rébellion des hormones

jag kan erkänna att det inte är så lätt just nu. det är inte att jag gör något aktivt, men tankarna har satt igång som att de sätter sig i samma spår som förra sommaren jag var här.
ta trapporna, ta bara frukt, ta bort det där, vänta, stå ut, ta mindre. och det är en sån kraft att den sopar undan min starka bestämda motivation.
jag kan ändå skriva ner det som för att bekräfta att jag aldrig kommer ge upp, och det handlar inte om att jag kommer falla tillbaka. jag blir bara så skrämd av den här otroliga kraften i de sjuka tankarna, när det är som att de kan ta över lite hursomhelst och styra mig, fastän jag är så otroligt bestämd.
det har självklart att göra med att jag är själv, att det inte finns samma varor och utbud som i sverige, att tiderna förskjuts och ändras och jag umgås med folk som inte är insatta i min situation. det blir svårt. det är ingen ursäkt, men jag antar att det är grogrunder för tankarna. för de där kompensationstankarna.
att vakna på morgonen och märka att det första jag tänker på är att gå upp och göra övningar som förra sommaren. att jag faktiskt överväger att göra det. jag gör det inte, men tankarna är skrämmande starka. och jag kan inte exakt sätta fingret på vad som får mig att stå emot. vetskapen att det bara kommer bli värre, antagligen.
jag är otroligt bestämd. jag kommer aldrig mer insjukna. det är otroligt lockande just nu, men jag kommer inte. det är inte ens att bli smalare för jag vet att min kropp är vacker just nu och alla här har varit så glada att se mig såhär, har kommenterat hur vacker jag blivit. det är mer det där ansvaret. slippa. ha något att göra. ha något att ockupera huvudet med. komma undan. ha en ursäkt.
klart det är lockande. jag kommer inte ge upp dock. det går lite segt till, jag vet att jag antagligen inte äter lika bra som jag borde. men jag kommer inte låta det fortsätta. för det är så lätt, så lätt att gå ner lite i vikt, så lätt att ta bort lite, att gå lite längre. men det är där det börjar. det är där varningsflaggorna hissas. det finns inget "lite" när man har ett anorektiskt tänk. då är det bara att köra fullt ut som gäller. det går inte att bli halvfrisk. då är man fortfarande sjuk.
okej, nu kör jag. jag tänker inte ge upp. jag vägrar. jag vägrar!