upp i vikt
om jag utgår från mig själv tänker jag att alla med en ätstörning har det förjävligt med att börja äta ordentligt (och kanske gå upp i vikt om det behövs). jag tror inte att det finns någon som tycker det är kul. som tycker om att lämna den trygga ätstörningen, som tycker om att behöva gå upp i vikt.
det är inte för inte som man börjat svälta sig. även om det är en sorts hantering av ångesten så har man ändå valt svält för att kunna gå ner i vikt. sökandet efter någon sorts perfektion. fly från sig själv. bli bättre, smalare, oövervinnerlig.
klart man vill gå ner i vikt om man har anorexi. de flesta sorts ätstörningar är ett försök att gå ner i vikt (även om detta inte behöver vara den största orsaken det ätstörningen!). men det är klart man inte vill gå upp i vikt.
det är klart man mår skitjävlapissfuckingdåligt av att behöva gå upp i vikt.
jag har träffat en enda tjej som sa att hon njutit av att tvingas gå upp i vikt på slutenvården, men hon åt inte särskilt mycket mat utan drack mest näringsdrycker hela tiden, och när hon blev utskriven tappade hon en massa kilon igen.
jag vet att det är så jobbigt. kroppen förändras, börjar leva, börjar bölja och frodas, hormonerna krånglar och kryllar, man börjar svettas, blöda, kroppsvätskor och större kläder.
man kanske vill gå upp i vikt intellektuellt - för att man vill bli frisk och man vet att det är det rätta. men man VILL ju inte. och kanske tycker man ibland att det ska bli underbart att få se kvinnlig ut igen, med riktiga höfter, mage och bröst. det tycker jag i alla fall. men jag tyckte ändå det var bajsjobbigt att gå upp.
det jag egentligen menar är att alla tycker det är jobbigt. skillnaden är att vissa gör det ändå, för de kämpar på riktigt, och vissa gör det inte. sen skiter jag i hur mycket man klagar. jag klagar för mig själv så mycket jag vill. men jag har gått upp i vikt och fortsätter äta bra, så då kan jag klaga.
klaga ska man inte om man inte gör något för att bli frisk. bli frisk är något man gör. inte något som bara händer.
det var dagens frustration.
Jag är splittrad på den här punkten.
Jag VILL gå upp i vikt. Vill ha tillbaka
den kroppen som jag tidigare hade. Trots
att det innebär hängpattar, mens och små
kärlekshantag. Faktiskt. Jag vill. Hela
min viktnedgång var inte önskad utan ett
av flera biverkningar av förändrad kost
och överträning. Tanken var att bli biff.
Muskulös och stor. Tja. Tjugo kilo minus.
Men processen att gå upp i vikt är jobbig.
Som du skriver: hormoner, svettattacker,
trånga kläder, ond mage, dåsig trötthet,
mycket jäkla mat (som man helst inte alls
vill behöva tänka på och ägna så mycket tid)
och sedan ännu mera svett. Kan riktigt känna
hur kroppen inte kan hantera energiintaget.
Den reagerar verkligen, skriker att det är
nog "Jag behöver inte mer för att gå runt!".
Och nej. Kanske inte. Men så skall man dit
och envisas med en massa extra trots detta.
DETTA är hemskt, tycker jag. Att verkligen
känna hur man trotsar kroppens signaler och
bara fortsätter att mata på. Äta utan hunger.
Det kräver motivation ändå. För ofta så krävs
det så mycket mer än vad man tror för att nå
ett överskott som leder till en viktuppgång.
Hm.. Men som sagt. Splittrad.
Jag vill gå upp i vikt. Slippa blickar och
viskningar bakom min rygg. Slippa skammen.
Men processen är påfrestande. Och långsam.
Uäh.
Men till dig: GRYMT att du kommer igång med ett
ordentligt ätande igen! Det är du -och din kropp-
värd! Såvida du inte överäter dig dyngsur och
trotsar en markant mättnad med mycket mat så är
jag övertygad om att du inte behöver gå upp något.
Så oroa dig inte för det i och med att äta normalt.
Att du sedan behöver gå upp i vikt, och kanske då
bör äta dig svettig är en annan sak. Men se till
att göra ökningar i ditt tempo (så länge de blir av).
Annars finns nog risker för bakslag.. Uhm.. Vet
inte riktigt vad jag skriver nu känner jag. Men
jag följer dina ord och rader dagligen. Lycka till!
<3
Hej Agnes, du som skriver bloggen! Jag kan inte nog uttrycka hur mycket jag uppskattar att du skrev ut det där, som säkert så många funderar på men aldrig lyckas formulera! Jag har också kämpat sådär aspissmycket. Jag blev deprimerad på köpet. Men jag känner att det var dags att skaffa en förbränning och inte vara sådär analyserande och rädd som jag blev av svälten. Och det är så sant: ingen människa vill gå upp i vikt men de flesta vill ha igång en förbränning och kunna vara spontana och vara glada lite då och då livet, kanske till o med ha sex. Vilket anorexin inte tillåter. Eller jag vet inte, vissa kanske kan ha sex och ha kul och ha anorexi samtidigt (fast jag vet typ ingen...)
Dina texter rockar!
Intressant blogg. Har suttit och läst lite för länge, borde sova. Hur som helst, ville bara säga att du är stark som kommit så långt. Kramar
Alltså din blogg äger på riktigt och jag är så stört glad att jag hittade den, för du fick mig att inse att jag höll på att falla tillbaka i gamla beteenden igen. Men du/dina ord fick upp mig i precis sista sekund. Och jag är så jävla glad och tacksam för det. För jag lovade mig själv att aldrig tappa mig själv sådär illa igen. Så tack och jag tycker du är så bra så bra så bra!
