rébellion des hormones

och faktiskt känns det bra.

det kändes inte så jättebra till en början, att bli normal, att se normal ut, att behöva vara normal och sluta vara sjuk. tänk att det kunde vara så jobbigt bara för att jag gick över någon sorts magisk gräns för vad som är normalvikt.

att veta att man inte längre är den där jättesmala.

däremot känner jag mig ibland rätt slank. kanske inte smal i den benämnelsen att jag faktiskt ser alldeles bra ut, "normal", men jag är faktiskt ganska slank. jag får fortfarande kommentarer ibland om att jag är smal. och det är så otroligt konstigt, egentligen. jag som gått upp flera kilon, som blivit stor, som äter så mycket.

fast egentligen har jag ju bara blivit sådär bra. så som jag ska vara. egentligen äter jag precis så mycket min kropp vill ha. ibland vill den ha mer, ibland mindre. och att veta att jag varken bantar, svälter eller på något sätt kompenserar för vad jag äter och ändå få alla kommentarer om att jag är fin och har en snygg kropp och är slank och ser bra ut känns så otroligt mycket bättre än när jag visste att jag var helt undernärd. jag kan ta till mig saker på ett annat sätt.

och med en normal kropp orkar jag så sjukt mycket mer. fan vad jag reser runt. fan vad jag organiserar och fixar och håller i saker. jag kan hantera alla problem, jag kan hantera min ångest. för ångest har jag kvar, men det är så mycket bättre att slåss mot ångesten med en fungerande stark kropp.

så jag antar att jag och min kropp blivit vänner nu. och i det ingår en hel del bråk såklart, jag menar alla har väl komplex? men det är sådant som jag får leva med. alla jag mött skulle vilja byta ut något, men det är ju inte hållbart. hellre lär jag mig leva med alla småsaker och sluta störa mig på det. det är skönare att tänka på annat än min kropp. den klarar sig själv så länge jag matar den och låter den vila.