rébellion des hormones

när det inte längre syns utanpå känns det så mycket inuti.
och det är svårt när man inte längre kan visa utan ord utan måste förklara med meningar.
det kan vara svårt att motivera att fortsätta när man inte längre är uppenbart underviktig.
"varför måste du hålla strukturen fortfarande, du äter ju bra?"
och det enkla svaret är: jag måste hålla strukturen för att inte falla tillbaka.

för jag har inte råd att rubba på strukturen, då kommer tankarna igång. jag har inte råd att förlora 1 kg för då är jag plötsligt i undervikt, jag har inte råd att hoppa över ett mål för då sätter sjukdomen fast sina klor i mig. jag har inte råd att vara spontan och flexibel, än. men det kommer. det kanske tar ett år och jag måste följa strukturerna och äta regelbundet och tillräckligt, men då får det vara så. jag tänker inte bara messa till det igen. jag har en sjukdom och kan få återfall om jag inte kör på enligt ordinationer. har jag kommit såhär långt med allt jävla kämpande, ångest och tårar så ska jag bannemej köra fullt ut. jag tänker inte ge mig tills den dagen då jag kan säga: jag är nöjd med min kropp, är fin och duger.