nublevjagsur
skyffla undan tvångstankarna och brotta ner tvångsbeteendena!
och vips har vi en mycket gladadre, livfullare, starkare tjej.
idag fick jag blicken. och jag skämdes lite. för jag kan inte sitta och prata om hur maten går när det är det där andra vi ska börja prata om.
jag sköter förändringarna och maten - så får han sköta mitt psyke, min ångest, mina hämningar ochblablablabla.
så därför sköter jag förändringarna och maten.
bort med det sjuka.
alltså jag PALLAR INTE LÄNGRE NU SKA JAG BLI FRISK FÖRFAN, FRISK!
sen kan jag diskutera vad begreppet frisk innebär.
men jag kör, jag skiter i samhällsnormen som är att man ska "vilja gå ner i vikt", samhället som bantar, testar dieter, tränar, snackar om fett och socker hela jävla tiden, samhällsnormen som gör att man säger "jag borde inte.. men ja.. okejdå en bit choklad till sen får det vara nog" eller "nej jag äter inga sötsaker" eller "fan beach 2010.. blir väl inget i år heller.." JAG SKITER I DET. jag skiter i de anorektiska stackarna som sitter fastlåsta på proanasidorna och bara hetsar varandra in i döden. gud vad jag skiter i er. jag orkar inte ens försöka stötta eller omvända er. kom till insikt.
det är som att samhället framkallar två sorts grupper iom. detta jävla hetsande:
man sitter där som tjej och tänker "jag ska banta, men fan nu pallar jag inte banta längre, nä det går inte jag är en för hungrig person, för misslyckad och inte tillräckligt stark och för tjock". personen går runt med sitt missnöje och konstig självbild, kanske jojobantar och får ännu sämre självkänsla över dessa misslyckanden.
eller så blir det "jag ska banta, och fan det funkar ju, visst hungern.. men det fungerar! nu går jag ner lite till.. och lite marginal.." och man blir ätstörd. vilket resulterar i att man går antingen åt ena eller andra hållet.
hela samhället är ju förpestat med smygbantning och det ska bantas hit och dit och ALLT måste vara SUPERDUPERNYTTIGT och ena dagen inget fett, andra dagen inga kolhydrater. alltså det kroppen har som grund? det är som att bygga ett jävla hus och ta bort plankor och ta bort elektriciteten. så har man nåt trist skjul av pinnar. va? man kan inte plocka bort saker ur vår kost, är det så jävla svårt att fatta?
JAG SKA BLI FRISK OCH JAG SKA UPP I VIKT OCH SAMHÄLLET KAN JU TA SIG I RÖVEN MED SIN JÄVLA SVÄLTHETS. för jag vägrar att påverkas något mer.
Allt bättre och mer livsbejakanade inlägg i bloggen, jag gillar starkt! (:
Du har kommit långt på kort tid Vanja, bara att du verkligen verkar ha bestämt dig nu är stort!
Ha en riktigt fin påskhelg och ta hand om dig!
kram
åå så bra skrivet!
nu jävlar ska vi bli friska!
är också så JÄVLA TRÖTT på
detta samhälle där det är = bra
att gå ner i vikt!
ALLA vill väl gå ner i vikt??!!
SJUKT asså!
tack för ett bra inlägg!
haha, jag läste igenom inlägget och började skratta. jag älskar att min ilska har kommit tillbaka. det är nästan skönt att tillåta mig att bli ARG på något. äntligen arg! fan nu kör vi!
just detta fenomen har jag funderat över jättemycket det senaste. för att, varför vill man vara smal?
en gång i tiden propsade jag blint på att det helt och hållet berodde på min ställning till smalt som estetiskt snyggt, att det liksom var en fundamental självklarhet.
nu har jag lyckligtvis kommit på bättre tankar.
för några decennium sedan var det inte snyggt att vara anorektiskt smal, det var ett tecken på att man var fattig och inte hade råd att livnära sig själv. marilyn monroe är ett klassiskt exempel för den idealistiska bilden på den tiden - en kropp som idag skulle klassas som vardaglig, medioker och som i modekretsar skulle kunna modellera som en plus size.
det innebär alltså att i o med att idealen KAN förändras över tid, betyder det att idealen enbart består av sociala konstruktioner. smal-normen är något som vi själva SKAPAT, det är ingen självklarhet att det är snyggt att vara smal. det är något som en maktfull person fastslagit, och vi människor, flockdjur som vi är, har i rädslan för utanförskap slaviskt följt efter med livet som insats.
därmed har jag förstått, att jag själv kan bestämma vad jag tycker är snyggt (likt andra makthaverskor kan göra det och även bestämma över andras tyckande!), och när jag tycker att jag ser bra ut. allt handlar om MIG och mitt EGET tyckande. jag kan nu, med ett bmi på 25, tycka att jag ser finare ut än vad jag tyckte när jag hade bmi på 19.
och visst, ibland kanske jag är tvungen att övertyga mig själv att jag tycker så. att jag "lurar" eller "ljuger" för mig själv. men ljuger vi inte redan om så mycket annat för oss själva? kan det inte vara värt med den här, lilla vita lögnen, bara för att få vara glad för en stund? (eller varför inte resten av livet...?) för att ingen kan ju förneka att man blir unset lyckligare när man känner sig vacker.
så, trots clichévarning, hellre tjock och glad än smal och deppig.
matilda, jag håller med dig. normen att vara smal är inte riktigt klok. de senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket på just samhällets syn på smalhet och varför det blir mer och mer extremt.
däremot så kan jag förstå varför det är så faktiskt. om jag utgår från mig själv. jag ville känna mig liten, ren, utan några grejer som var ivägen, utan för mycket kött, utan för mycket kropp, utan några kroppsliga behov. och sen var det ju inte smalheten i sig som gjorde att jag blev så sjuk, eftersom anorexi handlar om så mycket mer än att vara smal. jag var inte längre smal, jag var benig, mager. det var inte snyggt längre, men ändå kunde jag inte sluta.
dagens ideal har mycket att göra med dessa sjukdomar - eller kan vara en del av orsaken - men anorexi har funnits i flera hundra år. smalhets-hetsen har inte det, men just anorexi har funnits oberoende av vad idealen har varit.
det jag däremot är övertygad om är att många fler har en viss ätstörning, att många har UNS idag, pga idealen. de svälter sig inte tills de ser ut som skelett, men de bantar, de mår dåligt över sina kroppar, de tränar överdrivet mycket. för att försöka bli smala.
ja självklart, jag råkade nog blanda ihop de olika fenomenen lite... jag förstår att anorexi är en sjukdom som kan ställa sig likgiltig till det rådande idealet, att det är en psykisk diagnos som KAN vara oberoende till yttre faktorer, så som media etc. att det kan handla om annat eller mer än att vilja se bra ut och följa en norm. och varje fall är självklart unikt, så jag ska inte generalisera eller dra några hastiga slutsatser (eftersom att jag själv inte haft anorexi). som du säger är det troligare att idealen alstrar fler UNS-drabbade.
och tack för en bra och läsvärd blogg föressten! du verkar ha huvudet på skaft, både hoppas och tror på att du kommer ta dig ur det här.
ta hand om dig!
det kommer jag! ingen behöver oroa sig. jag har aldrig varit så säker. jag ska bli fri, punkt.
det jag tänkt mycket på är det här med att hela samhället har en ätstörning. jag har otroligt få bekanta som aldrig nämner något om mat och vikt. de få jag har ser jag som små guldkorn i stranden och jag strävar efter att vara som dem. men så många av mina nära vänner äter "nyttigt" eller tipsar om "vad man ska äta" eller går och tränar flera gånger i veckan för att känna sig "rena" eller köper lightprodukter osv.
t.o.m. när jag sitter på ett fik hör jag "åh gud jag borde inte ätit hela kakan" eller "jag köper en paj, ska ändå träna sen".
det är så många som "unnar sig" nån gång då och då istället för att ha godsaker som en del av livet, något som kroppen och själen faktiskt behöver.
jag var på en modevisning en gång, mådde illa och var tvungen att gå bort för modellerna var benigare än mig när jag var inlagd, och en vän till mig sa "jaa de är smala, men visst vore det häftigt att få se ut så nån gång?". jag trodde jag skulle dö. jag skällde ut henne och berättade att jag varit inlagd för att jag sett ut just så. vad är det som skulle vara häftigt? att vara nära döden? nej tack.
