salt
det där rinnande saltet som bara plötsligt kommer. den här gången utan ens den minsta kraftansträngningen. allt som krävdes var två kokta potatis, någon snorfärgad sås utbredd på tallriken och några skivor oxbringa.
och saltet rann ner och droppade och jag skämdes så, men hann inte känna känslans SKAM för jag var alldeles för ledsen.
ledsen över att maten var så äcklig.
ledsen över att jag måste äta kött.
ledsen över det som hände 2006 och kom upp i samtalet idag.
ledsen över att jag äter mer, att jag äter som de vill, att jag äter för nu har jag börjat en behandling och nu måste jag fan köra på.
men efter fyra dagar kraschade det ändå.
jag kom hem.
satte mig.
och grät. krampade. panik. gråt. snor. andning ingen andning. andning.
och när jag tittar upp finns jag kvar. jag och allt jag. allt kött, all hud, alla ben - allt fett.
jag har fått mage. jag är ledsen över det, men jag accepterar dens existens.
jag accepterar att jag gått upp i vikt, jag accepterar behandlingen. men det gör ont och sliter inuti.
