ursäkter
eller ursäkter att falla tillbaka till det trygga och säkra.
ursäkter till varför man inte orkar just nu.
ursäkter till att inte äta det ena eller det andra, till att ta trappen istället för hissen, till att inte äta sötsaker, till att inte äta sig mätt.
hela sjukdomen är väl en ursäkt?
när jag "längtar tillbaka" - för visst händer det att jag inte alltid är så stark och är jag ledsen eller något har gått snett börjar tankarna irra och jag börjar fundera på om det inte var bättre när jag var väldigt sjuk - så handlar det om att inte behöva ta ansvar. egentligen inte så mycket över att jag vill se ut som ett skelett, ALLA jag träffat som magra och som gått upp och ser friskare ut ser också så galet mycket vackrare och snyggare ut. ALLA. så inte vill jag se mager och eländig ut. men det är den där ursäkten "jag är sjuk, jag behöver inte göra något och folk tar hand om mig".
att nu sitta här ensam och inte veta vad jag ska göra i ett annat land, behöva fixa och äta mina måltider själv nu några dagar framöver, det är tufft.
men egentligen är det bara att resonera. så, jag är ensam, behöver äta ensam. men förra sommaren då? när andra ständigt behövde bevaka mig, ständigt någon där, mamma fick åka med mig överallt, sen tog min storebror över, jag gjorde aldrig någt utan att en kompis var där och såg till att jag åt. hur jävla najs var det egentligen?
jag slapp vara ensam och jag slapp fixa maten själv - men jag slapp också att leva normalt. och jag vill faktiskt inte slippa leva normalt.
visst att livet ibland suger. ibland är det ett rent helvete och jag vill bara försvinna för gott. men livet kommer inte bli bättre genom att man fortsätter leva destruktivt. däremot kan det bli så mycket bättre - det är redan så mycket bättre! jag vill inte längre slippa livet. jag vill leva det. jag har klarat mig ur något oerhört, och även om det är en bit kvar så är ätstörningen inte längre ALLT, det är bara en del. en sjuk del som jag behöver ta hänsyn till och som jag tar medicin mot (i form av regelbundet ätande och vila). men jag är inte längre anorektisk.
jag är jag, och jag är bra. och det finns inga bra ursäkter till varför jag inte skulle vilja leva ett riktigt liv och bara vara jag.
tänkvärt är väl helt rätt kategori för detta inlägg. du skriver och förklarar fantastiskt bra, ta hand om dig:)
Hej fina!
hur har du det i utlandet?
tack tack för tipset där med lussebullen:)
uppskattar det!
och du jag bara älskar dina inlägg de är så tänkvärda och KLOKA!
Kramar<3
Du är så jäkla bra.
Har du någon e-mail som man får maila till?
Lollo, jag har det men eftersom jag vill vara anonym i bloggen vill jag inte skriva ut den här, det är mitt namn. Kan du skriva din mail så skriver jag till dig, funkar det?
Borde kanske våga mig på att sluta vara anonym, men det är lättare att skriva det jag tänker på om jag vet att ingen jag känner hittar det. Det blir för privat då.
Kram på er alla <3
så, nu e min e post med :)
Åh jag kände precis som du! Det här med att slippa orka, att ingen räknar med en, det var på något sätt så himla skönt. Det här med att LEVA lät så himla jobbigt. Och visst, det ÄR jobbigt, förbannat jobbigt och tröttande ibland. Men jag är så glad att jag har orken och lusten att ta tag i det som är jobbigt, för bakom det finns livet. Det roliga, de små sakerna man inte ser som sjuk. Glädjen i att kunna föra ett helt samtal med människor, att hitta lösningar, att orka bara vara. Det är ganska fantastiskt egentligen.
Stora kramar till dig!
