rébellion des hormones

jag kan inte riktigt hantera stress. jag vet inte om det beror på anorexin men jag blir stressad och orolig så fort jag har mer än två saker inplanerade en dag. det blir liksom för mycket i huvudet.
jag måste däremot jämföra mitt liv nu och mitt liv när jag var sjuk. det är fantastiskt. helt otroligt att jag kan komma hem vid tiotiden helt slut och utmattad och gå och lägga mig. att ha ätit alla måltider förutom frukost någon annanstans än hemma. att ha gjort en massa saker, varit social, utfört saker, gått på stan, varit på aktiviteter.

det här hände inte när jag var sjuk. jag var mest hemma, jag klarade inte av att planera något alls mer än några få saker i veckan med mammas hjälp. jag kunde inte göra det klart i huvudet, allt blev en röra, så det gick liksom inte. ibland gick jag ut, men brukade åka hem tidigt för min kropp klarade inte av det. och jag var tvungen att planera så otroligt mycket. skulle jag sova hos någon (och det var bara en person jag kunde sova hos och där jag visste vad som fanns och köpte med havregryn och kanel) var det ett enormt arbete. behövde tänka på näringsdrycker och släpa med hundratals saker.
en av mina värsta nätter var när jag bestämt att jag skulle sova över hos en barndomsvän. jag hade panikattacker hela natten och var vettskrämd att vakna försent så frukosten blev sen.

jag har fortfarande väldigt svårt att sova över på ställen jag inte känner till väl. men det går inte ens att jämföra. tänk att jag blivit mer fri än när jag försökte bli fri från mat. då var jag helt låst och hämmad. nu kan jag göra en massa saker, även om jag ibland blir överstressad. men det blir bättre och bättre och jag klarar av så otroligt mycket mer. det krävs lite mer energi, men det går. jag kan vara aktiv, engagerad och känner mig intresserad av mycket. det är otroligt!