kvarlevor
men alldeles nyss slängde jag resten av det efedrin jag haft kvar.
alltså jag har haft kvar en påse full med efedrin sen tiden då jag började rasa i vikt och hängde på proana forum. och sen när jag blev för vek och orkeslös för att träna tränade jag ändå och tog de där pillrena och fick hjärtklappning och ångest men gjorde det ändå. för jag läste om folk som hade anorexi men ändå orkade träna, och jag orkade inte och kände mig sämst.
jag vet inte varför jag sparat. kanske för att jag ofta är trött och orkar inte så mycket och tänkt att de kan vara bra att ha ibland. men varje gång jag tagit har jag mått skitdåligt. så nu slänger jag bort det där. fyfan.
det är otroligt vilka drastiska åtgärder man kan ta till för att vad man tror är perfektion ska uppnås. alla tabletter jag tagit. skräpat ner min kropp, min lever. saker som bara är en enda stor bluff. som till och med kan vara farligt. jag lämnade in en burk med piller som jag köpt i usa för länge sen till min dåvarande dietist och jag såg hur hennes ögon spärrades upp. det är sjukt vad man stoppar i sig.
och har också bestämt mig för att sluta med mina antidepp. så småningom. förra året gjorde jag ett försök och det gick inte, men i år ska jag testa igen, när det börjar bli ljusare och varmare. jag känner det på mig, att det är dags nu. ska ta vara på den känslan och går det inte så är det inget mer med det.
identiteter
det är inget jag identifierat mig med under en längre period, bara under en kortare tid när jag var som sjukast. jag antar att jag varit smygsjuk största delen av mitt liv – en sån som bantat till och från, aldrig varit nöjd med mig själv eller min kropp och hela tiden velat bättra mig på olika sätt. men det har inte varit en del av mig som person. det har inte varit "agnes, hon anorektiska".
och jag tänker att jag är helt normal, att det verkligen inte skulle vara något folk sa om mig. ibland känner jag mig ju som en val. tycker folk att jag är smal? är jag smal? eller är jag normal? (jag vet att jag inte är tjock även om jag ibland känner så).
allt är så skevt.
fysisktpsykiskt
att man liksom vet att det är farligt och dumt men ändå blir lite glad att man gått ner i vikt. och försöker att undvika att berätta för mamma hur mycket man gått ner för man vet att det inte är bra, egentligen.
det finns en logik såklart. man vill göra sin röst hörd men inte genom ord utan genom att inte äta. genom att få andra att SE och börja oroa sig, börja bry sig. eftersom man inbillar att de inte skulle bry sig annars.
träna
normalvikt
det står ju still
jag blir besviken över att jag mår så dåligt. oftast helt i onödan.
jag Mår Dåligt Helt I Onödan.
hur många gånger har det inte hänt att jag varit fullständigt säker på att jag gått upp i vikt. kanske för att jag en period släppt extra mycket på kontrollen och tagit för mig av livet. som respons och straff fårjag för mig att min kropp växt. mycket, många gånger. skulle känslan stämma alla gånger jag känt så skulle jag vid det här laget vara grovt överviktig.
för det är klart att jag inte växer på bredden hela tiden.
in fact, inte alls. knappt ett dugg.
efter min vägning kollade min behandlare upp hur min vikt såg ut när jag slutade på behandlingen i september. jag vägde exakt lika mycket, lika mycket som nu.
under de här fem månaderna har jag alltså lyckats bli tjock ungefär 10 av 20 veckor och ändå är jag på samma vikt.
hur går det ihop?
det gör ju inte det. och jag blir så enormt besviken över att ödsla bort tid och energi och massor av tårar och rädsla och halvdana försök till att återfå kontrollen fastän det vara är en Känsla. en känsla att jag gått upp för mycket i vikt, att jag helt tappat kontrollen, att fettet dallrar när jag går, att folk stirrar för att mitt fett syns så mycket.
jag känner mig så trött på det här. trött på att vara i gråzonen mellan sjuk och frisk men ändå behöva lägga ner energi på något som jag bara får för mig. och att det händer minst varannan vecka. jag vill få ro i huvudet, inte bara kroppen. min kropp verkar stabil, så varför kaosar huvudet så? varför är jag fortfarande rädd för att bli "tjock"? jag har funnit en vikt min kropp verkar trivas med, vikten går inte uppuppupp, och nu vill jag bara få ro.
kroppsuppfattning
det är ungefär varannan vecka som min kroppsuppfattning förändras.
jag har nu varit i en normalkropp, dvs normalvikt, några månader. jag börjar vänja mig och den här kroppen är mitt nya utgångsläge. förut hade jag vant mig vid att vara benig och det var mitt utgångsläge. att "plötsligt" vara normalviktig och se en annan kropp i spegeln var i början väldigt konstigt och på något sätt oväntat.
nu har jag börjat vänja mig vid hur min kropp känns, hur den ser ut, hur den fungerar. att se min mjuka mage i spegeln är inte förvånande.
men ibland blir det något fel. jag vet inte exakt vad som utlöser det men ibland kan det vara att jag börjar jämföra. jag ser någon väldigt smal och tänker att sådär såg ju jag också ut för ett tag sedan. och mina tankar börja mala på. varför lämnade jag min drömkropp? hur kunde jag bli såhär mjuk? varför kan inte jag få vara sådär smal utan problem?
jag tänker förståss inte rationellt och att hon kanske faktiskt mår dåligt, eller hur förjävligt jag mådde när min kropp var sådär smal.
men ändå, från att i förra veckan ha känt mig snygg och jävligt kvinnlig och vacker vände det och plötsligt har jag ångest över min enorma kropp. det är så löjligt! att det vänder sådär, och jag vet ju att mina tankar och känslor är helt korkade.
men jag ser i alla fall mönstret, att det kommer och går, och jag står ut. jag får vänta ut den här perioden helt enkelt. det är inget fel på min kropp.
normal
när jag gick på stan idag och såg magra personer kände jag bara en sorts glädje över att inte se sådär benig och sjuklig ut och istället ha en riktigt fin, kurvig kropp. till och med mina bröst har växt till sig lite!
jag är kvinna! jag är mjuk! jag är vacker! jag har en sån kropp som jag ska, och jag kan ligga i bikini på stranden utan att ha ångest för jag har insett att ingen jävel bryr sig, alla är upptagna med sig själva, och de bryr sig ännu mindre nu när det inte finns något särskilt att kolla på. de kollade ju mer förut när jag var benig, men nu är jag normal och bara "som jag ska".
och det är så befriande!
hormoner
så skulle jag slippa humörsvängningar, nattliga (och dagliga) svettningar, värmeattacker, blödiga gråtdagar och euforiska dagar (fast det är ju faktiskt trevligt, som igår när jag var uppe i varv och bara log hela tiden vart jag än gick).
det är ju lite intressant att man kommer i klimakteriet. eller puberteten igen.
muskelvärk
för att jag har gått 10 minuter från en tunnelbanestation till en annan.
eftersom jag verkligen inte gjort någon annan fysiskt aktivitet.
antagligen beror det på att musklerna håller på att byggas upp nu när kroppen börjar fungera normalt och har byggt upp sig. nu har den råd att lägga energi på muskeluppbyggnaden.
förut gick jag alltid. jag gick överallt. jag tog promenader hela tiden. jag fick inte träna och ville inte träna för jag ville ju bli frisk, så då gick jag. för att gå är ju bra? det är ju nyttigt med promenader?
men det är skillnad på en promenad och en anorektiskt promenad som min läkare kallade det.
takten framförallt. och att jag aldrig såg mig omkring. jag stannade aldrig upp om jag inte var tvungen pga någon bil. jag bara rusade fram fast gående. och det gjorde att min vikt inte gick upp, fastän jag minskat promenaderna avsevärt. bara en halvtimme räckte till att försvåra processen.
sen slutade jag. kom på att det är skönare att stå. eller sitta på en tunnelbana. eller faktiskt stanna upp, få solen på kinden, ta en cigg på en bänk.
och när jag verkligen bestämt mig att bli frisk har jag tagit det extra lugnt. stå i tunnelbanan. gå max en tunnelbanestation - om det är där jag behöver gå. jag har undvikit t.o.m. de "trevliga promenaderna" ibland för att inte få tankarna igång.
och vet ni vad? igår satt jag i min grupp och sa "om nån kompis säger att nu ska jag gå och träna, då säger jag: det ska verkligen inte jag för träna är så jävla konstigt. och vet ni det är så jävla skönt att jag aldrig mer behöver träna! för det var så jobbigt och tråkigt och bara påtvingat!" och så var jag nöjd med det.
och nu när jag gick min lilla promenad fick musklerna lite arbete. typ i ryggen med. de ömmar liksom. skönt att veta att mina muskler byggs upp nu, så jag blir stark. äntligen har kroppen prioritering på det som inte är lika viktigt som allt det andra den prioriterat innan. yes!!!
massage
idag var jag på helkroppsmassage. det var en födelsedagspresent från förra året men som jag inte ville gå på medan jag var så mager. jag ville ha det som en present till mig själv när jag kommit över gränsen till en normalvikt. gå och njuta med en bra kropp. se att det går att slappna av och njuta och ha det bra med en normal kropp.
jag har gått på taktilmassage innan, för ett år sedan. men då var jag benig. det här var lite läskigt, låta någon ta på min kropp när den blivit mycket större, det har ingen gjort än. men det gick hur bra som helst, jag var helt avslappnad och det var så otroligt skönt med massage!
och nu fanns det något massören faktiskt kunde massera. inte som senast jag var på massage och faktiskt oroade mig över att massören skulle råka trycka för hårt och knäcka mina revben.
nu masserades min kropp inte mitt skelett.
den bästa presenten till min numera normalviktiga kropp. som en välkomstpresent in i världen över bmi 19.
(nu skrev jag det! JAG HAR ETT NORMALT BMI! och nu har jag skrivit ner det, nu kan alla läsa det, nu är det svart på vitt! gick en liten rysning längst nacken men vad skönt att ha skrivit ner det.)
ensvullenmage
och jag blev väldigt chockad för folk har verkligen undvikit att kommentera något, men den här kompisen lärde jag känna för inte så länge sen och han har ingen aning om min sjukdom eftersom det inte längre syns.
jag blev ledsen, och en annan vän skällde ut honom (utan att stackarn förstod varför det var sån stor grej).
men samtidigt blev jag inte så påverkad. istället för att tänka de vanliga tankegångarna att jag är ju förfan tjock och har världens största mage och blablabla så tänkte jag att det är ju najs att andra vågar kommentera, det gör mig till normal. att man inte behöver särbehandla mig bara för att jag är sjuk.
och egentligen vet jag att det inte är min stora mage utan att det just är laktosmage eller bara allmäna gaser. visst är det jobbigt att jag 90% av dagen är gasig och har därmed stor svullen mage, men jag vet i alla fall vad det beror på.
och dessutom är jag fortfarande på lägsta normalvikt vilket innebär att jag är smal, och då syns magen mer. då syns allt. då syns det om jag fått i mig laktos. eller bönor. eller grönsaker. eller kött. för magen svullnar, och skulle jag ha ett bmi på 22 skulle det kanske inte vara så uppenbart, men nu blir magen stor i jämförelse med resten av kroppen. förr var det ju ännu värre, när jag var mager så bara stod plötsligt min mage ut som en fotboll mitt i allt det hårda beniga. då såg man det ännu mer, då var det ännu mer märkbart.
se? jag hittar bortförklaringar för att vinna över sjukdomen. eller bortförklaringar, det låter negativt, men jag hittar bevis på att jag är okej. för jag tänker aldrig mer aktivt motbevisa att jag är bra. spelar det nån roll om min mage står ut liksom? verkligen inte. det är inte min storlek som avgör hur bra jag är eller hur bra jag mår.
tre
och det betyder att min kropp återhämtat sig, att den kan lägga ner energi på att faktiskt få igång mina hormoner och ägglossningen och producera östrogen etc etc. helt fantastiskt!
det känns lite konstigt att inte glömma ta med tamponger överallt och komma ihåg att byta tampong och såna saker. och jag hatar blod, och jag tycker egentligen att det är äcklig med mens, men tänk så fantastiskt ändå, nu är jag kvinna igen, som jag ska vara, jag fungerar igen, jag är lite närmare mitt mål, jag är lite mer normal. inte längre en skör liten flickkropp. nu kan jag återigen se på min framtid och tänka att jag fan kan få barn och leva ett normalt liv, jag har inte sumpat mina chanser. för inte vill jag sitta om 20 år och vara helt utmärglad och benig utan underhudsfett och utan mens, och varken kunna få barn eller ha en bra liv. jag har så mycket att se fram emot, så mycket som väntar!
åh jag har mens och jag är så glad över det!!!
normalvikt
hela tiden tänkte jag "när jag äntligen får äta pizza" eller "åh när jag vågar ta den där glassen".
men sen kommer ju aldrig den dagen eftersom man fortsätter tänka så.
och tiden går.
och det är som att man bara velar fram och tillbaka och aldrig vågar ta de där läskiga besluten, de där stora stegen.
och man stampar på samma jävla ställe, går på trottoaren och hoppar över a-brunnar.
hela tiden tänkte jag "jag vill bara vara kvar i den här vikten liiite till, ett tag till, få njuta av min undervikt ett tag till" men det var ju aldrig tillräckligt, det kom aldrig en dag när jag tänkte "nu, idag så, nu kan jag börja gå upp i vikt för nu har jag tröttnat på att ha den här vikten, nu är jag färdig att känna mig mager".
den dagen kom aldrig. jag fick faktiskt tvinga mig själv att inse: man får aldrig nog. man får nog av sjukdomen, man får nog av ångesten, man får nog av den sociala isolationen. man kanske får nog av att vara rädd för att hjärtat stannar eller att man ska falla ihop på stan. men det är inte så att jag VILL gå upp i vikt, jag vill inte ha en normalvikt och skulle jag säga att jag ville det skulle det vara en lögn. jag känner ingen som har anorexi och vill vara normalviktig. jag kan fortfarande känna att fan det gick för fort, jag kunde ha varit i den vikten ett tag till. fast... varför?
jag vill ju nå normalvikt av en annan anledning och det är just att jag är trött på att må dåligt och jag vill bli frisk. och det är den viktigaste anledningen som finns - utan normalvikt kan man inte bli fri från ätstörningen.
folk säger "du kommer inte bli tjock, du kommer ha normalvikt". jag har alltid haft en 'låg normalvikt' och inte varit nöjd. för mig är det att vara stor, jag tyckte jag var stor, mullig. men det är jag villig att stå ut med för att det är enda sättet att må bra och lära mig att tycka om mig själv. så som jag ska se ut. och jag inser ju att jag hade en skev kroppsbild, jag hatade mig själv, jag skadade mig själv på andra sätt än genom maten. när jag återigen kommer nå min normalvikt är det med andra förutsättningar den här gången.
en studie har visat att en genomsnittlig kropp mår faktiskt optimalt bäst på bmi 23.4. för mig känns det lite svindlande, men det är helt enkelt så det är. sen så är allas kroppar olika och när jag vägde som mest hade jag inte ens bmi 20, men den siffran kan ge en uppfattning att kroppen faktiskt mår BRA av att ha ett högre bmi. och inte behöver balansera precis på gränsen.
mage
jag har märkt att jag spänner mig i hela kroppen och framförallt magen och ryggen efter att jag ätit. det bidrar till att jag får ONT och blir orolig och det ökar ångesten. som nu så satt jag och åt glass, såsom jag inte ätit glass sen jag var 15 kanske. hittade laktosfri vaniljglass (och inte äckeltofulines) och hade på kanel och lite äppelkaka till. förut brukade jag äta vaniljglass med massa kanel på nästan varje dag, det var det bästa jag visste. så nu efter flera år åt jag det igen, sen upptäckte jag att jag satt med magen helt spänd. och så är det nästan varje måltid, och speciellt efter de "förbjudna" sakerna. och jag sitter nu också och liksom spänner mig.
och jag tror att jag automatiskt drar in magen hela tiden. det är liksom det normala utgångsläget för mig. jag vågar aldrig slappna av i magen. och ibland kommer jag på det och putar ut med magen och upptäcker att shit vad jag har spänt den, och oj den var ju större än vad jag trott. för jag spänner och drar in den stackarn hela tiden. fan att det ska vara så jävla svårt med magen, dumma jävla mage. den finns där, den känns, den låter, den står ut, den gör ont, den krånglar, den kurrar, den drar ihop sig. den måste få slappna av.
gaser
gaser. jag kan tycka att nu har jag ätit så pass bra och regelbundet så pass länge att min mage borde ha vant sig.
men icke.
den krånglar, krånglar hela tiden. den blir uppblåst av minsta sak (framförallt av mjölk, bönor, kött och grönsaker) och gör ont och låter och är antingen lös eller hård och är så otroligt gasig.
jag har varit vegetarian i 6,5 år så vissa gaser är jag van vid, och jag är laktosintolerant så jag är van vid att ha en jobbig mage. men det har ju blivit så mycket värre.
numera är det värsta grejen om jag INTE har en uppblåst gasig mage. om det går några timmar utan att jag behöver prutta. det naturliga för mig är att gå runt och prutta vilket jag knappt märker längre, jag märker bara av det här med pruttandet när jag är med en vän och får ont i magen och fattar att juste fan, nu har jag inte pruttat på ett tag. för jag vågar inte alltid prutta offentligt. men det är nästan oundvikligt många gånger, det är katastrof vilken mage man får stå ut med.
och det kommer väl vara såhär ett bra tag framöver.
många jag känner har pga anorexi fått magproblem senare, t.ex. ibs och halvtaskiga tarmar. och det är jobbigt, det suger när man försöker känna sig så ren och fin hela tiden, när man helst av allt inte skulle behöva bajsa rapa äta ha mens svettas, och sen behöver gå runt och prutta. det är jobbigt för antingen har jag så ont i magen att jag knappt kan stå upp och min mage står ut som på en gravid, eller så får jag försöka smita iväg för att låta gaserna komma ut, och lättare sagt än gjort.
men jag får väl skylla mig själv. jag har försummat mina tarmar, min mage, min tarmflora, mina organ. så nu krånglar de och vet inte vad de ska göra av allt konstigt som plötsligt kommer ner i magen.
förändringar
visst känns det jobbigt när jag tar på mig min (dyra) whyred klänning och känner att den stramar åt. den sitter åt där uppe, den känns inte lika lätt som den gjorde för ett tag sen. min fina klänning. satt med den idag men var tvungen att åka hem och byta för det kändes för jobbigt.
jag har varit beredd på det här.
jag har till och med köpt en body-klänning i två olika storlekar en gång. en som passade då, och en som kommer passa snart.
men det är tungt ändå.
plötsligt blir man så medveten om allt. medveten om förändringarna. det kroppsliga beviset på att saker händer.
och även om det är positivt så känns det inte så positivt.
men det är då man ska tänka: jag är sjuk i huvudet. helt sjuk. och jag tänker inte lyssna på mina sjuka övertygelser och sjuka tankar. jag kan lyssna på mina tankar när jag blivit botad.
och så dricker jag en krämig sojalatte på det.
jag vill vara kvinna inte barn
sorgen
och nu har jag lämnat den siffran. den här vikten som jag så envist vägrat släppa sen dagvården i september.
och jag kommer aldrig mer väga den siffran. jag kommer aldrig mer få se de siffrorna på vågen.
hejdå goodbye och tack för de här månaderna men nu kan du visa dig för någon som är 12 år och inte 20.
jävla våg.
jag och min mage
det vore så skönt om magen kunde samarbeta så jag slapp den extra ångesten efter mina måltider som magproblemen innebär. och inte behöva sitta med en värmekudde efter maten.
och den fattar typ inte. min kropp fattar fortfarande inte. den har blivit mycket bättre på att avgöra vad den vill ha, hunger och mättnadkänslorna börjar komma tillbaka (hungerkänslor är tillbaka men mättnaden är helt fucked fortfarande) men jag kan fortfarande inte lita på min kropp.
och jag tycker det är så otroligt att andra människor känner av vad de behöver - om det är en stadig lunch eller bara någon macka till mellanmål eller en chokladkaka. att de känner av vilken måltid som kommer härnäst. att de kan äta en cafemacka till eftermiddagsmålet och sen ta mindre till middag. att andra inte behöver följa klockan för att veta när de ska äta och inte behöver följa ett schema för att veta hur mycket de ska äta. det låter så konstigt. har det någonsin varit så med mig? har jag kunnat veta? känna av att maten inte varit tillräcklig och jag behöver ett knäckebröd till, eller att jag ska ta en tallrik yoghurt med flingor istället för choklad, eller äta en glass istället för mackor, eller att jag behöver en middag istället för mellanmål.
ja, det har jag ju. jag har ju varit en normalt fungerande människa som ätit efter vad magen, ögat och hjärnan vill.
känns bara väldigt långt bort.
