lägga sig i
och det räcker att jag vet att jag vet bättre. jag behöver inte övertyga andra. jag har själv varit där. trott att det fungerar att ta bort vissa livsmedel. att bara jag slutar äta sötsaker går jag ner i vikt. jag trodde ju själv det som alla andra tror. men jag lärde mig den hårda vägen och vet bättre, och det räcker att jag har den kunskapen.
jag är en sån som känner ett ansvar så fort jag tror att jag skulle kunna hjälpa andra med min kunskap. därför vill jag lägga mig i. jag vill ju att de ska veta att det inte är som de tror.
det enda jag lägger mig i är om någon helt absurt vill gå ner i vikt. jag blir för arg. som min klasskompis. hon är helt normal, kanske lite mulligare än genomsnittet, men fortfarande normal. hon behöver inte banta med andra ord. det hon skulle kunna göra är att äta mer regelbundet och ordentliga måltider. men istället dricker hon lightläsk och äter inget som anses som "onyttigt" och dricker smoothies och äter mackor.
det fungerar ju inte så, och det kommer bara slå tillbaka på henne. sen när fungerar det att äta mackor istället för lagad mat?
en diet fungerar ju naturligtvis inte om den inte är hållbar, och hur hållbar är en diet som förbjuder livsviktiga LIVSmedel eller gör att man tappar humöret och är hungrig hela tiden? hur ska det vara hållbart att aldrig få äta det man tycker är gott? och även om man går ner i vikt - var i helvete ska man få alla näringsämnen ifrån om man valt bort en massa livsmedel?
jag kan inte övertala för det räcker med att övertala mig själv. men jag tar illa vid och säger ifrån.
tyvärr är bantning oftast ett symtom. jag kan inte förändra personens självkänsla. och bakom all bantning av normalstora människor ligger en dålig självkänsla. ingen ska komma och säga att en person med normalt bmi som börjar banta har en bra självkänsla. det var därför jag valde att inte lyssna till mitt sunda förnuft, det skulle inte ha hjälpt med en arg expert som sa åt mig att jag ska äta enligt tallriksmodellen, inte när min dåliga självkänsla tagit över. jävla dåliga självkänslor.
Åh ja, jag har väl också förbjudit mig lite att lägga mig i. Eller liksom, jag kan inte, för det skulle bara bli konstigt. Förut behövde jag inte, då levde jag i min lilla minimala vänskapskrets bestående av fyra personer inklusive mig, där två av oss hade ätstörningar. Men vår vänskapskrets var i alla fall isolerad, vi (eller snarare de andra två) pratade inte om sånt där för det kunde vara skadligt. Men nu, på gymnasiet, i en ny klass med vanliga "friska" människor där det är helt normalt att prata om hur mycket man har gått upp i vikt, hur lite man ska äta eller hur tjock man känner sig så känner jag mig helt galet förvirrad. Jag vet inte om jag tar åt mig eller påverkas, men när någon säger att den känner sig tjock eller sådär så blir jag helt mållös. Jag vet inte vad jag ska säga. Det blir bara nåt mesigt "neee, det är du inte alls". Och jag vet att det nog inte alls hjälper, för det skulle aldrig hjälpt mig. Men jag menar. Om jag nu skulle försöka förklara för den där personen hur mycket den duger som den är och sådär, då skulle jag helt klart på något sätt avslöja mig. jag lyckas alltid göra det. Och det vill jag inte, jag vill inte att de ska veta. Det skulle bli så himla konstigt då.
Och ja, pannkakor är gott! Det kan ingen i hela världen säga att det inte är, framför allt ingen jäkla ätstörning! Hoppas du får en fin kväll, eller borde jag kanske säga god natt? :)
Jag försöker också med det där, sjutton vad svårt det är! Det är liksom omöjligt att inte lägga märke till andra och hur de tänker, och att vissa inte har ett känslomässigt förhållande till mat! Eller alla dessa bantningskurer, suck liksom.
Jag vill också ha byxor! Har alltid kjol nästan och jag tycker iofs det är allra snyggast, men snart blir det ju kallt haha! Tror jag ska köpa ett par riktigt snygga jeans jag trivs i, det blir ju alltid lättare när man känner sig fin. Fasen, andra har ju tighta kläder trots att de inte är pinnsmala, varför inte vi liksom? Dumma dumma tankar!
Stora kramar kloka du!
Hej. Tycker att du skriver så kloka och inspirerade saker :) får man fråga hur länge du har varit sjuk och? Är det något idag som du inte klarar av att äta?
Fortsätt kämpa
Du har så rätt, att försöka hålla sig utanför konversationer om mat, träning och vikt är i princip omöjligt. Man kan försöka, jag brukar tex, när jag är med folk jag känner säga till när folk börjar prata om sånt, säga att jag vill inte prata om sånt och vill inte lyssna för det blir bara jobbigt. Men vissa förstår verkligen inte, ännu värre är det när någon i ens familj/närhet bantar och håller på med massa idiotiska saker och pratar om det vitt och brett och vill ha tips och råd på hur man går ner i vikt. Man får försöka undvika det, så långt det går. Kämpa på Agnes, du är stark!
bra skrivet. nej, jag blandar mig inte heller i de diskussionerna. det känns bara som att det blir fånigt tillslut för vad jag än säger kommer ingen riktigt bry sig. har man bestämt sig för att lita på en diet och vad som är nyttigt respektive onyttigt lär man nog inte ndra sig förrän erfarenheten visar annorlunda.
precis som jag också går och tänker på det. det vettigaste inlägg jag läst på länge. fast vet aldrig hur jag ska förhålla mig när sådana samtal kommer upp, blir galen, vill höra men inte höra och absolut inte lägga mig i. blir så trött på att hela samhället växer upp på detta hjärntvättade sätt.
