sluta snacka
det känns väldigt lugnande att andra tycker och känner som jag. den här gånger är det ju inte något negativt att det finns fler. känns bra att veta att andra också är över bmi 19. alla verkar eftersträva att ligga preciiis på gränsen till vad som är sunt, med risk att falla tillbaka närsomhelst. bmi 19 är gränsen. inte det normala. dessutom är det bara en siffra. så länge man försöker eftersträva en viss vikt eller ett visst bmi sitter sjukdomen kvar. det bästa att göra är att släppa på tyglarna. (och magda jag är så otroligt stolt över dig!)
precis som jessica kommenterade tycker jag också att många ätstörningsbloggar handlar om tjejer som kämpar och kämpar, äter massa godis och choklad och stoooora mängder mat men som ändå inte "lyckas" gå upp i vikt.
jag vet att det faktiskt är svårare än vad man tror att gå upp i vikt. jag har ju själv fått gå den helvetesresan. men helt ärligt, är det inte så att det är en själv som gör det fruktansvärt svårt? genom att inte äta tillräckligt, genom att kompensera på luriga vägar?
så fort jag på riktigt vågade lyssna på min behandlare och äta som jag skulle och sluta träna bort något började jag gå upp i vikt. innan hade jag "kämpat" med vikten. dvs, allt jag åt kompenserade jag bort, eller så åt jag alltid i underkant. det är klart att det inte går då.
jag kan erkänna att jag inte gjorde som jag lärde. ibland gör jag inte det nu heller. det är så lätt att prata, säga saker, veta hur andra ska kunna må bra. men när det kommer till en själv... nja.
kanske stämmer det med alla de som verkar äta bara godis och choklad och massa fet mat hela dagarna men ändå tappar vikt på sina viktmätningar hos terapisten, men jag mår dåligt av det, och jag har väldigt svårt att tro på dem. man kan äta rätt mycket godis, man kan äta rätt mycket mat utan att gå upp i vikt. men då vet man också hur mycket det är. då ska man inte säga att ojsan hoppsan nu råkade jag gå ner igen.
kanske är jag orättvis. jag menar inte att trampa någon på tårna. jag vet hur det är när vikten är som ett lotteri, man tror man äter så jävla mycket men så går man ner ändå. det var så hela hösten för mig. jag fick utskällningar, jag fick lova att äta utöver schemat, att sluta promenera. men helt ärligt: jag följde ju inte riktigt råden. sen tyckte jag det var så himla konstigt (fast ändå YES!!) att jag inte gått upp ett gram.
sluta snacka, börja käka.
Kollade in på din blogg nu igen och såg att du svarat på min kommentar i ditt förra inlägg! Jag håller med dig. Folk är.. ja, olika. Men svälter man så svälter man.Enough said, detta inlägg var helt enkelt så bra. Önskar att jag kunde ha sett den för typ länge sen. Du skriver väldigt bra! Kram!
E x a k t !
Jag har just kommit till densamma insikten som du här framför. Förut var även jag skrytsam om de "extrema överätningarna som inte ledde till viktuppgång". Men jag kan nu ärligt säga att 100g choklad eller en extra glassportion någon gång i veckan ledde till en viktuppgång. Speciellt inte då kvällsfikat rök i samma veva. Det fanns hela tiden ett ätstört tänk med i mina matsituationer. Visst, efter ett tag kunde jag äta allt. Hur som helst och när som helst. Men det fick ibland följderna att jag såg till att äta mindre innan/efter eller inväntade hungerkänslor. Med hungerkänslor kan man nog inte gå upp i vikt. Inte jag iaf. Går jag hungrig någon gång under en dag - då ligger jag på underskott/balans. Så nu går jag och småäter dagarna i ända. Lite av allt, utan förbud. Allt för att gå upp, slippa sug men samtidigt må bra.
Och plötsligt. 3 kilo sedan jul. Score. Äntligen är jag påväg uppåt. För ja, jag kan ju faktiskt. Tror att vi alla ätstörda kan. Om vi bara vågar släppa taget.
Jag håller med dig till fullo i det du skriver!!!! Har tänkt samma sak när jag läst blogg efter blogg av äs människor som äter massa chocklad och minst ett halvt paket ben&jerry glass varje kväll. Sen är det såå synd om dom när dom inte går upp i vikt utan ner. Börja käka vanlig mat liksom och kanske dags att se över portionsstorleken på på den vanliga maten och huvudmålen? För de lägger ju bara upp en massa bilder på sin glass varje dag....inte någon bild på den vanliga maten..... Jaha, nu fick jag avreagera mig själv lite oxå ;) sen ska jag inte vara någon moralkärring och tro att jag är så mkt bättre än dom eller nått.... Äh, poängen jag vill få fram är att jag håller med dig!
JAAA! Word! Jag känner precis likadant, man kan snacka hur mycket som helst om att man "kämpar" hit och dit, men handen på hjärtat - sen den dagen jag börjat äta ordentligt jag jag inte råkat ut för ett enda mystisktt viktras. Det är en sak när man är inne i en seriös svält och precis BÖRJAR äta, för då brukar ju många tappa lite i vikt. Men när man faktiskt kommit en bit?
Neej, det luktar lite "kejsarens nya kläder" över alltihopa. Ingen vill medge att de går upp i vikt av mat - för inga andra anorektiker tycks ju göra det! Och om man är den enda, måste det innebära att man aldrig var en riktig anorektiker..?
Så sanna ord! Skönt att läsa. :o)
Kram!
Hjälp. Det här var ju inget, verkligen inget annat än klockrent. Shit, du fick verkligen ALLT sagt. Jag håller med till 1OO%, för hur påverkad blir man inte, när man själv "gör rätt", äter sin mat men är livrädd för att äta utöver, när man då ändå går upp i vikt, men de som äter massor av godis, nej "buhu" stackars dom, de gick ner i vikt..
Jag tror alla vet mycket väl vad de håller på med, man råkar inte bara gå ner två kilo, och man blir som ätstörd, tråkigt nog, inte ett dugg ledsen av det heller, jag tror nog snarare det är en fasad, man vill att människor ska tycka synd om en, tycka att man är så liten och smal och bara går ner i vikt hela tiden.
Oj, nu fick jag precis som Amelie avreagera mig lite. Men bra Agnes, skitbra skrivet!
Kram!
du är stark!
Och jag håller med dig
du är stark!
Och jag håller med dig
Kanske är det det jag gör "fel" eller rätt som gör att jag formligen rusar upp i vikt. Jag äter nämligen mat och frångår jag matschemat så är det i nästan alla fall för att ta lite extra mat till middagen eller en extra macka till kvällsfikat.
Jag vill tro att dom som säger att dom kämpar och äter och försöker och vill upp i vikt inte ljuger. Jag tycker egentligen inte alls om att utgå från att folk inte talar sanning och jag vet att jag skulle hata om någon berättade för mig att jag ljög eller inte försökte när jag faktiskt gjorde det men det tar ju inte bort det faktum att jag är..
.. förbluffad? Konfunderad mer tror jag över att det går att äta sådana mängder godis och kakor och glass utan att ens rubba vågen när man är mer eller mindre stillasittande i sitt liv förutom vardagsaktivitet som att gå till bussen och handla och sånt. Samtidigt som jag då som ändå tränar två-tre gånger i veckan, om än lugnt, och följer schemat utan att äta massvis med extra lägger på mig i en rasande takt. Visst är våra kroppar olika och fungerar på olika sätt men ja, konfunderad är jag över hur extremt olika det då är.
För jag är, helt ärligt, ofta mycket avundsjuk på dom som har anledning att äta massa goda saker och ändå inte rubbar vågen eller möjligen smyyyger upp något hg här och var sett över en månad. Jag är för rädd för att äta extra nu med tanke på uppgången och skulle mer än gärna ha en så bra anledning till att få äta mer som att jag behöver det för att gå upp. Jag är ju nämligen... hungrig.
Ja, vad mer behöver man säga... TACK för det här inlägget.
//hon som började äta och faktiskt började se nya siffror på vågen direkt
Oj, det var riktigt.. skönt på nåt sätt att läsa det här inlägget.
jag gillar din blogg, du lyckas så ofta slå huvudet rätt på spiken.
Men i alla fall - den ängsliga delen av mig tycker förstås det är lättande att höra att nej, det ÄR inte bara jag som faktiskt går upp på att äta mat och dricka näringsdryck, trots att jag inte äter några chokladkakor eller glassburkar utöver.
Om jag inte har gått upp, eller t.om. gått ner, så vet jag alltid varför. Då har jag slarvat.
jag vill verkligen inte tro att folk ljuger om hur de äter.
.. men om man påstår att man äter "aaaaasmycket", fast egentligen inte gör det, och sen blir "förvånad" när man går ner/står stilla..
Då ljuger man allra mest för sig själv. och det är förödande.
Hur som helst. tack för en jättebra blogg, du verkar vara en så klok tjej!
kram :)
så jävla sant, så himla bra. och jag tackar för att någon äntligen vågar ta upp det. heja dig!
(blev så himla glad när jag hittade tillbaka till din blogg föresten! har letat sedan jag var här sist och förbannat mig själv för att jag inte lagt adressen på minnet. nu finns den på favoriterna!)
tankeväckande! skulle det vara ok om jag länkar till din blogg o det här inlägget på matdagboken.se? tror att det är rätt många där som skulle behöva ta del av det här (jag behövde höra det också)...
Idun går superbra, ska tillbaka imorgon, det blir min 6e vecka. Jag har vuxit något så otroligt som person, och ja, jag mår verkligen bättre, inte bra, men så himla mycket bättre. Det trodde jag verkligen aldrig!
Jag har inte bara ork och energi från mat, utan nu också från insidan. För även då man äter okej, så är det inte alltid man orkar, om du förstår? Det känns bara som att jag fått tillbaka en stor del av min livsgnista.
kram!
