rébellion des hormones

för exakt ett år sen hade jag sovit min första natt på avdelningen.
jag var så sjuk, så sjuk att jag fortfarande faktiskt inte förstår. jag hade inte extremt lågt bmi, men i kombination med min panik och depression gick det bara utför och jag klarade mig inte själv och fortsatte rasa i vikt.
jag tror att man kan nå en punkt då förändringar inte finns på kartan. jag ville ju bli frisk redan då, men jag klarade helt enkelt inte av att göra förändringar. de jag gjorde var så minimala och mitt liv var så inrutat och strikt att även om jag åt lite mer rasade vikten för varje vecka. jag klarade inte av att ta till mig något, jag klarade inte av att kämpa på riktigt, jag såg inga lösningar. jag behövde andra som gjorde det åt mig.

efter avdelningen har det hänt mycket, jag har varit på många ställen, jag har haft olika behandlingar, olika personer att prata med. men jag har kommit fram till att det faktiskt är jag själv som måste göra det. jag kan inte förvänta mig att min behandlare ska fixa problemen åt mig. jag måste faktiskt komma på själv hur jag ska göra, med hjälp av min behandling. jag kan prata om problemen, få upp de till ytan och få tips på hur jag ska hantera saker och vilka förändringar jag ska göra, men sen måste jag verkligen göra det själv.
jag kan inte ta upp varje litet tvångsbeteende eller tvångstanke och tro att någon annan ska lösa det. jag måste förändra det själv. mycket av tvånget har faktiskt försvunnit i samband med att jag börjat äta, men det finns så mycket som inte är relaterat till maten. och jag måste ta tag i det själv. jag har alltid tänkt att jag ska prata med en terapeut och då löser sig allt. men terapin är bara ett hjälpmedel för att vädra sina tankar, grovjobbet måste man helt enkelt göra själv. man måste våga själv, man måste göra förändringar själv, bryta invanda mönster själv. sen kan man ha någon att luta sig bak mot och gråta bredvid och berätta allt för, men det är man själv som ska handla.

att skriva här är ett sätt att få ner mina tankar och min motivation, för det är klart jag inte alltid är såhär stark och positivt inställd till att bli frisk. men genom att skriva ner det och förklara så övertalar jag mig själv mer och mer. det är en sak att tänka i huvudet allt man vill göra och hur man ska kämpa, men skriver man ner det kan man formulera det både för sig själv och andra. jag behöver upprepa mig själv, jag behöver skriva ner att man behöver ha normalvikt för att kunna må bra. jag behöver påminna mig själv om det varenda dag. och jag påminner mig själv och er som läser, och det känns oerhört tryggt att jag inte är ensam.
för helvete vad ensam jag känner mig. det känns som att ingen i hela världen kan förstå hur jag känner och tänker. ingen. och jag kan helt enkelt inte förklara. ibland känner jag två motsatta saker samtidigt. ibland längtar jag efter god mat, ibland vill jag dö för jag orkar inte äta. ibland äter jag asmycket godis, ibland har jag ångest i flera dagar över en bulle. ibland tycker jag livet är fantastiskt, ibland känner jag mig så äcklig att jag vill skada mig själv. det är så komplicerat och diffus att det går inte att förklara och det känns som att jag är den konstigaste människan med de konstigaste problemen på jorden.
men det är jag inte. det finns så många som kämpar med samma tankar och känslor. det är så många som kämpar hårt för ett bättre liv. så många som egentligen skulle förstå mig helt och hållet även om de inte heller kan förklara i ord eller skrift.