morotskaka och promenad
det är så otroligt mycket mysigare att gå och fika med någon och ta en stor latte och en morotskaka med glasyr istället för det vanliga svarta kaffet utan nånting alls i.
jag kan inte vara helt avslappnad och fokuserar väldigt mycket på det jag äter, varje tugga av kakan, när jag lägger ner skeden och funderar på när jag ska ta nästa tugga, om jag ska äta upp den snabbt eller långsamt, några kalorisiffror kanske smyger in, latten som står där, svälja, tugga, verka normal.
men övning ger färdighet. ju mer jag vågar fika desto naturligare kommer det bli, tills jag kommer kunna sitta och bara njuta av något gott utan att det måste ses som "en utmaning". utan bara helt naturligt. kunna fokusera på konversationen och äta gott och njuta av studen.
igår var jag på en lång promenad. jag kunde faktiskt inte undvika förbränningstänkandet - vi gick långt, det var snö, snabb takt - förbränning förbränning. MEN! idag kom jag på att jag inte tänkte på tiden. jag räknade inte hur länge vi gick, jag vet faktiskt inte. och jag tänkte inte på att räkna ut hur många kalorier jag bränt eller vad jag lyckats kompensera för. det var bara en promenad, för vanliga människor promenerar ibland. för att se havet, se snön, få frisk luft.
det har inte gått helt perfekt, men jag har fått insikt om massor med nya saker. det är det fantastiska med sjukdomen och tillfrisknandet, att man kommer på så mycket, inser så mycket och lär känna sig själv. på riktigt.
det värker lite att tänka att jag säkerligen gått upp i vikt, men samtidigt vafan, jag måste ju upp i vikt. jag kan inte hålla på såhär. jag har hållit på i flera månader nu och stått stilla, och det går inte. det är mycket roligare att få äta goda saker och det man faktiskt är sugen på än att ständigt räkna och kompensera och välja bort.
jag vill bli frisk. för mig är frisk att vara frisk i huvudet. det krävs att ha en normalvikt också förståss, men det viktigaste är att också trivas i sin kropp och ha en sund inställning till mat. det gör ont att behöva släppa min drömvikt och gå upp några kilon till, men om jag blir frisk kommer jag vara nöjd med min kropp och min vikt. frisk är inte att ha en normalvikt för man kan vara hur normalviktig som helst men ändå vara väldigt sjuk. frisk är att ha sin normalvikt och må bra med den vikten. jag vill tycka om mig själv och låta mig få njuta av livet och må bra. och för det krävs mer mat och viktuppgång. men helt ärligt: må bra eller vara smal? jag väljer att må bra. vara stark. ha kul. få äta. få njuta. få leva,
Bra skrivet! Det är så lätt att tänka att man vill bli frisk, att man vill vara normal och slippa lägga all sin tid på mat- och viktnojor, samtidigt som man är underviktig. Att man vill stanna på sina 40 kilo fast man är frisk i huvudet. Men för att bli helt frisk måste man inse att det inte går för de flesta. Att man faktiskt kommer gå upp de där kilona om man ska sluta tänka på allt man stoppar i munnen. Man måste acceptera det, och det är inte lätt.
vad bra du skriver! jag är i samma fas just nu, börjat gått upp men ändå stått stilla i några månader. håller verkligen med dig om att det som spelar någon roll och är viktigt är att vara frisk i huvudet. om det sedan innebär att gå upp ett antal kilon så får det väl vara så!
elin: ja, det är på något sätt det man måste acceptera. att man kan inte bli frisk utan att gå upp till sin normalvikt (eller ja, den vikt kroppen vill vara på). för annars håller man ju bara på och stampar på samma ställe och kompenserar trots att man "försöker bli frisk". men det får ta tid. det är fan ett sorgearbete också. det man en gång kämpat för måste man gå emot nu. nu måste vi kämpa för något annat.
jag hoppas du kan få lite pepp av mig och satsa mer :)
kram på dig! och kämpa på allt vad du kan!
