begränsningar
ibland försöker den ta tag i mig på alla möjliga konstiga sätt. ibland som ett socialt misslyckande, att jag hur jag än kämpar fortfarande är väldigt begränsad, begränsad av mina eventuella blodsockerfall och ett matschema som jag faktiskt behöver försöka hålla, regelbundenheten som är viktig. och ibland fungerar inte det ihop med ett alltmer socialt liv för jag känner av begränsningarna så mycket.
för mig är det en enorm sak när middagsplaner ändras en timme innan. eller när jag ställt in mig på att äta något i stan så vill inte de andra. det är en enorm kraftansträngning att försöka förklara att det är viktig för mig att ha framförhållning utan att låta för "töntig" eller "sjuk". jag vill kunna få andra att förstå utan att jag måste säga det rakt ut. jag vill bli frisk och inte bli stämplad som en "konstig anorektiker". jag vill inte varje måltid behöva säga "jag är anorektisk så det är viktigt för mig att blablabla".
och i sådana situationer känner jag mig så annorlunda och missanpassad och fel. jag har övervunnit väldigt stora delar av sjukdomen, men ändå är jag så begränsad på vissa sätt. jag kan äta nästan vad som helst och jag äter ofta på stan, men det måste fortfarande vara "rätt". tid, plats och vad det är är viktigt och jag vill veta i förväg. och blir något "fel" blir allt fel. regelbundenheten kan jag inte rubba på mer en kanske en timme, för sen får jag blodsockerfall och beter mig som en apatisk 5-åring och det vill jag inte heller ska hända när jag umgås med andra.
men jag får inte ge upp. jag kan ge upp en timme sen måste jag fortsätta för det kommer alltid svåra stunder. i det stora hela är det ju så otroligt mycket bättre. så låt de här svackorna också ha sin plats i tillfrisknandet.
Hej Vanja!
Än en gång kan jag bara nicka
och hålla me dej om att jag känner samma sak!
Hur har dagen varit?
Jag har mått sådär..det där andra som jag mått dåligt över har på¨verkat ÄS och har vart jobbigt, men jag har inte failat ellr gett upp, nope - SKA INTE GÖRA DET!! Har jag betsämt!
Trött nu.
Tänkte spela in filmen "Nanny Diaries" på TV4 ikväll, så har jag nåt att se imorn eller nästa vecka om det e dåligt väder!
Va ska du göra?
kram!
Ville bara kommentera igen och ge lite stöttning åt dig så som du ger åt mig. Detta är ett problem jag med har men det har blivit såå mycket bättre. Jag vill också gärna veta i för väg vad när och hur vi ska äta. Mina närmsta vänner vet om detta så det brukar inte bli några problem med dem att hålla det som är sagt. Men med de vänner som inte är så insatta eller inte vet om mina problem alls är det svårare med (och precis som du skriver så vill man ju inte bli stämplad som anorektiker). De tips jag kan ge dig är att helt enkelt äta när det passar dig. Tex ni är på stan och det är mellis dags. Anting så föreslår du: ska vi ta en fika nu? Och ifall de säger nej, svara okej men jag måste äta något nu. Jag vet att det är svårt att säga och erkänna inför andra (iaf för mig) men du får ut så mycket av det i längden. Och då skulle du kunna ha en påse nötter i väskan till exempel och knapra i dig medans ni går vidare. Sen en annan situation som med är jobbig: de vill äta när du precis har ätit innan ni sågs. I den situationen så måste man med intala sig att det är okej att bara ta en kaffe (jag är rädd för att bara göra det för att återigen bli stämplad som anorektiker) och förklara för dem att du inte är hungrig just nu. För att sammanfatta: ät när det passar dig. Andra människor gör så - de äter när de är hungriga. Och det med att få blodsockerfall ifall man inte får mat inom 1 timme på utsatt tid - det ger sig, jag är uppe i2 timmar nu innan det inträffar ;).
Fortsätt skriv och kämpa på. Du kommer att fixa detta. Jag tror på dig och inspireras så :).
Kram
M, du har så otroligt rätt. men som du skriver - det är så jävla svårt att behöva be om mat eller tjafsa till mig mat liksom. när jag helst av allt bara vill slippa ibland, så är det ändå jag som måste säga till. skönt att höra att blodsockret stabiliseras iaf, har ju blivit enormt bättre men fortfarande är jag liksom fånge i mitt eget blodsocker. typ.
och jag skrattade till om det med att man redan ätit före, fan vad jag hatar det, när man tänker att nu ska jag ha mellis, men tänk OM de andra vill fika, då kan jag ju äta paj, men det är om en halvtimme, och tänk om de inte vill fika, då måste jag äta nu innan jag åker. så håller man på.
men velandet blir också bättre och bättre när man inser att det ÄR INTE NU ELLER ALDRIG, har jag redan ätit kan jag fika nästa dag liksom. i typ 60 år till, varje dag :)
tack så mycket för din kommentar! känns verkligen jättebra och det värmer.
Ja men precis, visst är det skitsvårt att be om något som man så länge har skämts för och inte velat ha. Och nu ska JAG be om det?? What liksom? Jag.. be om att vi ska fika?? Känns onaturligt som attans. Men vet du vad.. det ÄR normalt. Och vi vill ju bli normala igen, eller hur.
Och precis som du skriver så är det där med nu eller aldrig tänket något som jag har haft problem med. Typ " nä nu äter jag inte mellis för vi kanske faktiskt ska fika på stan senare och då vill jag ju kunna äta något gott för när får jag göra det nästa gång?". Så har jag tänkt länge. Meeen sen jag började inse att jag faktiskt "får" äta godis med mera till mellanmål både när jag är själv och med andra så har det inte blivit riktigt samma uppförstorning och dramatisering kring fikorna på stan. Som du skriver så kan man ju faksiskt fika vilken dag som helst i typ 60 år till och det känns faktiskt för jäkla underbart att ha kommit på det :).
Hoppas du får en fin dag. Och bra gjort att inte väga dig. Det skapar bara oroskänslor och du ska inte värdera dig själv efter vågen. Så länge man vet att man äter ordentligt så behöver man inte den där hemska maskinen.
Puss på dig.
