rébellion des hormones

idag tog jag på mig min nya bikini. la mig på en gräsmatta. i bikini. och åt en glass. min favoritglass. och vet ni vad? det kändes helt okej. mer än okej. jag mådde så bra, det var så härligt att jag inte ens orkade tänka på hur "stor" jag är eller att senast jag legat i bikini i solen har man kunnat se mina revben.
nu gör man inte det, nu har jag nått minimumgränsen för normalvikt, och visst har det varit tufft i veckan, men nu har det gått några dagar och det känns okej. mer än okej. jag låg i solen och kände mig så normal. så fri.

och när jag var påväg hem i shorts och linne, visade mer kropp än jag gjort det här året, så kände jag mig snygg. jag kände mig fan vacker! jag kände mig som en normal, vacker kvinna. mina armar är vackra, mjuka och helt normala, mina ben är vackra och min lilla mage är fin med höga shorts som markerar midjan. jag kände att jag utstrålade vackerhet och stolthet, inte som förut när jag var mager men inte hade någon utstrålning alls och ändå inte såg vacker ut fastän jag hade min "idealvikt".

jag känner mig fin. och det är en helt underbar fantastisk förvånande känsla. och nu ska jag surfa på den känslan ett jävla tag för jag är så lycklig över att få känna mig fin. det har hänt väldigt sällan, och det är först nu känslan också kan vara berättigad, det är ju såhär jag ska tycka om mig själv, i en normalviktig vacker kropp. kanske ett par kilon till, men jag är normal och det är fan bra. och det var inte ett dugg farligt att våga ligga i bikini. jag hade sån extrem ångest hela veckan över att det blivit sommar och man måste vara lättklädd. men vem fan bryr sig? ingen vet om att jag har gått upp i vikt runtomkring, ingen vet förutom jag. jag vill inte att folk ska glo för att jag är smal, jag vill att de ska kolla för att jag är vacker. i andras ögon är jag helt normal, smal men normal.