rébellion des hormones

jag märker vissa små tendenser ibland.

jag har tagit lite paus från bloggandet.

ibland stannar jag upp, eftersom man behöver det. få en översikt av läget.

som nåhra redan uppmärksammat har jag ju skrivit lite för abk:s tidning insikt.

just nu njuter jag så av att leva. även om det innebär att jag är ledsen över saker, oroar mig eller är stressad över min praktik. det gör inget. det hör till livet. och även om jag ibland får ångest tänker jag på hur fantastiskt det är att kunna känna alla de här känslorna.

apropå bestämdhet och vanor kan det vara skönt att faktiskt skapa vanor. att bli frisk handlar ju till stor del att få in nya vanor. istället för de sjuka vanorna ska man få in friska vanor. som sedan ska gå per automatik. som att äta regelbundet, veta hur mycket mat man behöver, variera sig.
men den här ambivalensen ställer till det otroligt.
i början hade jag så otroligt svårt för att lita på mina dietister. matschemat jag fick stämde inte överrens med andras matlistor jag sett på internet eller hört om. varför skulle jag då lita på mina dietister? här spelade det även in att jag var så absurt misstänksam mot alla, vilket jag tror de flesta anorektiker blir. jag vågade inte lita på någon och tänkte att de bara ville göda mig.
men sen bestämde jag mig för att följa deras matschema. våga. jag vet hur man svälter och kan alltid gå tillbaka till skiten.
men så kom de här små svårigheterna: vad ska jag ta till mellis? vad ska jag äta till lunch? ska jag äta olika saker varje måltid? ska jag testa nya produkter för att bevisa att jag vill bli frisk? ska jag äta samma mellanmål varje dag, är inte det sjukt? etc.
det är då det här med vanor kan hjälpa. jag tänker i perioder, och äter oftast litegrann i perioder i alla fall när det gäller mellanmål. det finns ju så otroligt mycket man kan äta. skitmycket. och att då behöva välja mellanmål tre gånger per dag kan ju bli ett rent helvete, speciellt om man knappt minns hur glass smakade eller hur gott det är med valnötsbröd.
en trygghet är då att vara lite ensidig. äter man olika till frukost, lunch och middag varierar man ändå mycket. att då äta ungefär samma mellanmål gör inte så mycket och kan vara skönt till en början. att bestämma att till förmiddagen äter man knäckebröd, till eftermiddagen yoghurt och till kvällsmål choklad. eller dylikt. och då köra på det en period. då har man framförhållning och skapar sig en vana som är mycket friskare än innan när man antagligen knappt åt mellis.

att våga testa nya saker är jätteviktigt. och självklart ska man variera och helst äta av olika saker varje dag. men viktigast är ju faktiskt att överhuvudtaget få i sig något. spontanitet och testapånyasaker kan komma senare när man blivit mer säker. det kommer finnas gott om tid till det framöver. först behöver man en grund att stå på, man behöver sina trygghetsvanor, sin trygghetsmat.

man måste ha en bestämdhet om man ska bli frisk. man behöver inte vara en bestämd person, jag menar jag klarade ju aldrig av att bestämma vad jag skulle välja till mellanmål, vad jag skulle göra, jag var världens mest ambivalenta människa. och har svårt att bestämma mig nu också.
men vissa saker behöver man bestämma sig för.
först och främst: att börja äta. man bestämmer sig. från och med nu ska man äta. vare sig det är lätt eller svårt. även om det är ångestfyllt och orsakar panik. man ska äta.

men det handlar ju inte bara om att äta. det finns så många småsaker, som är indirekt kopplad till ätstörningen. det kan ha med självkänslan att göra, tvångstankar, fulhetskänslor etc.
då handlar det inte bara om att äta och kommer över sin ångest. utan det är andra beteenden man behöver förändra. och i början är det så svårt. jag pratade med en vän om hur jag försöker hantera min ångest nuförtiden. att jag stannar upp och verkligen försöker tänka på varför jag har ångest, om jag har anledning för det - kartlägga ångesten helt enkelt. och hon tyckte att det verkade kräva så mycket tid och energi.
men det gör det inte. det gjorde det i början, eftersom jag inte var van vid att fundera över min ångest, jag bara levde i den. men man lär sig inte cykla direkt. först tränar man sen när man lärt sig att cykla är det bara att hoppa på cykeln och cykla dit man ska. då reflekterar man inte över hur man trampar pedalen eller sådana saker.
man vänjer sig vid att göra vissa saker. man har vant sig vid att vara ätstörd, ha dålig självkänsla, må dåligt, vara sämst, känna sig äcklig.

några saker jag helt enkelt tränat på och börjar vänja mig vid är till exempel att inte kolla för mycket i speglar. det händer ibland att jag går in på toan, tvättar händerna och inte ens kollar i spegeln. det har jag aktivt tränat på för innan kollade jag i varje spegel, varje bilruta, varje skyltfönster. för att kontrollera, fixa.
en annan sak är att automatiskt ta smör på mackan. det är inget jag tänker på längre, jag bestämde mig att ta smör som man ska och då gör jag det. det är inget att kompromissa över, att förhandla med. smör ska på mackan, check.
en grej som jag kom på nu, som är helt naturligt nu, är att äta frukost så fort jag gått upp, inte vänta för länge.
och något som inte är per automatik men som börjar bli lättare är att ta emot komplimanger. alltså världens svåraste grej. komplimanger rinner av mig som vatten från ett paraply. men sen jag började skriva upp bra saker varje dag har jag försökt komma ihåg alla komplimanger jag får (för jag får ju faktistk en del!) och försöker suga i mig dem. jag har bestämt mig för att våga lita på att andra ger komplimanger för att de menar dem, inte för att de tycker synd om mig/får ut något av det/vill verka snälla. utan för att jag är bra.

då börjar jag om. det blir inte bättre av att äta sämre. det sitter inte i kroppen utan hjärnan, och min hjärna kan jag bara ändra på genom
1) lobotomi
2) tankekraft
när jag inte har kraft till att ändra mina ångestfyllda ätstörda tankar måste jag ändra mönstret.
beteendeförändring.
istället för att sitta hemma och gråta måste jag göra något som förändrar situationen. Till exempel gå och ta en öl med några klasskompisar, för jag har aldrig gjort det och inte heller druckit öl på länge.
eller sova över hos en kompis vilket jag undvikit väldigt länge. (för att ha allt på plats, alla mina saker och all mat).

och det är läskigt men också så skönt varje gång jag inser att det inte händer något farligt av förändringarna. ölen gjorde mig gott, jag insåg att jag har väldigt kul med mina klasskompisar och att de blev så glada över att se mig, att jag fick ta plats. och att jag somnar väldigt snabbt när jag sover hos någon annan, det finns inte utrymme för dumma tankar i samma utsträckning som ensam hemma i sängen.

var inte rädd för att vara glad.

tänk. vad är livsnödvändigt för en människa? finns MINST tre saker. tänk sedan på dig själv. du ÄR en människa.

enligt wikipedia: är ett tillstånd som är följden av uteblivet intag av energigivande och livsnödvändiga näringsämnen under längre tid. /.../ kolhydratförrådet och glykogenet i lever och muskler räcker bara några få timmar.

enligt NE: otillräckligt eller obefintligt intag av alla eller flertalet näringsämnen.

alltså innebär svält även svält av näringsämnen. att bara äta godis är också svält. att svälta sig behövr inte innebära att man fastar, det är inte nödvändigtvis samma sak. jag slutade alrdig att äta, det har inte funnits en enda dag då jag inte ätit något. men att äta för lite, äta otillräckligt för att täcka sin kropps energibehov, det är svält.
kroppstorlek eller antal kalorier är oviktigt i sammanhanget, svält är individuellt för var och en. det jag äter idag kanske är svält för någon som är van att äta större mängder vanligtvis. det min kompis äter skulle kanske vara svält för min kropp idag.

alltså det är ju så jävla gött att kunna sitta ute på en restaurang med ens närmsta vänner, smaka av allt som finns på bordet, dricka öl och njuta av det rostade brödet med olivolja och tomat på.
att känna de olika smakerna på varje smårätt och avgöra vilken som är favoriten genom smaken och inte genom kaloriinnehållet.
att kunna skratta samtidigt och vara med i samtalet och efter maten ha en viktig diskussion om något upprörande ämne och ha de bästa argumenten för att min hjärna fungerar.
alltså, är det inte värt det? är inte allt kämpande och all motstridig ångest värt det? att till slut kunna sitta där i storlek M med sina vänner och njuta av de kryddstarka såserna och tre olika kycklingar?
ÄR DET INTE FUCKING VÄRT DET?
(jo alltså)

jag kan inte riktigt hantera stress. jag vet inte om det beror på anorexin men jag blir stressad och orolig så fort jag har mer än två saker inplanerade en dag. det blir liksom för mycket i huvudet.
jag måste däremot jämföra mitt liv nu och mitt liv när jag var sjuk. det är fantastiskt. helt otroligt att jag kan komma hem vid tiotiden helt slut och utmattad och gå och lägga mig. att ha ätit alla måltider förutom frukost någon annanstans än hemma. att ha gjort en massa saker, varit social, utfört saker, gått på stan, varit på aktiviteter.

det här hände inte när jag var sjuk. jag var mest hemma, jag klarade inte av att planera något alls mer än några få saker i veckan med mammas hjälp. jag kunde inte göra det klart i huvudet, allt blev en röra, så det gick liksom inte. ibland gick jag ut, men brukade åka hem tidigt för min kropp klarade inte av det. och jag var tvungen att planera så otroligt mycket. skulle jag sova hos någon (och det var bara en person jag kunde sova hos och där jag visste vad som fanns och köpte med havregryn och kanel) var det ett enormt arbete. behövde tänka på näringsdrycker och släpa med hundratals saker.
en av mina värsta nätter var när jag bestämt att jag skulle sova över hos en barndomsvän. jag hade panikattacker hela natten och var vettskrämd att vakna försent så frukosten blev sen.

jag har fortfarande väldigt svårt att sova över på ställen jag inte känner till väl. men det går inte ens att jämföra. tänk att jag blivit mer fri än när jag försökte bli fri från mat. då var jag helt låst och hämmad. nu kan jag göra en massa saker, även om jag ibland blir överstressad. men det blir bättre och bättre och jag klarar av så otroligt mycket mer. det krävs lite mer energi, men det går. jag kan vara aktiv, engagerad och känner mig intresserad av mycket. det är otroligt!

kom att tänka på en sak.
det här med bajs.
kan låta jävligt konstigt, men helt ärligt, det kunde gå dagar utan att jag bajsade. och det var inget jag reflekterade över eftersom jag var för upptagen med att räkna kalorier och ha andra ätstörda grejer för mig.
det är faktiskt en oerhörd lättnad att inte behöva sitta och vara helt förstoppad i dagar.
eller att inte behöva springa till toaletten stup i kvarten när magen blev helt lös.
när jag började äta bättre kissade jag dessutom oerhört mycket, ibland fick jag gå upp på natten för att kissa. det är nog så för de flesta, när kroppen vågar släppa ifrån sig vätska så börjar man kissa litervis (känns det som).
och jag kissar fortfarande rätt mycket, men det är ändå skönt att kunna normalisera något så normalt som ett toalettbesök.
att inte ha en uppblåst mage hård som betong är ändå jävligt skönt.
lite förenklat: bra bajs = bra mage.

piller.
det är inte så att jag är en förespråkare av tabletter, men inte heller en kritiker.
innan jag lät mig övertalas av min läkare att ta antidepressiva var jag helt emot sådant. visst, jag kunde ta värktabletter eller sådant, och när jag började gå ner mig i depressionen och sjukdomen tog jag även andra skadliga piller.
men antidepressiva har jag alltid varit emot. jag tänkte: det är inte normalt att på medicinsk väg bli glad. jag tänkte mig väl att man skulle bli helt beroende och sedan inte kunna bli glad på riktigt utan bara med hjälp av tabletter.
jag såg det som en enkel genväg, en falsk väg, en svag väg.
men jag övertalades till slut, och det räddade faktiskt mitt liv. utan antidepressiva är jag säker på att jag inte hade klarat av att göra en förändring för att kunna ta mig ur anorexin och depressionen.
antidepressiva var inte anledningen till att jag tog mig ur, utan ett stöd. en push framåt så jag klarade av att göra de förändringar som krävs för att kunna ta sig ur.
när jag började ta dem visade det sig att flera i min närhet tar dem vilket jag inte hade någon aning om. och på avdelningen var det en naturlig rutin varje morgon och sjuksystrarna delade ut medicin till alla, ingen som ifrågasatte.
det ska ifrågasättas, men det måste också medges att ibland är det livsviktigt att medicinera. med medicinering ska alltid kompletteras med någon sorts terapi, det går inte att bli frisk av piller.

anledningen till att jag kom att tänka på piller var att jag tänkte tipsa om något som jag nu testat sedan midsommar. jag har varit laktosintolerant flera år, och under anorexin gav det otroliga problem med magen, sen har det försvårat tillfriskningen för mig för jag känner mig hindrad.
men jag började ta prolaktas som är receptfritt på apoteket (står oftast inte i hyllorna så man får fråga personalen), gröna kapslar som man tar i förebyggande syfte varje dag, och jag har seriöst haft minimala magproblem sen dess. det jag har är nog bara såna vanliga saker som alla (och kanske främst ätstörda) har. men alla gaser, all smärta, allt magknip är borta!
kanske fungerar det inte för alla, men nu har jag tagit dem några månader och ätit laktos i mindre mängder. idag köpte jag en vanlig fil och åt till kvällsmål och känner inte av något än. så jag tror verkligen det fungerar.
(bara som ett tips, hoppas ingen tar illa upp, för i alla fall för mig har min laktosintolerans varit ett enormt hinder och jag känner mig väldigt lättad över laktostabletter som faktiskt fungerar för mig).

hemma.
i min mage har det brytits ner många godbitar, och mitt blodsocker har fått höjas av nya smaker.
jag har försökt att fjäska för mitt blodsocker, äta när jag behöver det även om det känns som fel tidpunkt och fel saker.
jag har överlevt fastän det varit svårt att fixa lagad mat och definitivt inte varje dag. ändå har jag fått i mig tillräckligt, och även om det maler lite i huvudet nu att jag levt mycket på nachos och choklad så får det vara så.
så är det i normala livet.
man tager vad man haver.
och för en anorektiker är det jävligt viktigt att det ska finnas så man kan ta det man faktiskt behöver, men för en nästintill frisk (snart) tjugoettåring ska det fungera att vara spontan och använda fantasin.
OCH NJUTA AV LIVET.
det mest fantastiska är att få skratta från hjärtat tillsammans med någon som får en att känna sig helt glad i hela kroppen tillsammans med choklad och en flaska vin.

jag har haft ganska mycket kroppsliga besvär den senaste tiden. infektion i livmodern, antibiotika mot det som orsakat magproblem som orsakat svamp. in och ut på sjukhus, operation, värktabletter, magsmärtor.
det har gjort mig ledsen och vissa stunder har jag gråtit för att det känts hopplöst. men nu sitter jag och är glad. för även om det är tufft, även om jag känner att vafan ska mina problem aldrig få ta slut, så har andra saker blivit så bra. framförallt mitt sociala liv. det är lätt att inte se skogen för träden, att inte märka av de bra sakerna när det finns något dåligt, men även om min kropp krånglar nu så har det löst sig väldigt bra socialt. ibland kan jag få för mig att jag inte är bra och inte vågar prata med folk eller blir alldeles för nervös, men det stämmer ju inte, det är bara i mitt huvud. för jag är väldigt social, jag har en fantastisk social förmåga och andra tycker också att jag är social, rolig och klok.
det är fantastiskt att kunna engagera sig politiskt också. förut klarade jag inte av det, en lång period fanns inte politik på min karta. dels för att jag inte hade några åsikter, dels för att det var för komplicerat, jag klarade inte av att hänga med i diskussioner eller formulera mig. en vanlig konversation var ju svår nog att följa. Jag förstod inte svåra ord eller sammanhang.
nu kan jag göra det. jag klarar av att diskutera och leverera. träffar jag nya människor som jag gjort de senaste dagarna klarar jag av att vara social och ha saker att prata om (även om det känns lite hackit då och då och väldigt nervöst i början). men folk verkar tycka om mig! fastän jag haft så kort tid att visa vem jag är på.
däremot upptäcker jag att jag rannsakar mig själv så otroligt. mitt samvete är så bräckligt och vid varje litet misstag skäms jag förfärligt mycket. till exempel råkade jag kalla en person vid fel namn, och i en kvart efteråt kände jag mig så extremt dum, försökte vara extra snäll och hitta på bortförklaringar för att ursäkta mitt misstag. men varför? det är ju helt naturligt och normalt att göra sådana små misstag. SMÅ misstag. ändå blir det så stort, och jag känner mig dummast i världen.
att begå misstag är faktiskt mänskligt. men väldigt svårt för någon som hela tiden eftersträvar att vara perfekt, speciellt för att jag inte ens vet vad perfekt är. det finns liksom inget perfekt för mig. det jag trodde skulle göra mig perfekt gjorde mig totalt defekt. så varje gång jag får för mig att jag "avviker" eller "gör fel" - jämfört med vad? vad är det för jävla mall jag försöker passa in i? det finns väl inte en enda människa på jorden som inte gör fel och begår misstag flera gånger?

jag har haft enorm otur på sista tiden. sån otur att de runtomkring mig uppmärksammat det och blivit chockade över hur det inte vill ge med sig.
det är sådana saker som för ett år sedan hade fått mig att totalt bryta ihop. jag hade varken haft energi eller ork att lösa något, eller i dessa fall bara acceptera att det är som det är. att livet är ironiskt och ofta spelar en ett spratt.
men jag klarar av att hantera sådant idag. jag klarar av att fortsätta. jag har inte tappat vikt under den senaste månaden utan fortsatt utmana mig och faktiskt gett mig själv godsaker för att jag står ut med livets svårigheter. istället för att kapa av har jag lagt till, jag tar hand lite mer om mig själv genom att gå in och köpa det jag är sugen på.
ett återfall är inte ett återfall om man tar sig tillbaka. att det någon dag gått lite sämre under den här perioden är inget konstigt. det är fullständigt normalt. dåliga dagar hör livet till och friska människor har också dåliga dagar. gränsen går där man låter det fortsätta och börja dra ner en igen. att hoppa över en måltid eller fuska en dag är en sak, men att fortsätta med det beteendet eller förvärra det - då kan man prata om återfall.
jag har kommit så långt. jag har insett hur livet kan vara, hur fint det kan vara. därför kommer jag aldrig bli anorektisk igen. jag har fått en sådan insikt. men det betyder inte att jag inte har dåliga dagar. det händer att det funkar dåligt 2-3 dagar för att jag mår skit. det händer att jag fifflar eller tänker i kompensationstänk. men jag kommer aldrig få ett återfall. har det gått dåligt nån dag ruskar jag om mig själv och fortsätter som jag ska.
ibland behöver man miniåterfall för att inse vad det är man lämnar bakom sig. men man måste skilja mellan dessa och det destruktiva återfallet när man faktiskt ger upp.
återfall går alltid att vända. och det är aldrig försent. hur många gånger man än försökt, hur många gånger man än blivit friskförklarad och sen blivit sjuk igen - det är aldrig försent. man kan försöka igen. man kan göra 100 procent. man kan alltid förändra, man kan börja vilken dag som helst. det är aldrig försent.

om vi säger att jag ska leva tills jag fyller 80 har jag 60 år kvar.
det innebär 131 400 måltider. mellanmål och stora mål.
ville bara påminna. hälften av dem är mellanmål, alltså kan jag ta den där andra muffinsen någon annan dag. eller testa ett nytt bröd vilken dag som helst. testa mig igenom alla pålägg som finns i sverige.
har liksom 65700 mellisar kvar.

det går aldrig att säga för många gånger: anorexi går inte över på en dag. ingen ätstörning gör det. den där gyllene sekunden som ska slå en likt en guldskimrande blixt och plötsligt göra en frisk och göra så man ser allt från en annan vinkel, känner allt på ett annat sätt, äter allt med en annan känsla, den kommer inte.
att bli frisk är en process. och till och med när man känner sig som starkast måste man vara på sin vakt. man behöver vara lite paranoid, ha lite oro kvar att ätstörningen smyger omkring där i gränderna. bara så att man faktiskt kan slå tillbaka om den smyger sig fram.
har man regelbundna måltider eller matschema att följa ska man göra det ett bra tag, även om man känner sig friskare än någonsin. för blir man spontan för tidigt händer det att man slarvar. och med slarvar menas att saker faller bort istället för att de läggs till. och plötsligt får man i sig för lite energi eller för lite näring vilket matar ätstörningen som ligger och vilar likt snövit.
att vara lite på sin vakt och vara lite beredd är bara bra. att påminna sig om att det tar tid, och att det är okej så. heller lite extra tid än ett slugt återfall.