rébellion des hormones

ibland märker jag av friskhetstecken. det ploppar upp lite då och då, utan att jag tänkt på det.
i fredags satt jag på lunchen och åt. försökte tänka på att äta lugnt och tugga eftersom jag börjat skynda i mig maten för att få det vara över.
en vän skulle skynda till bussen och sa när hon ställt sig upp och kollade vilka som skulle med bussen "vad mycket mat du tog".
jag kollade ner på min tallrik och undrade vad det var som var så mycket. all sallad kanske såg mycket ut. eller var det poatisklyftorna som var lite utspridda och tog plats? hon kunde väl ändå inte mena att det var mycket med två biffar liksom.
jag fortsatte i alla fall äta. sa ingenting. det var en perfekt tallrik mat, med allt det min kropp behöver för att må bra. jag brydde mig verkligen inte.

för ett år sen hade jag tagit några tuggor till sen gått och slängt allt. jag skulle minsann inte vara någon som "åt mycket". det var ju det som eggade mig i början, jag ville vara en lillätare, en sån som inte behövde särskilt mycket i magen.

nu är jag en normalätare. det är bäst av allt. att äta tillräckligt. jag äter varken för mycket eller för lite. och det vet jag.