ibland händer det
i fredags stod jag inte ut och låg och grät. det kändes som att jag blivit så tjock och stor, som att allt är förstört.
så hopplöst att jag inte kan trivas i min kropp, att det aldrig kommer bli bra.
jag grät inför en person, och erkände varför, sa att jag kände mig tjock och ful. det har jag aldrig någonsin gjort förutom framför mamma. att säga att jag är tjock känns så... löjligt. som ett fjortismantra, så svagt och töntigt. som att man bara vill ha uppmärksamhet.
därför har jag aldrig sagt det framför folk. och jag vet ju att det inte är sanningen.
tyvärr är sanningen och känslan två skilda saker.
sanningen är att jag ser väldigt bra ut och har en jättebra, normal, sund kropp.
känslan är att jag är tjock, dallrig, flottig och ful i ansiktet.
det blir så svårt att veta vad man ska låta sig styras av. det man inte känner men som stämmer, eller det man känner men som inte stämmer?
igår hade jag en fantastisk kväll med god mat, semifredo till efterrätt och utekväll. och det känns så underbart att få må bra på min födelsedag, äntligen. att jag nått hit, att jag faktiskt mår bra på riktigt och skrattar på riktigt.
detta trots att jag dagen innan grät över hur illa jag tycker om mig själv.
detta trots att jag nu sitter och har ångest över oregelbundna måltider och magont.
ångesten försvinner inte bara för att man äter och når normalvikt, men man blir starkare och kan bortse från den. även perioder då det känns som att ångesten tagit över kan jag må bra. allt är inte en svart sörja.
jag är inte alltid glad. jag är inte glad just nu.
men i allmänhet har jag blivit en glad tjej.
ganska skönt att kunna säga det efter 21 år.
så hopplöst att jag inte kan trivas i min kropp, att det aldrig kommer bli bra.
jag grät inför en person, och erkände varför, sa att jag kände mig tjock och ful. det har jag aldrig någonsin gjort förutom framför mamma. att säga att jag är tjock känns så... löjligt. som ett fjortismantra, så svagt och töntigt. som att man bara vill ha uppmärksamhet.
därför har jag aldrig sagt det framför folk. och jag vet ju att det inte är sanningen.
tyvärr är sanningen och känslan två skilda saker.
sanningen är att jag ser väldigt bra ut och har en jättebra, normal, sund kropp.
känslan är att jag är tjock, dallrig, flottig och ful i ansiktet.
det blir så svårt att veta vad man ska låta sig styras av. det man inte känner men som stämmer, eller det man känner men som inte stämmer?
igår hade jag en fantastisk kväll med god mat, semifredo till efterrätt och utekväll. och det känns så underbart att få må bra på min födelsedag, äntligen. att jag nått hit, att jag faktiskt mår bra på riktigt och skrattar på riktigt.
detta trots att jag dagen innan grät över hur illa jag tycker om mig själv.
detta trots att jag nu sitter och har ångest över oregelbundna måltider och magont.
ångesten försvinner inte bara för att man äter och når normalvikt, men man blir starkare och kan bortse från den. även perioder då det känns som att ångesten tagit över kan jag må bra. allt är inte en svart sörja.
jag är inte alltid glad. jag är inte glad just nu.
men i allmänhet har jag blivit en glad tjej.
ganska skönt att kunna säga det efter 21 år.
KOMMENTARER
Skrivet av: Emma
tror det är bra att du tillåter dig själv att må piss, för man mår inte alltid bra tjejen. hur skulle det vara om man alltid var på topp, då skullle de där riktiga glädjestunderna aldrig upskattas som man gör nu! men jag vet också att det är skit tufft, jag har precis samma jobb att acceptera och vi har en lång väg kvar när det kommer till acceptansen med.men huvudsaken är att vi vet att vi lkämpar för ett mål, ett mål om att börja leva på riktigt och älska oss själva för jag VILL tro at det går.
DU ÄR GRYM!
Kramar
Kärlek
