rébellion des hormones

nej det är inte alltid så lätt. ibland känner jag mig också sjukt äcklig och tjock. riktigt uppblåst, likt en ballong. jag har känt mig så i några dagar nu. (särskilt min mage, den gör så ont och är så uppblåst, har påbörjat nån kur som min läkare sa med äckliga guldbruna sandkornsliknande saker som ska reglera tarmen, EJ laxeringsmedel.)
när jag känner mig såhär så tar det över och får mig att vilja stanna inomhus, inte gå till behandlingen, inte träffa vänner, ta på mig stora säckiga kläder som döljer mig, leva på frukt istället. jag vill gömma mig för det känns som att min kropp är överallt och tar för mycket plats.
jag blir helt knäpp i huvudet och gråter stup i kvarten och känner mig verkligen tjock. som att allt bara flyter ihop till en degig massa.
och jag mår också dåligt och jag önskar också att jag kunde vara underviktig (men må bra ändå). annars skulle det ju inte vara den här sjukdomen.
jag börjar inspektera min kropp för att se var fettet sitter. jag börjar inspektera andras kroppar. jag avläser deras kroppar med min laserblick. kollar varje litet ben, varje dallrande, hur det ser ut när de lyfter armen eller sitter på stolen. och jämför mig med det. för att bevisa att jag minsann är tjockare fastän vi äter likadant.
och ja, jag får panik. det är fan inte lätt. klart som fan att man inte bara börjar äta och så hippsomhapps tycker man att man är värsta fett snygg och smal. för det är inte sant att man tycker man är smalare, jag ser väl själv att jag såklart inte blivit smalare än jag var förut.
däremot lägger jag inte lika stor vikt på min kropp. jag bryr mig inte lika mycket om kilona. jag kan koncentrera mig på annat. jag ser mig mer som normal och känner mig inte så tjock lika ofta som förut. eller: jag påverkas inte lika mycket av det som förut. eftersom min kropp inte skriker efter mat stup i kvarten behöver jag inte tänka på den lika mycket. jag kämpar inte för att behålla en undervikt och behöver inte "hålla koll" på vad jag äter och hur mycket jag väger. jag tycker att jag kan vara fin såhär med. min kropp är inte lika central längre. jag trivs oftare med mig själv.
men ja, klart att jag också ibland kan önska att jag fick gå ner i vikt igen. och klart att jag känner mig tjock ibland. så är det och det kommer tillbaka ibland men jag lyckades överleva de här helvetesdagarna och nu sitter jag här och ska fortsätta äta som jag gör och inte fega ur eller backa, aldrig backa.

och liksom. även jag är skiträdd, gråter, får panik, hatar livet, vill dö, har ångestattacker, vill skippa maten, vill springa och träna bort allt, vill skada mig själv, vill gömma mig från världen, vill fuska, vill ge upp.
MEN JAG GÖR DET INTE. för jag ska bli frisk. hej.