ensvullenmage
i helgen var det en kille som sa något till mig i stil med "oj vilken stor mage, för mycket laktos?".
och jag blev väldigt chockad för folk har verkligen undvikit att kommentera något, men den här kompisen lärde jag känna för inte så länge sen och han har ingen aning om min sjukdom eftersom det inte längre syns.
jag blev ledsen, och en annan vän skällde ut honom (utan att stackarn förstod varför det var sån stor grej).
men samtidigt blev jag inte så påverkad. istället för att tänka de vanliga tankegångarna att jag är ju förfan tjock och har världens största mage och blablabla så tänkte jag att det är ju najs att andra vågar kommentera, det gör mig till normal. att man inte behöver särbehandla mig bara för att jag är sjuk.
och egentligen vet jag att det inte är min stora mage utan att det just är laktosmage eller bara allmäna gaser. visst är det jobbigt att jag 90% av dagen är gasig och har därmed stor svullen mage, men jag vet i alla fall vad det beror på.
och dessutom är jag fortfarande på lägsta normalvikt vilket innebär att jag är smal, och då syns magen mer. då syns allt. då syns det om jag fått i mig laktos. eller bönor. eller grönsaker. eller kött. för magen svullnar, och skulle jag ha ett bmi på 22 skulle det kanske inte vara så uppenbart, men nu blir magen stor i jämförelse med resten av kroppen. förr var det ju ännu värre, när jag var mager så bara stod plötsligt min mage ut som en fotboll mitt i allt det hårda beniga. då såg man det ännu mer, då var det ännu mer märkbart.
se? jag hittar bortförklaringar för att vinna över sjukdomen. eller bortförklaringar, det låter negativt, men jag hittar bevis på att jag är okej. för jag tänker aldrig mer aktivt motbevisa att jag är bra. spelar det nån roll om min mage står ut liksom? verkligen inte. det är inte min storlek som avgör hur bra jag är eller hur bra jag mår.
och jag blev väldigt chockad för folk har verkligen undvikit att kommentera något, men den här kompisen lärde jag känna för inte så länge sen och han har ingen aning om min sjukdom eftersom det inte längre syns.
jag blev ledsen, och en annan vän skällde ut honom (utan att stackarn förstod varför det var sån stor grej).
men samtidigt blev jag inte så påverkad. istället för att tänka de vanliga tankegångarna att jag är ju förfan tjock och har världens största mage och blablabla så tänkte jag att det är ju najs att andra vågar kommentera, det gör mig till normal. att man inte behöver särbehandla mig bara för att jag är sjuk.
och egentligen vet jag att det inte är min stora mage utan att det just är laktosmage eller bara allmäna gaser. visst är det jobbigt att jag 90% av dagen är gasig och har därmed stor svullen mage, men jag vet i alla fall vad det beror på.
och dessutom är jag fortfarande på lägsta normalvikt vilket innebär att jag är smal, och då syns magen mer. då syns allt. då syns det om jag fått i mig laktos. eller bönor. eller grönsaker. eller kött. för magen svullnar, och skulle jag ha ett bmi på 22 skulle det kanske inte vara så uppenbart, men nu blir magen stor i jämförelse med resten av kroppen. förr var det ju ännu värre, när jag var mager så bara stod plötsligt min mage ut som en fotboll mitt i allt det hårda beniga. då såg man det ännu mer, då var det ännu mer märkbart.
se? jag hittar bortförklaringar för att vinna över sjukdomen. eller bortförklaringar, det låter negativt, men jag hittar bevis på att jag är okej. för jag tänker aldrig mer aktivt motbevisa att jag är bra. spelar det nån roll om min mage står ut liksom? verkligen inte. det är inte min storlek som avgör hur bra jag är eller hur bra jag mår.
KOMMENTARER
Kärlek
