rébellion des hormones

det svåra är inte direkt att fortsätta äta. för jag vill aldrig mer svälta mig. det är inget alternativ längre. ibland får jag panik över att jag inte kan blåsa bort ångesten genom att ta ett äpple istället för ett ordentligt mellanmål. men jag vill ju inte få bort ångesten genom att skada mig själv.
men ibland är det ändå svårt. när schemat rubbas, när strukturen inte fungerar. helgerna är svåra eftersom jag försöker anpassa mig till ett friskt liv, gå ut, sova längre, inte ställa alarmet. och det rubbar min struktur, och en rubbad struktur sätter genast igång tankarna. jag känner det direkt, det är något som klickar till i bakhuvudet nära nackfästet. det är där det sitter. och därifrån sprider sig en känsla, en sån känsla som jag har varje gång jag låter ätstörningen styra. nu för tiden känner jag igen känslan mycket bättre eftersom den är där mycket sällan - jag tvingar bort den helt enkelt, ätstörningen får inte styra.
men nu känner jag återigen av den. jag blir orolig, ångesten tar tag i mig och tankarna snurrar igång. som ett kugghjul. det är skrämmande, för jag brukar inte ha såna tankar, men så fort strukturen har blivit störd blir tankarna störda. och plötsligt måste jag återigen motivera varenda måltid, motivera varje tugga, påminna mig om varför jag fortsätter äta, påminna mig om varför jag behöver äta det jag äter, varför det inte gör något att jag åt mycket lösgodis. jag måste motivera och det är väldigt utmattande.
imorgon börjar strukturen igen och det är skönt, jag behöver inte motivera, inte tänka så mycket. jag vet mina tider, min kropp vet mina tider, och det är bara att köra på. för det är så tröttsamt att behöva motivera varje tugga. det har jag lämnat bakom mig och jag tänker inte låta det ta över. det ska vara något naturligt att äta ordentligt, inget man ständigt behöver förklara och rättfärdiga för sig själv.