jag kan själv
till en början satt jag mest hemma eftersom jag inte klarade av att inte ha full kontroll över mat och mattider. och jag orkade inte göra något. det hände att jag följde med ut någon gång, men ångesten blev för stor och till slut åkte jag hem väldigt tidigt. nån gång då och då skulle jag sova över hos folk och hade med mig min väska och en tygpåse full med saker. frukt, näringsdrycker, kläder, krämer, tabletter, böcker. allt jag kanske skulle behöva. det var hemskt att behöva bära runt på flera kilo vart jag än gick. det var en mardröm att gå hemifrån och behöva ta med saker för en hel dag på stan, så jag stannade hemma. när jag träffade folk var det framförallt mellan två måltider, till exempel mellan eftermiddagsmålet och middagen. eftersom det tog nästan en timme att åka med bussen kunde jag ses en timme, sen behövde jag åka hem och äta.
när jag började bli bättre och kunde köpa mat på stan vågade jag göra mer. jag började gå ut mer, träffa flera människor. fortfarande väldigt planerat och jag gjorde aldrig något själv. jag har varit så beroende av andra. aldrig vågat göra saker ensam, knapt vågat ringa banken och att ta beslut har jag överlåtit till andra - ska jag köpa den där? ska jag gå den utbildningen? ska jag åka dit eller dit? jag har överlåtit det åt andra.
jag har också varit beroende av att visa andra hur jag mår. först dåligt, sen bevisa att jag mår mycket bättre, bevisa att jag sköter mig och äter och kämpar. har jag ätit en glass har jag alltid sagt det till någon.
men nu vill jag bevisa för mig själv. att äta en glass utan att någon annan behöver veta - varför ska jag bevisa att jag vågar? jag behöver egentligen bara bevisa för mig själv.
och till att börja med har jag utmanat mig otroligt jävla mycket genom att gå ENSAM på en studentmottagning, gå ut ensam igår (och det var helt underbart!!! jag såg mitt favoritband, och även om det var jobbigt i början när jag bara stod ensam så blev det helt fantastiskt, jag dansade, pratade med folk och vågade t.o.m. gå in backstage efteråt och prata med dem, helt jävla otroligt!!! känns ju nästan overkligt nu efteråt) och gå på ett politiskt möte idag ensam. det är jobbigt och jag blir sjukt nervös - från att aldrig ha vågat göra ett skit ensam, inte ens gå på stan själv, till att plötsligt våga. och det gick ju bra! jag kom över ångesten och nervositeten. och jag vågade. jag pratade, jag kunde vara social, jag kom över min rädsla.
och det absolut bästa: känslan efteråt. den är obeskrivlig. en känsla av att ha makt över mitt liv, att jag kan, att jag är så jävla bra och kan göra vadsomhelst bara jag ger mig fan på det. den här känslan övervinner allt, den övervinner ätstörningen, ensamheten, depressionen. allt! för jag är inte ensam, men jag kan göra saker själv. jag var nära att fega ur alla de här tre gångerna, men jag gjorde det, och det är det absolut bästa beviset jag kan ge mig själv. jag kan och jag är bra! JAG är bra!
Tack för inlägget, känner igen mig så otroligt mycket! Är inte riktigt där du är än men på god väg. Det peppar tack :)
ja det är scones! bakade jag idag =)
jadå, än så länge har jag inget planerat då!
kan hända att det kommer upp nåt men jag tror jag vet det senast ons förmiddag isf.
har du nåt nr (lr FB) så kan jag höra av mej där när jag vet mer säkert - ifall vi inte hinner kolla om den ena svarat i bloggen?
DU ÄR BRA!!
hej!
Fick nyss reda på att jag ska på jobbcoaching på torsdag, så hinner tyvärr inte träffas då! :/
´hur ofta är du i sthlm?
Hej hej! Känner igen mig så himla mkt i din blogg. Hur står man ut med nedstämdheten? Jag kan typ inte vara med folk när jag är nedstämd och bara inte vill göra någonting..helt hopplös och ingen livslust just då. Eller jag har väl ingen att direkt vara med just nu.. känns som att jag är för ful för att visa mig egentligen.
Och en annan fråga.. hur gör man med rädslan att bara fortsätta upp i vikt till en vikt man inte kan acceptera och ändå fortsätta äta enligt sitt schema? Jag fortsätter ju uppåt trots att jag är normalviktig.. vill inte.. men kroppen lyssnar inte på min vilja.
Ja, fattar hur du menar att man ska göra men det känns ändå som att det inte funkar på mig eftersom att det i mitt fall är sant - jag är ful och äcklig för det har jag ju sett "bevis" på i spegeln och i bilder som tas på mig. Men jag försöker ändå, fast det känns som att det ju ändå inte blir bättre, även om man kan vistas bland folk fast att man är ful utan att de skrattar (högt i alla fall).
Förut åt jag typ 60 mg fluoxetin om dagen i ett halvår.. det vart verkligen noll skillnad och inte heller sedan jag slutat har jag känt något annorlunda. Borde jag pröva någon annan antideppmedicin eller är det så att jag helt enkelt inte är såpass illa däran att jag behöver det? Känns som att det är placebo alltihopa.
Jag undrar när jag ska våga väga mig igen.. undrar om det är nödvändigt att någonsin göra det igen så länge man följer schemat. Fast det är väl inte meningen att man ska följa ett schema resten av sitt liv heller.. man ska ju kunna vara flexibel, äta mer ibland och mindre ibland som andra.. hur ska man vara säker på att man inte rusar iväg i vikt - om man nu hade tur och inte gjorde det med det vanliga schemat? Eller är det omöjligt för f.d. ätstörda att glömma schemat och äta efter hunger, sug och mättnad utan att hamna tillbaka i destruktiva beteenden igen? Fast ja.. det kanske funkar om man har skött sig i några år och typ är nästan nästan frisk. Fast jag har ju struntat i mitt schema redan nu.. det schema som verkar vara så mycket mindre än vad alla andra tjejer på behandlingar brukar äta.
Hoppade precis av min dagvård då jag inte tyckte att jag behövde sitta där i ytterligare fyra veckor (har redan suttit där i 13) och lösa korsord och vänta på mat. Min behandlare var borta 7 av dessa 13 veckor och jag pallade inte att bli besviken mer och dessutom hade vi ju bara en timmes samtal i veckan. Jag skötte ju maten exemplariskt men fick inte tillräckligt med samtalstid så tyckte att jag kan lika gärna hoppa av och sommarjobba istället. Dessutom var hon inte utbildad psykolog. De ska remittera mig någonstans så att jag kan börja prata med någon ny till hösten förhoppningsvis.. eller det måste jag, det kräver jag.. för detta funkar inte.
Går du i någon behandling nu?
