rébellion des hormones

jag tänker inte så många sjuka tankar längre. det vill säga, de sjuka tankarna är inte längre mina grundtankar och jag har snarare ett friskt tänkande än sjukt. vill jag tro. i alla fall i mycket större utsträckning än för några månader sedan.
kanske för att jag helt enkelt inte ger mina sjuka ätstörda tankar andrum. de. ska. inte. existera.
och därför blir jag lite förvånad, eller till och med chockad, när en sjuk tanke eller känsla slår mot mig i full kraft. jag kan inte sätta fingret på varför, hur det kommer sig.
idag var det att äta middag med gäster. en sen middag, senare än min vanliga tid. och med folk jag inte träffat under min sjukdomsperiod. som jag inte trivs så jättebra med. och innan middagen hade jag en obehagskänsla, men jag kunde inte förklara den.
och innan middagen ville jag gråta. allt var försenat, det var jobbig stämning (för mig), mitt blodsocker var lågt fastän jag ätit en banan utöver för att hålla mig, hade lovat min behandlare att ta en banan extra om jag känner mitt blodsocker sjunka. men inte fan räckte det länge.
och under middagen blev jag ätstörd. sådär som jag var förut. jag gick in i min bubbla. satt och försökte inte gråta, kunde bara koncentrera mig på maten, på att jag inte ville sitta där. åt bara med gaffeln, precis som förut, med ena handen i knät nypandes på låret, med skakande ben, precis som förut.
det var riktigt obehagligt. att känna sådär igen. och samtidigt se sig själv utifrån, hur jävla sjukt man beter sig, hur jävla onormalt det är. att inte ta mer när man helst vill det. att sitta och inte kunna konversera för man får inte ut ett ljud. jag tänkte inte på att jag skulle bli tjock eller något sånt, jag vet faktiskt inte vad jag tänkte. jag var bara i min tomma gråtfärdiga isolerade bubbla.

sen kom jag tillbaka efter ett tag, efter middagen. men det var obehagligt, väldigt obehagligt.
att inse att man fortfarande har mycket kvar. många situationer som jag inte utmanats med och som fortfarande kan bli svåra. som slänger mig tillbaka till det där speciella beteendet som alla anorektiker har, när man liksom inte är sig själv utan det är anorexins kropp och tankar plötsligt.
och tänk att även om jag äter en halv ben&jerrys en natt kan en middag bli jättesvår.
men utmaningar är spännande. det finns mycket kvar att utforska och våga, och jag ska försöka inte tro att jag är friskare än vad jag är. jag ska inte lura mig själv med att jag mår bättre än vad jag gör, och jag ska inte ha krav på mig själv att må bättre än vad jag gör på riktigt. det måste få ta sin tid.
jag har trots allt tagit enorma elefantkliv redan.