ibland tar man det som finns
i min mage har det brytits ner många godbitar, och mitt blodsocker har fått höjas av nya smaker.
jag har försökt att fjäska för mitt blodsocker, äta när jag behöver det även om det känns som fel tidpunkt och fel saker.
jag har överlevt fastän det varit svårt att fixa lagad mat och definitivt inte varje dag. ändå har jag fått i mig tillräckligt, och även om det maler lite i huvudet nu att jag levt mycket på nachos och choklad så får det vara så.
så är det i normala livet.
man tager vad man haver.
och för en anorektiker är det jävligt viktigt att det ska finnas så man kan ta det man faktiskt behöver, men för en nästintill frisk (snart) tjugoettåring ska det fungera att vara spontan och använda fantasin.
OCH NJUTA AV LIVET.
det mest fantastiska är att få skratta från hjärtat tillsammans med någon som får en att känna sig helt glad i hela kroppen tillsammans med choklad och en flaska vin.
Så grymt bra gjort av dig! För precis som du skriver: normala människor anpassar inte hela sitt matintag efter vad vad som är nyttigt och hälsosamt, utan oftare efter plånbok och vad som finns tillgängligt. Att detta inte är optimalt näringsmässigt skall man SKITA i. Ät, njut och se hellre till att man kanske kan äta något bättre vid ett annat tillfälle då det lämpar sig bättre. Inga förbud. Inga tvång. En del av friheten som kommer med bekämpningen av ätstörningar är just att kunna vara flexibel och inte ha några strikta matregler.
Heja dig! <3
Håller med Sofie.
Ibland får man ta vad ma haver.
Själv försöker jag att inte låsa fast mig vid måltiderna eftersom det får mig att känna mig sjukare än vad jag kanske är.
Försöker experimentera lite för att hitta den matplan som är optimal för mig.
Vilket naturligtvis inte får betyda att man äter mindre än man behöver.
En vän, vin och choklad. Vilken oslagbar kombi!
Kram på dig!
Du är fantastisk!
Svar: Ja du, jag önskar jag kunde säga att det är lätt, att jag gladeligen går upp i vikt för den lilla underbara saken i min mage. Men så är det inte. Tanken på vikt uppgång skrämmer skiten ur mig. Jag har undvikit vågen ett tag, men magen växer och det är klart det är jobbigt. Jag vill så gärna vara glad för magen, men det är tufft! Men jag äter, det finns inget annat val, jag tänker inte vara så självisk att jag lyssnar på sjukdomen och kanske skadar barnet. så det är bara att kämpa på, äta när man är hungrig- vilket är i princip hela tiden nu. Oc sen försöka acceptera att så här är det, det är en del av livet och min kropp kommer tillbaka.
Vill bara säga att du är grym! Läste din blogg ganska mycket i våras, och det var dels med hjälp av den jag faktiskt vågade ta hjälp till slut.
Tack!
