rébellion des hormones

jag har fått kontroll.
en ny sorts kontroll.
istället för kontroll över maten kan jag kontrollera mina tankar. jag kan kontrollera min koncentration. jag kan se en hel film med bara 2-3 pauser/kisspaus/göranågotannatetttag. jag kan läsa en längre tid. jag kan koncentrera mig på konversationer och jag kan koncentrera mig på t.ex. andningen. jag kan kontrollera så mina tankar inte flyter iväg. jag kan tänka klart och hålla tankarna i schack.
jag kan kontrollera de negativa tankarna och inte låta de ta över. oftast kan jag snabbt resonera bort dem. övertyga mig själv att de är stora jävla lögner. jag kan kontrollera de ätstörda tankarna - de skriker men ändå äter jag mina 6 mål om dagen. för jag har kontroll.
och den här nya sortens kontroll, den här positiva kontrollen, den är så otroligt mycket mäktigare än den där andra destruktiva kontrollen över maten. som inte ens var en kontroll. för jag gjorde ju hela tiden fel? jag åt alltid för mycket. tränade för lite. att jag åt överhuvudtaget var ju fel. det var ju inte ens någon kontroll.

i vad består kontrollen av att lämna en tugga smörgås? att tappa ett halvt kilo? hur kan det någonsin vara kontroll? hur kan det någonsin ersätta det riktiga livet, riktiga tankar, idéer, skratt, äventyr, kreativitet, fantasier?

det är oerhört läskigt att tappa kontrollen. herregud, jag kan fortfarande få panik. igår åkte jag längre bort, till en ny vän, en ny lägenhet med olika matvanor, jag hade ingen kontroll över sovplats, över mat, över frukosten. men jag gjorde det. jag fegade inte ur. och det är också en del av den nya kontrollen - kontrollera mitt liv så som jag vill ha det. jag vill kunna åka och övernatta hos vänner utan att oroa mig. jag vill kunna kontrollera mitt liv så att det blir ett riktigt liv. och det gör jag genom att släppa den destruktiva kontrollen, hur jävla läskigt det än är.