kaos
igår fick jag ett sammanbrott. det har aldrig varit så allvarligt innan. jag var inte mig själv. det var skrämmande och jag kunde inte hantera det. till slut övertalade min mamma och lillebror att svälja mina sömntabletter och efter ett tag lugnade jag mig. efter ett långt tag. jag fick sova i mammas säng.
det var ett riktigt bakslag. det kändes som att det helt enkelt inte skulle gå att vakna idag. vakna till vad? hur bra det än går med maten och vikten kommer jag alltid vara ett socialt fiasko, någon som inte klarar av att hantera nära relationer. jag har massor med vänner, men det är såna jag inte umgås så mycket med. de jag umgås mycket med blir det alltid något strul med. som att jag jämt gör fel, hanterar saker fel, misstolkar allt, analyserar sönder allt till det negativa, och söker bevis på att jag är dålig. jag tror inte på mig själv och det blir bara fel.
men jag vaknade, omtöcknad av tabletterna, rivsår på armarna, men jag var lugn. och idag har jag träffat mina vänner, suttit på en filt i solen och ätit glass och skrattat. fortfarande omtöcknad och nästan tom i huvudet, men ändå lugn. jag har bara flytit på, inte gjort något "speciellt". inte tänkt på några förväntningar eller måsten, utan bara andats på, låtit solen smeka min kind, sträckt ut mig på filten.
och det känns mycket bättre. jag försöker vara i stunden och inte få panik. jag klarade även det här hemska.
och jag berättade öppet vad det är jag behöver. mina vänner tänker ju inte som jag, och jag glömmer det ofta. jag glömmer att dessa saker inte är en självklarhet för min omgivning. hur ska de veta att jag behöver äta sex gånger per dag, regelbundet? att jag har svårt att äta själv? att jag behöver äta rätt för att inte falla tillbaka? jag måste ju berätta, de kan inte gissa sig till det.
Alla har sina svackor, men det var riktigt bra gjort att du tog en sak i taget och fortsatte idag att kämpa. Fortsätter så! Du klarar det!!
Jag önskar också att du hade haft lika fina vänner som jag, men jag tror säkert du har någon i din omgivning som du kan våga luta dig mot! Gör ett försök! Det finns folk som vill vara din vän och som vill stötta dig! Det lovar jag! :)
Det är bra att du kämpar på! Vissa dagar är tyngre än andra, men så kommer det en dag då allt känns bättre igen, det gäller att sträva efter dom! KRAM!
Starkt att du berättade för dina vänner hur allting behöver vara nu och ett bra tag framöver. Det är som du skriver, att de inte kan gissa sig till hur det är eller hur många strukturer som behöver vara på plats för att ditt hus och din tillvaro ska hålla ihop.
Hoppas de kunde ta de på ett bra sätt och att det lättade på trycket!
Ha en fin dag och ta hand om dig!
kram
Jag känner precis så! Har ofta känt mig missförstådd av folk och inte hört av mig utan isolerat mig istället. Nu har jag börjat vara absolut ärlig och hoppas och håller tummarna för att de kan acceptera det. Jag är inte min sjukdom men den har varit en stor del av mitt liv väldigt länge och fortfarande påverkar mig alldeles för mycket. Men det gör ont att berätta, ont att erkänna att man inte är så bra som man vill.
Hoppas att du mår bättre idag, det är du så värd!
Massor med kramar!
