samma sak, sen kollade hon på mina och sa "dina ben är väldigt prickiga. men det är snyggt!" eftersom jag hade prickiga strumpbyxor.
det var så fint. jag blev så himla glad. just mina ben liksom, det stora ämnet för min ångestfyllda självrannsakning. det jag ogillar mest. och så blir de kommenterade och uppskattade mitt på gatan av helt okända gamlingar som ser så glada och snälla ut.
gjorde helt klart min dag.
känslostorm
det handlar inte bara om att gå upp i vikt. det handlar om att gå upp i vikt på rätt sätt, på ett hållbart sätt att äta som man kan gå efter resten av sitt liv. det handlar inte bara om att nå normalvikt utan det handlar om att tillföra den energi och näringen som gör att kroppen mår bra.
och det handlar inte bara om att gå upp i vikt och äta rätt (regelbundet, varierat och tillräckligt mycket). det handlar om att jobba med psyket. men psyket kan man bara börja jobba med när maten börjar fungera någorlunda och om man inte har en extrem undervikt. fram till i våras var det mest fokus på maten, sen när det började fungera på riktigt kunde det där andra som sitter i huvudet få uppmärksamheten.
och fyfan vad svårt det är.
men man måste rida ut stormen. man kan inte bli "halvfrisk". man kan inte ge upp när man är så nära.
jag önskar att jag kunde övertala alla som är sjuka att det verkligen är värt det. jag önskar att jag kunde visa hur otroligt bra jag mår och hur mycket jag uppskattar livet nu. hur balanserad jag blivit. hur jag klarar av att vara både ledsen och glad och arg och besviken, utan att det blir destruktivt. jag önskar jag kunde bevisa och garantera alla att bara man ger sig fan på att fortsätta tills man nått målet så är all smärta, ångest och gråt värt det. det är värt allt.
jag har aldrig varit en glad tjej. har aldrig varit särskilt positiv och har alltid haft en släng av depression. jag har haft häftigt humör, blivit sur och sårad av allt, gråtit och gjort destruktiva saker. men nu är jag inte så längre. nu har jag gjort allt jag kunnat för att förändra min situation. jag accepterar att jag inte alltid kan vara positiv och stark, och det är okej. ibland är jag deppig, ledsen, arg. men det tar inte över längre, för jag kan uppskatta livet på ett helt annat sätt. jag har blivit så mycket starkare.
och även om jag inte är friskförklarad än så är jag banne mig nära, och jag njuter av livet. inte alltid, det gör ingen. men oftast. och alltmer. det är inte svartvitt.
har de senaste dagarna träffat på folk som också stärkt min övertygelse att det fan går att bli frisk, eller jävligt nära. frisk är så diffust, men jag ser att man kan bli glad igen efter en ätstörning, man kan komma tillbaka till livet med 110%, man kan le och skratta. det är så oerhört rörande att se personer som varit så otroligt sjuka, och se dem le och njuta av livet. det är fantastiskt. träffade också på cimo igår, och vad glad jag blev av att se dig! du är fantastisk!
och eftersom jag inte skäms längre kanske jag ändå ska våga säga att jag inte heter vanja.
flexibilitet!
det är otroligt vilket framsteg det känns som - när jag tröttnade på min jävla panik över maten bestämde jag för några dagar sedan att försöka inte tänka så mycket på matschemat och försöka lyssna på kroppen och vad jag vill ha. om jag vill äta två stora måltider efter varandra, eller två mellanmål i rad så har jag gjort det. självklart utgår jag från matschemat ändå, men jag har försökt inte tänka på klockan och känna efter om jag behöver en stor måltid eller ett mindre mellanmål.
och det gick!
ännu en frihet vunnen!
självklart blir det skönt att komma hem imorgon och sedan komma igång med rutinerna - det är ju det som är bäst för kroppen och tankarna. men att kunna vara flexibel, kunna vara hungrig ett tag utan att falla ihop och sedan äta lagom mycket, att kunna smaka av andras mat, att kunna äta "mer än vad man ska" om jag är hungrig. det är en sådan seger! jag känner mig som en vinnare!
och jag är tillfreds. jag var rädd i början, väldigt rädd, men nu har jag kommit överrens med mig själv igen och jag ser att jag inte gått upp i vikt, jag har inte blivit fet och jag har mått bra. jag har ätit saker jag velat ha, jag har levt, jag har kunnat vara flexibel, varit på festival och varit så vanlig.
UNDERBART.
(förresten. jag har ju haft en sjuk relation till äpplen, ätit massa äpplen varje dag, typ till alla måltider, och nu för några dagar sen bara försvann det... är liksom inte ens sugen. det är som att det där nyttighets-sugen inte spelar så stor roll längre.)
jag kan själv
till en början satt jag mest hemma eftersom jag inte klarade av att inte ha full kontroll över mat och mattider. och jag orkade inte göra något. det hände att jag följde med ut någon gång, men ångesten blev för stor och till slut åkte jag hem väldigt tidigt. nån gång då och då skulle jag sova över hos folk och hade med mig min väska och en tygpåse full med saker. frukt, näringsdrycker, kläder, krämer, tabletter, böcker. allt jag kanske skulle behöva. det var hemskt att behöva bära runt på flera kilo vart jag än gick. det var en mardröm att gå hemifrån och behöva ta med saker för en hel dag på stan, så jag stannade hemma. när jag träffade folk var det framförallt mellan två måltider, till exempel mellan eftermiddagsmålet och middagen. eftersom det tog nästan en timme att åka med bussen kunde jag ses en timme, sen behövde jag åka hem och äta.
när jag började bli bättre och kunde köpa mat på stan vågade jag göra mer. jag började gå ut mer, träffa flera människor. fortfarande väldigt planerat och jag gjorde aldrig något själv. jag har varit så beroende av andra. aldrig vågat göra saker ensam, knapt vågat ringa banken och att ta beslut har jag överlåtit till andra - ska jag köpa den där? ska jag gå den utbildningen? ska jag åka dit eller dit? jag har överlåtit det åt andra.
jag har också varit beroende av att visa andra hur jag mår. först dåligt, sen bevisa att jag mår mycket bättre, bevisa att jag sköter mig och äter och kämpar. har jag ätit en glass har jag alltid sagt det till någon.
men nu vill jag bevisa för mig själv. att äta en glass utan att någon annan behöver veta - varför ska jag bevisa att jag vågar? jag behöver egentligen bara bevisa för mig själv.
och till att börja med har jag utmanat mig otroligt jävla mycket genom att gå ENSAM på en studentmottagning, gå ut ensam igår (och det var helt underbart!!! jag såg mitt favoritband, och även om det var jobbigt i början när jag bara stod ensam så blev det helt fantastiskt, jag dansade, pratade med folk och vågade t.o.m. gå in backstage efteråt och prata med dem, helt jävla otroligt!!! känns ju nästan overkligt nu efteråt) och gå på ett politiskt möte idag ensam. det är jobbigt och jag blir sjukt nervös - från att aldrig ha vågat göra ett skit ensam, inte ens gå på stan själv, till att plötsligt våga. och det gick ju bra! jag kom över ångesten och nervositeten. och jag vågade. jag pratade, jag kunde vara social, jag kom över min rädsla.
och det absolut bästa: känslan efteråt. den är obeskrivlig. en känsla av att ha makt över mitt liv, att jag kan, att jag är så jävla bra och kan göra vadsomhelst bara jag ger mig fan på det. den här känslan övervinner allt, den övervinner ätstörningen, ensamheten, depressionen. allt! för jag är inte ensam, men jag kan göra saker själv. jag var nära att fega ur alla de här tre gångerna, men jag gjorde det, och det är det absolut bästa beviset jag kan ge mig själv. jag kan och jag är bra! JAG är bra!
jag kan
jag lyckades fånga den
känna på den lite
en sorts känsla av att jag kan
jag kan visst
jag kan visst lyckas, jag kan visst få mina ord publicerade, jag kan visst visa andra det jag är bra på, jag kan visst nå mina mål, jag kan visst bli framgångsrik
det kändes så bra att få en bra känsla som berör livet
mitt friska liv
det som väntar
OCH LAGGIGT ATT JAG INTE KAN SKRIVA INLÄGG FRÅN MIN MOBIL UTAN ATT DET BLIR SKITFULT.
tack
jag måste bara säga att jag är så jävla tacksam.
alltså jag tänker inte sitta och ljuga och säga att jag tycker om min kropp eller trivs med mina nytillkomna kilon, men trots att det vissa stunder är hemskt är jag tacksam. jag är så glad att jag fått livet tillbaka och att min kropp börjar bli normal. det är värt det. även om jag kan känna mig jättestor och kan sitta och vara ledsen över det och ibland t.o.m. längta tillbaka och önska att jag hade stannat kvar i svältträsket så känner jag mig så otroligt stolt över att jag kämpat och fortsatt att äta även om jag behövt gå emot allt jag jag känt varit "rätt".
för jag har fått mitt liv tillbaka. jag var nyss och handlade och jag fick bära hem kanske 8 kilo, kattsand, kattmat, mjölk, grejer. och två saker slog mig:
1. jag köpte det JAG ville ha
2. jag orkade bära hem allting, orkade gå uppför trapporna, blev andfådd men jag orkade. jag behövde inte stanna upp flera gånger och panikandas, jag behövde inte vara rädd för att mina armar skulle slitas av (alltså jag var faktiskt rädd för det förut när jag bar på saker, att mina armar skulle gå av för de var för smala), jag behövde inte få panik över att jag skulle tuppa av. jag orkade konka hem på allting! min kropp orkar! jag orkar!
tack hej nu ska jag äta hemmagjorda müslibars.
nötbröd
jag har gjort matporr. jag tycker egentligen inte om såna här muppbilder på mat och grejer man gjort, jag tycker det oftast är väldigt ointressant. och det jag äter har ju ingen annan att göra med och ska inte heller spela någon roll, för jag äter för min egen skull och inte någon annans. men det här brödet är verkligen så gott och jag tycker det ser så bra ut och så ville jag visa att jag minsann har en massa valnötter och mandlar i mitt goda bröd! förut har jag inte ens vågat tänka klart tanken att baka eget bröd och "inte veta" hur många kalorier en skiva blir och att alla skivor blir olika stora och herregud yadayada. men nu bara sket jag i det och bakade brödet och hade i det jag faktiskt tycker om. jag älskar nötter. JAG gör det. sen har alla nötter och frön och konstiga småsaker som är små och misstänksamma varit väldigt förbjudet. små runda saker. förutom blåbär. och inte tala om bröd, när jag började äta bröd igen var det som en aha-upplevelse. jag älskar ju bröd! det är så gott och praktiskt och smart!
så har man ett bra brödrecept och en bra kamera kan det bli en sånhär bild.
bröd
alltså. jag. bakar. bröd.
det doftar underbart från ugnen. inviger vår ugn i det nya köket.
jag har längtat efter att få baka bröd men inte vågat. jag har ju ingen koll då.
ingen kontroll. om jag ska följa recept och inte räkna kalorier och hålla på.
bröd är ju en stor klump av läskiga kolhydrater som sätter sig fast i magen och på något magiskt vis sätter sig fast överallt på kroppen och gör att man blir tjock på fem minuter. en massa mjöl, vitt, läskigt.
eller så är det faktiskt inte farligt med bröd. bröd har ätits i flera flera tusen år. alla äter bröd. alla äter brunt bröd, vitt bröd, rostbröd, naanbröd, rågbröd, dinkelbröd, korvbröd. bröd är livsgivande.
det är mandlar, valnötter och äppelbitar i. det här är lyx, det här är att bli friare, det här är livet.
det kommer bli så otroligt gott. och jag har gjort det själv!
varmt nybakat bröd med smör och ost på. ååh.
soja
sitta på balkongen i solen (kunna prutta ostört) och röka en cigg med en sojalatte och knäckemacka är helt underbart. jag satt och log för mig själv. för livet kan vara fantastiskt. med hjälp av småsaker som jag kan njuta av. saker som förut inte fanns på kartan kan ge så otroligt mycket. jag vill aldrig mer ge upp det här!
glädje
jag har kommit till en punkt när jag helt enkelt ser mycket fler fördelar med att bli frisk och fortsätta äta än nackdelar. förut kunde jag inte riktigt motivera mig själv för listan på fördelar med sjukdomen var längre än fördelar med att våga bli frisk. men nu, hur jag än vänder och vrider på det, kan jag inte komma på tillräckligt med orsaker till att bli sjuk igen.
jag har hittat min väg och jag vet att det är den enda vägen jag går. jag vet, med 100% säkerhet, att jag vill gå den vägen. ingen jävla avstickare, inga konstiga genvägar, ingen återvändo. jag gav den här vägen en chans, jag vågade att ta de första stegen, och nu vet jag att det verkligen är rätt.
visst händer det att jag får ångest efter eller innan maten. visst får jag vissa tankar efter varenda sak jag äter. visst har jag vissa knäppa idéer och fixeringar kvar. och visst önskar jag ibland att jag kunde få slippa, slippa kämpa, slippa äta, slippa tankarna. men jag har mycket mer kraft och energi att tänka på bra saker. jag orkar VARA GLAD. och det är en känsla som jag aldrig tänker välja bort igen. att kunna känna glädje, fyllas av glädje, le, skratta.
visst kan det kännas tungt. igår satt jag ute med en vän och solade på balkongen, och jag fick ångest över att min mage viker sig när jag sitter numera. men å andra sidan kunde jag sitta där i solen och röka och prata om en massa saker, och sen gå och äta en glass i solen.
jag kunde ta del av livet. och det är värt varenda kilo. det är värt allt. att kunna vara med och ta del av mitt liv istället för att kolla ut på andras liv från en isolerad anorektisk bubbla. nu lever jag, innan existerade jag bara. nu kan jag känna mig nöjd och glad, och leva på riktigt.
jag önskar att jag kunde skaka om alla rädda oroliga anorektiker och säga: det blir bättre. det är en kämpig väg man måste gå, men man måste våga. för vågar man kommer man mer och mer inse att man gör rätt. man kommer tvivla mindre och börja se fördelarna med att faktiskt börja bli frisk. och när tiden är inne kommer man börja kunna och vilja identifiera sig med de friska, "normala" människorna. för man kommer helt enkelt inte längre vilja identifiera sig som "den sjuka", "den anorektiska", "hon som mår så dåligt".
förut var jag så rädd för att om jag gick upp i vikt skulle ju folk inte se hur dåligt jag mådde. att jag fortfarande var sjuk i huvudet. de skulle tro att allt är mycket bättre. men nu känner jag: allt är faktiskt mycket bättre. och när det inte är det så vet de som står mig nära, de är inte dumma, de förstår att det fortfarande kan vara svårt. men jag mår så mycket bättre och jag behöver inte visa det med min kropp. nu kan jag snarare sätta ord på det. jag har inte längre behovet att visa alla hur dåligt jag mår - jag vill att andra ska associera andra saker än "hon den anorektiska". och jag har ju sanningen inom mig, jag vet att ibland mår jag dåligt och ibland är det svårt. jag behöver inte bevisa det för någon annan. jag har allt inom mig, jag kommer alltid veta hur otroligt dåligt jag mått, hur det var att vara instängd på en avdelning, hur ont det gör att börja äta, hur svårt det är att gå upp i vikt. men jag kommer också veta hur det är att våga släppa på kontrollen, våga börja ta ut svängarna, våga njuta, våga ta på sin kropp och känna att det är okej. när jag blir 70 och tänker tillbaka kommer jag tacka mig själv för att jag inte gav upp.
mjukt
min kropp
är egentligen
ganska fin
så nu har jag skrivit ner det. den är mjuk, man ser inte längre de där utstickande benen på axlarna, mina revben syns inte lika mycket, mina lår snuddar vid varandra, mina armbågar är inte längre vassa.
och det är faktiskt okej.
jag känner mig mer rättfärdigad. jag är mer mig själv. jag har mer rätt att finnas för jag lurar inte omgivningen med min undernärdhet. jag är närmare den jag ska vara och den jag borde vara. jag har ett skydd, en kropp som fungerar, jag är faktiskt mer än en ätstörning.
glassigt
glass var en såndär rinnig kletig sockrig förbjuden sak som kanske smakade lite gott men var totalt onödigt, det mättade inte ens, bara smälte i munnen och rann ner och spred sig till min kropp. jag åt inte glass helt enkelt, jag skyllde på laktosen sen åt jag inte sorbet för då kunde jag likagärna äta frysta bär eller frukt. sen glömde jag bort hur gott glass var. jag kunde inte ens förstå hur folk kunde hetsäta just glass. så onödigt.
men så var det nån gång när jag testade den där onödiga glassen och fick en chock. en positiv chock. lite som att upptäcka att man har 500 kronor i fickan istället för en silver 50-öring som inte ens gäller längre.
glass är bland det bästa som finns.
nu äter jag glass ofta, som njutningsmellanmål, och jag kan verkligen njuta av det. pinnglass är lättast, säkrast, så det blir oftast magnum. jag ska ta mig igenom alla olika magnumsorter den närmaste månaden, sen kommer de andra glassarna och kulglass och yoghurtglass och jag måste testa ben&jerrys för första gången i mitt liv.
laktosmage kan jag stå ut med. för det är det fan värt.
