rébellion des hormones

jag kan ibland känna ett motstånd att säga "aldrig mer". för en del, en liten del, vill ju fortfarande. en liten del vill hålla sig fast i sjukdomen, klänger sig fast så mycket den bara kan. jag vet inte vad det är för del, jag vet inte om det är en del av mig eller om det är som en vårta som växt sig fast men kan avlägsnas med smärtfulla metoder. antagligen det sistnämnda. men det är så diffust. för den här "känslan" eller "tanken", det här fenomenet som försöker få mig att svälta mig och gå ner i vikt, den går inte att ta på. den går inte att förklara och visa på samma sätt som en vårta. den har inte orsakats av bakterier eller virus eller en olyckshändelse. den har inte en orsak utan minst fem. den har skapats genom en lång utdragen negativ process, inte någon smittoöverföring.
och jag kan inte förklara varför den delen inte vill släppa anorexin. varför den ibland påminner mig om att jag en gång varit sådär mager som modeller på tv. varför den ibland får mig att gråta vid middagsbordet. varför den får mig att känna mig isolerad och hämmad.
jag förstår inte riktigt varför, eftersom jag knappt kan nämna några fördelar med att ha anorexi längre. och jag kan knappt se några nackdelar med att bli frisk, förutom att det är svårt att behöva ta fullt ansvar och acceptera sin kropp. (men har jag någonsin accepterat min kropp vare sig jag varit underviktig eller inte?)
trots att jag intellektuellt aldrig mer vill svälta mig själv eller motstå livets goda finns det en del inom mig som visst vill det. som inte ville slänga kläder för "tänk om". som liksom reserverade sig för att det "kanske händer igen". som inte vill släppa bilden av mig själv i spegeln med utstående revben och vassa höfter. som kan påminna mig helt oväntat om hur det var på avdelningen. hur nöjd jag var över att mina vänners kläder var för stora på mig. hur det var att kunna motstå.
och den delen kommer vara svår att helt bli av med. jag tror att den behöver nötas bort med tiden. för minnen finns kvar och jag kommer aldrig glömma hur jag en gång såg ut. men jag vill inte glömma hur jag en gång mådde, och den delen måste överskugga allt. jag vill aldrig mer idealisera anorexin. det finns inget fint eller lyckligt med anorexin. och jag måste konkurrera ut den där lilla delen av mig som tror det.