rébellion des hormones

så fort jag känner av den där iskalla vinden som viskar att vintern närmar sig kommer ångesten krypandes. jag klarar inte av vintern, jag klarar inte kylan och mörkret. jag har alltid blivit deppig så fort hösten börjat fälla sina löv. det är inte en slump att det var när hösten var påväg mot vintern som jag på allvar började sjukna in i anorexin.
och nu när jag kände den här isande vinden som blåste ända in i benmärgen började ångesten komma fram, den här speciella vinterångesten. men jag började tänka.
tänka på förra vintern. den var ju inte så hemsk, fastän jag var sjuk och underviktig och frös otroligt mycket. men den var inte så fruktansvärd som jag hade trott. varför? jag tror att jag någonstans inom mig hade bestämt mig för att bli frisk, för att inte ge upp. även fast jag var sjuk så vågade jag lätta lite på trycket och på så sätt må bra vissa stunder. och i takt med att våren började krypa fram började också min tillfriskningsprocess. jag lät inte vintern förstöra mer, utan byggde upp mitt garde redan under vintermånaderna.
för egentligen, varför ska jag låta vädret bestämma mitt humör? hur konstigt är inte det? kylan och mörkret kommer vi inte undan, det är ett faktum, flera månaders väntan till våren. men ska man då låta sig tas ner? eller ska man istället stå upp och göra det bästa utav det?
deppa kan man göra i krissituationer. men när omständigheterna inte går att ändra på (och faktiskt återkommer år efter år) måste man mobilisera sig. ta det goda ur det dåliga.
jag tycker om att undvika saker, och alla som har en ätstörning vet hur man ska undvika. men istället för att undvika mat eller socialt umgänge eller vad det nu är man undviker, så kan man undvika det som skadar en. jag kan undvika att vistas ute mer än nödvändigt när det är mörkt och kallt, och istället mysa ner mig med värmekuddar, ljus, vänner, te. jag kan välja att göra saker inomhus och försöka vistas ute under soltimmarna.
de små sakerna spelar ofta väldigt stor roll.
och det absolut bästa man kan göra, vilket antagligen lättade upp hela vintern för mig, är att resa bort. har man möjligheten, pengar och lite tid, är det värt det. en kort eller lång resa - bara det är sol och värme. min resa i februari förändrade faktiskt mitt liv, det var en otrolig utmaning att som ätstörd underviktig resa iväg i tre veckor till ett fattigt land där mat inte är någon sorts njutning, men jag blev några stadier friskare. och när jag kom hem hade jag samlat på mig så mycket d-vitamin och solsken att jag klarade av den långa strapatsen att verkligen bli friskare.
allt dåligt går att vända till något gott, det är jag helt övertygad om. inte helt och hållet, och vissa saker lättare än andra, men till och med anorexin kan leda till något bra. nu kanske någon tycker att jag är helt dum i huvudet, men jag är "glad" att jag blev anorektisk, eller kanske glad över att jag vågade börja kämpa emot det snarare. utan anorexin hade jag inte blivit den jag är idag, jag hade inte fått så mycket kunskap om mig själv och andra, och jag hade aldrig blivit så stark och säker. det värsta som har hänt i mitt liv har jag lyckats, till stor del, omvända till något positivt.