rébellion des hormones

när något går snett, när man följer de anorektiska och sjuka tankarna, när man liksom backar för en stund kan det kännas som att man förstört allt. att man kämpat helt i onödan för sen gav man upp för en stund, man lät de sjuka tankarna få styra. det känns hopplöst, för hur man än kämpar och vill bli frisk så kommer det bakslag och det känns som att allt varit förgäves.
fast det är det ju verkligen inte.
eftersom kampen mot ett friskt liv inte går på en dag utan är en utveckling, något som smyger runt i vardagen och som tar flera flera månader och ser olika ut och kommer i perioder. jag kan dela in det senaste året i perioder, det har gått ett år sedan jag blev utskriven och började på dagvård. och det har sett så annorlunda ut, det har inte gått över en natt. det har hänt ofta att jag fifflat, spytt, tränat, låtit tankarna styra. men det har inte stoppat mig. nu sitter jag här, normalviktig (tror jag) och mycket friskare. att de här bakslagen har kommit är bara fullständigt normalt eftersom man behöver göra fel för att se vad som är rätt.
man behöver få känna efter. och bara för att det händer något en dag, EN DAG av alla tusentals dagar man kommer leva, ska det inte stoppa en. istället måste man ta nyare tag för att det där bakslaget inte ska få komma tillbaka. varje dag är en ny dag, en nystart. det behöver inte vara en måndag, "ny vecka". idag är en nystart. till och med varje timme är en nystart. man behöver inte vänta på någon magisk dag eller "rätt" timme, varje måltid kan vara en nystart.
"okej jag spydde inatt men nu äter jag en normal frukost och fortsätter äta ordentliga måltider". jag menar, bara för att jag inte åt middag den 5:e september eller spydde i december är inte kampen över. det spelar ju ingen roll nu. det påverkar inte mig nu.
kämpandet fortsätter och kan påbörjas vilken sekund som helst, man kan ta nyare tag vilken sekund som helst. sluta vänta, sluta älta, börja jobba. glöm det som varit, tänk inte på bakslagen, för de spelar ingen roll.