rébellion des hormones

idag stötte jag på en tjej som var inlagd samtidigt som jag. och såg ut som ett skelett. hon är den magraste människan jag kramat om. hennes leende nådde inte ögonen och jag visste inte vad jag skulle säga, jag ville inte fråga "hur är det?" för det var så uppenbart att det var riktigt jävla skit. jag blev väldigt uppriven och var förvirrad i huvudet. var just påväg att käka lunch ute.
men så slog det mig att herregud vad långt jag faktiskt kommit. vi var inlagda samtidigt och jag skulle lika gärna kunna stå i hennes skor. istället står jag där med några storlekar större kläder och är åväg att äta ute på restaurang och ta bröd till maten och äta upp allt och känna att det är helt naturligt. istället kan jag gå ut och träffa vänner och skratta på riktigt.
jag insåg plötsligt att jag kunde ha sett ut som hon nu men istället tog jag den tuffa vägen och kämpade på som fan. jag menar inte att det är lätt att vara sjuk, men det är fan jävligt svårt att börja äta och kämpa för att bli frisk, och ibland känns det som att det skulle vara så mycket lättare att gå tillbaka till de gamla "trygga" ätstörda mönstren.
men inte.
för jag vill inte stå i hennes skor.
jag vill kunna njuta av livet.
jag vill bli frisk.
och det här måste jag påminna mig om varje dag. jag ska inte behöva träffa någon annan för att inse hur långt jag kommit. jag måste lita på mig själv och tro på mig själv och tro på att jag gör rätt och att jag gör det jävligt bra, och det är inte lätt. det ser lätt ut utifrån, men inifrån är det en oerhört kamp, och inget som sker under en dag.

jag är påväg. helt enkelt. jag är inte framme men jag är längre fram, mycket längre fram. små eller stora steg - så länge man kommer framåt är det bra.