rébellion des hormones

det finns ett begrepp som min dietist älskar: njutningsmellanmål.
det innebär mellanmål som inte är inom ramarna för "vanliga mellanmål". det är mellanmål som inte är ätstörda, mellanmål som man äter för att det är gott, för att njuta av det man äter. visst kan man njuta av yoghurt med müsli, men det är inte samma sak som äppelpaj med vaniljsås eller marabouchoklad.
det är mellanmål som man inte kan räkna ut exakta kalorier på - mellamål som ätstörningen inte kan styra över.
jag har just ätit marabouchoklad (schweizernöt och daim) vilket enligt min dietist inte är ett äkta njutningsmellanmål för jag vet exakt hur många bitar som är inom ramen för ett mellanmål (300kcal vid undervikt) och det är inte "tillräckligt svårt". nu vet ju alla med en ätstörning att choklad är jävligt svårt, och det krävdes en jävla massa mod att gå till willys och köpa den där chokladkakan, men egentligen innehåller det lika mycket kalorier som min yoghurt+müsli eller macka med smör och ost och ett glas mjölk.
ett riktigt njutningsmellanmål är egentligen det man inte kan ha fullständig kontroll över. morotskaka på ett café. en bakelse. kakor, bullar, chokladpraliner, tårta, glass.

enligt livsmedelsverket ska man unna sig 4 njutningsmellanmål varje vecka.
dvs till exempel fika fyra gånger. choklad någon dag, en kaka någon annan dag, chips till filmen.
men för ätstörda kan det vara bra att försöka varje dag just för att avdramatisera. äta det som är förbjudet och läskigt så att det blir mer och mer normalt.

och det är svårt för genast börjar tankarna - varför äta choklad när jag kan ta något som är mer matigt och mer nyttigt och mättande och näringsrikt? varför äta glass istället för en nötbar? varförvarförvarför.
för att man måste få njuta.
för att man måste få tillåta sig själv att tycka om saker.
för att man måste få äta för att det är gott och inte bara äta för att man måste äta.

när jag köpte marabou första gången gick jag runt i affären i 20 minuter och visste inte vilken smak jag skulle ta. jag visste inte vad jag tyckte om eller hur det skulle smaka. sen ville jag inte ens köpa för jag kände mig helt säker på att det inte ens skulle vara gott och att jag verkligen inte var sugen. men så kom jag på att det verkligen bara var ätstörningen som tänkte just då, som inte tillät mig att vara sugen/vilja ha/känna efter.
jag tog digestive. för jag beslöt att det är inte värsta grejen. om det inte är gott så är det synd men då kan jag köpa en annan om några dagar. nu behöver jag inte tänka "allt eller inget".

idag köpte jag två olika, för att testa mig fram. smakade båda och schweizernöt smakade bäst så jag åt av den. och nästa gång kan jag testa någon annan. innan jag skulle äta kände jag ett extremt sug efter frukt. jag tänkte att fan jag äter frukt istället, det är jag ju sugen på, jag vill inte ha chokladen nu. jag stod en stund och tänkte efter noga och kände att det var den där jävla anorektiska rösten i huvudet som styrde. så jag tog fram chokladen, smakade en ruta och kände GUD VAD GOTT.

det är jättesvårt att tillåta mig att få tycka om något. jag sitter nu och tänker "fan en macka skulle kanske ha varit bättre". men varför tänker jag så egentligen? det var oerhört gott med choklad, det var gott när jag åt det, och i den stunden gjorde jag något snällt mot mig själv. jag gav mig själv en liten present, smörjemedel för kroppen och själen. bränsle för endorfinerna. hade jag ätit lika många kalorier i frukt hade det inte förändrat något bara byggt på ångesten, matat ätstörningen. jag hade gått i samma trygga ätstörda spår som annars. nu åt jag det min kropp behöver och det var dessutom gott. och ett steg i rätt riktning.
det är en frihet att släppa kontrollen och tillåta sig. tillåta sig att leva.