rébellion des hormones

mat som är läskigt är oftast så gott! jag brukar tro att det inte är gott för att jag inte tycker det är värt det, inte "värt kalorierna". men så fel jag har! och det enda sättet att fastställa att jag har fel, att sjukdomen har fel, är att bevisa att det inte stämmer genom att äta sådant som känns "dumt" eller "onödigt". har ätit underbar french toast med kanel och riktig socker vilket är en perfekt utmaning för mig som är rädd för allt som är vitt. fantastiskt gott. och att äta direkt ur en ben&jerrys med någon man tycker om en dag man faktiskt bara ska slappa och ta hand om sig själv är underskattat. att sedan avrunda dagen med en gorgonzola pizza och glass till efterrätt - det är vardagslyx. tänk vad mycket så lite kan göra. och inte har jag eller min kropp förändrats av att äta alla de här godsakerna på en och samma dag. det är mer som...en vinst. jag vinner varje gång jag kan njuta av maten. jag är vinnaren, anorexin är förloraren.