virrvarr
ibland har jag svårt att avgöra vad som är jag och vad som är sjukdomen. eller om det är både och?
nu när jag äter ordentligt och alltmer börjar närma min normalvikt kommer det tankar, men tankar som inte finns pga ätstörningen utan som känns bekanta och faktiskt funnits så länge jag kan minnas. sen jag var 9 år och gick i tvåan och för första gången tänkte: jag är tjock.
och jag menar, för mig är det ju inte nya tankar som tillkommit, utan de har varit en del av mitt sätt att tänka. tankar som fått mig att dölja min kropp, inte sitta på knän (så de inte breder ut sig, kommer ihåg en gång i trean när jag satt med en tröja på benen för jag ville inte att killen jag var kär i skulle se hur breda mina lår var, jag var förfan 10 år) aldrig duscha tillsammans med de andra, försöka ha täckande kläder, ha tankar om att bara skära bort allt fett. jag har haft perioder då jag inte brytt mig så mycket, hittade min dagbok från 2005 och där skriver jag att jag skiter i om mina ben är lite för stora, jag är bra som jag är. men sen några veckor senare har jag skrivit upp en lista på saker jag måste göra, bl.a. sluta äta choklad och godis.
så även om jag inte haft en uttalad ätstörning har jag försökt hela tiden. försökt ändra mig själv och min kropp.
och det är inte nya tankar utan ingrodda tankar som varit där och påverkat mig hela min uppväxt.
hur fan ska man kunna avgöra vad som är JAG och vad som är ÄTSTÖRNINGEN och vad som beror på en SKEV SJÄLVBILD och vad som är DEPRESSIONEN? eftersom alla är mina tankar, allt pågår i mitt huvud.
det är helt främmande för mig att tänka "fan vilken snygg kropp jag har" när den är i normalvikt. det är totalt främmande att våga visa upp den, våga klä mig i vissa kläder, våga tycka att jag är snygg, våga känna mig kvinnlig och vara stolt över min putande mage och snuddande lår. det har aldrig funnits i mitt liv.
jag är rädd. hur gör man? hur förändrar man sina ingrodda tankar som nästan känns medfödda? ändra tankescheman totalt och börja tro på att man är fin och bra och snygg och kvinnlig och att man duger?
jag vet att jag kommer kunna bli frisk från ätstörningen. men betyder det frisk från de där tankarna som funnits i flera flera år? betyder det att de också försvinner? tankarna som inte har något med just mat att göra?
vad är jag och vad är de sjuka tankarna?
jag har tillagat rött kött för första gången idag. tog med händerna. det har jag aldrig gjort. sen efter middagen gick jag och duschade. och tänkte alla de här tankarna och jag klappade mig själv på kroppen, tog på armar och mage men på ett fint sätt, försöka bli vän med det mjuka. jag ska testa att faktiskt vara snäll mot min kropp. kanske händer det ingenting, kanske hjälper det. jag vill testa det nya. jag har testat att äta och övar fortfarande, men jag måste testa att ha ett nytt förhållningssätt till min kropp. smeka den, låta den ha det mysigt, klä den fint, låta den vila i en mjuk säng, kräma in den med en doftande lotion, lyssna på den. behandla den på ett sätt som jag inte gjort på 20 år.
Men gud, kvinna!
varför har du inte sagt innan
att du bor i sthlm, hehe!!? ;)
haha, lite lustigt, för när jag va ute
idag så gick jag o tänkte på att det måste
ju finnas NÅN mer som är i typ liknande sits
som jag, även om den inte har en Äs, som ändå
e hemma om dagarna o som bor i sthlmsområdet??!!
och så skrev du detta nu!
KLART JAG VILL FIKA NÅN GÅNG!!
Förr hade det varit typ omöjligt, eller
jaa...ok VISSA tider (!) då, hehe,
men NU är jag bara glad, som sagt, om jag
får komma hemifrån o träffa nån o prata o fika lr nåt trevlig aannat än bara va hemma!
Vilka veckor vet du att du e hemma?
det e bara när jag "bara e hemma" såhär som jag
följer tiderna, eller bestämmer tiderna bara för att dagen ska bli någonlunda bra o passa mej o Bella
men skillnaden nu är att jag klarar av att planera om n'r det behövs isf. om man ska iväg nånstans o anpassa det efter det och inte tvärtom.
Asså mitt liv o livsstil ska styra maten, maten ska inte styra mitt liv! =)
Sen måste jag bara säga att det du skrev här i ditt inlägg om det du tänkte när du va 9 år om dina ben osv o dt du skrev i din dagbok - asså, det där e typ JAG då också!! och det där me att låren snuddar vid varandra...kan säga att mina börjar närma sej...
läskigt (konstigt nog!!)!
Hör av dej när du vill träffas! =)
KRAM!!!
(och tack för att du förklarade för den anonyme om att jobba! kunde inte sagt det bättre!!)
Det där du skriver om att alltid ha velat ändra och aldrig varit nöjd känner jag mycket väl igen. Jag var alltid större än mina vänner, kände mig klumpig, äcklig och ful redan på dagis när jag var runt fyra. Känns som att hela mitt liv har snurrat kring en strävan mot att stundom acceptera kroppen och stundom kämpa hårt för att ändra den. Vet verkligen inte hur man ska acceptera kroppen fullt ut i varje stund och inte bara 1 gång om dagen (för dit har jag i alla fall kommit).
jag har inga svar på dina frågor, men jag tror att du är på god väg ändå att bli vän med dig själv. och som jag sagt innan blir jag på något sätt glad och stolt, det är fint att se någon som iallafall försöker älska sig själv, för på ett sätt är det så mycket lättare att hata sig själv. jaja. ingen märkvärdig kommentar men ville bara visa att jag fortfarande läser och berörs. ta hand om dig!
Hej Vanja!
Tråkigt att läsa att du så länge fått tragglas och brottas med elaka och nedvärderande tankar om dig själv. Eftersom tankarna är någonting som så länge funnits där inom dig, som skavt och irriterat, som nedvärderat och sårat, så tror jag även att det säkert kan ta ett tag att närma sig allting.. att ta sig vidare. Jag är däremot helt övertygad om att det GÅR och att du KOMMER greja det bara du ger det tid och en hel del energi! Eventuell kan det även behövas en hel del hjälp på vägen. Går du redan nu och pratar med någon, som du känner kan vara ett bra stöd på vägen?
Ta hand om dig och ha en finfin helg!
kram
