rébellion des hormones

jag måste bara säga att jag är så jävla tacksam.
alltså jag tänker inte sitta och ljuga och säga att jag tycker om min kropp eller trivs med mina nytillkomna kilon, men trots att det vissa stunder är hemskt är jag tacksam. jag är så glad att jag fått livet tillbaka och att min kropp börjar bli normal. det är värt det. även om jag kan känna mig jättestor och kan sitta och vara ledsen över det och ibland t.o.m. längta tillbaka och önska att jag hade stannat kvar i svältträsket så känner jag mig så otroligt stolt över att jag kämpat och fortsatt att äta även om jag behövt gå emot allt jag jag känt varit "rätt".

för jag har fått mitt liv tillbaka. jag var nyss och handlade och jag fick bära hem kanske 8 kilo, kattsand, kattmat, mjölk, grejer. och två saker slog mig:
1. jag köpte det JAG ville ha
2. jag orkade bära hem allting, orkade gå uppför trapporna, blev andfådd men jag orkade. jag behövde inte stanna upp flera gånger och panikandas, jag behövde inte vara rädd för att mina armar skulle slitas av (alltså jag var faktiskt rädd för det förut när jag bar på saker, att mina armar skulle gå av för de var för smala), jag behövde inte få panik över att jag skulle tuppa av. jag orkade konka hem på allting! min kropp orkar! jag orkar!

tack hej nu ska jag äta hemmagjorda müslibars.